Epilog

Sådärja, nu är man doktor. Helt sjukt, men OK.

Disputationen gick jättebra. Jag svarade inte direkt fantastiskt på alla frågor, men det kändes ändå bra eftersom opponenten var så trevlig och inte ute efter att sätta dit mig. När jag var lite svävande så pressade hon mig inte, utan gick bara vidare. Schysst. Jag var inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle vara heller, utan kände mig rätt cool. Summa summarum: det var ju faktiskt inte så mycket att hetsa upp sig över. Fast det är ju lätt för mig att säga, nu. Ingen tröst alls för dem som har sitt "roliga" kvar.

Festen var hur kul som helst. Definitivt den roligaste disputationsfest jag har varit på, fast det kan ju bero på alla vackra ord som sades om mig ;-)! G höll ett väldigt uppskattande tal, prefekten också, och söta pärlhönan, och maken och pappa ska vi inte bara prata om... superfint. A var väl inte direkt översvallande, jag tror faktiskt att han är både lite förvånad att det gick så bra, och förstås sur för att han förlorade rampljuset till G. Maten var god, vinet jättegott, och trots att jag inte hann få i mig så mycket sprit så kan jag ändå med inlevelse rekommendera Absolut Vanilj + tranbärsjuice. Jag tror väl aldrig att jag har dansat så mycket på en fest de senaste tio åren, och den underhållning som somliga glada kollegor bidrog med på dansgolvet kommer jag att leva på länge! Och jag har så himla söta och trevliga släktingar, kollegor och vänner, att det faktiskt är synd och skam att man inte oftare har tillfälle att sammanföra dem!

Jaha, vad ska jag göra nu då? Tja, jag är anställd 2,5 månad till, och sedan får det lösa sig helt enkelt. Säkert är i allafall att den här bloggen har gjort sitt, men jag ämnar fortsätta på annan adress i garanterat jobbfri skepnad. Det blir inga länkar tillbaka hit, eftersom jag gärna vill behålla min anonymitet när det gäller jobbet. Skulle ni vara intresserade av att veta mer om vad som händer i min trädgård och i mitt kök, så är ni hjärtligt välkomna att hänga med till Annica odlar och lagar.

Tack och hej - leverpastej!

Hehe

Jahapp. Det var det. Vad ska jag göra nu då?

PAAAAARTY!!!

D

Jahapp. Då var det dags. Kl 9. Shit.

D minus ett

Jojo. Det drar ihop sig.

Idag har vi haft seminarium här på eftermiddagen. Jag har inte pratat själv, det blir nog av det imorgon, men handledare C har pratat, och opponenten och en betygsnämndsledamot. Hade blandade känslor innan, tänkte dels att jag inte hade tid att sitta där en hel eftermiddag, och dels var jag lite nervös över att de skulle beröra områden som jag inte är så bra på, och tycka att de är jätteviktiga i sammanhanget. Samtidigt var det lite lyxigt med en hel eftermiddag, som ju faktiskt anordnades om inte för min skull, så ändå lite på grund av mig. Seminarierna i sig var jättebra, och handlade faktiskt om grejer som jag känner att jag har koll på, så det var jätteskönt. Har börjat inse att det jag inte har koll på nu kan jag inte läsa in till imorgon i allafall. Det är nog bättre att gå och lägga sig i vettig tid istället.

Fast några saker måste jag göra först. Jag har fortfarande inget erratablad. Och så ska jag få över mitt pratmanus till A5-stora kort istället för fladdriga A4, som det är nu sedan genrepet. Men sedan åker jag hem.

Måste raka benen också, kjol imorgon ;-)!

D minus två

A är tillbaka.

Jag visste att han skulle vara är idag, och hade ju inte direkt sett fram emot det, men klumpen som dök upp i magen när jag såg hans bil på parkeringen imorse var ändå lite oväntad. Jag fick stanna upp och ladda lite innan jag gick vidare. Sedan fick jag ladda lite till i trapphuset innan jag gick in. Han sa hej, kramade om mig, gratulerade till tryckningen, och frågade om min presentation på fredag kommer att ta 30 minuter och om jag ville att han skulle kolla på den innan... Tjohej, full fart, jotack vi ska ha genrep i eftermiddag, du får gärna vara med..?

Hans blotta närvaro påverkar allt här i korridoren, plötsligt kretsar allt kring honom igen. Märkligt. Och fel. Riktigt fel. Jag tycker verkligen att det har varit skönt att han har varit borta sedan januari, men riktigt hur mycket jag har uppskattat hans frånvaro förstod jag nog inte riktigt förrän idag.

Något ändrades igårkväll. Jag gick från "jaja, det finns ju en tröst i att det faktiskt tar slut" till att bli skitnervös. Riktigt jäkla skitnervös, ville verkligen slippa, åka till närmaste internationella flygplats och bara rymma. Kanske hade känslan lite med att göra att jag visste att jag skulle träffa A idag. För hela förmiddagen idag blev det bara värre, jag mådde riktigt pissdåligt. Genrep skulle vi ha, men det är ju inte direkt något att vara nervös för, att prata igenom sin presentation för två gubbar? (A och G, that is.) Men det var jag.

Genrepet visade sig sedan gå rätt OK. Nervositeten släppte när jag började prata. Det var väl ingen toppenpresentation direkt, jag ska fixa till en hel del, men jag slutade må pyton i allafall. Det finns en intressant spänning mellan A och G, som var mer påtaglig än vanligt, men jag tycker att det är rätt underhållande. G är nuvarande huvudhandledare, och agerar verkligen som sådan, även i sällskap av A, som ju faktiskt har gjort hela handledarjobbet och är mycket mer insatt i ämnet. De var inte alls överens om vad som behövde justeras i min presentation, men grälade förstås inte öppet. Jag valde att spela blåögd och tackade snällt för deras kloka kommentarer och log inombords åt deras spelade artighet mot varandra. För det här är verkligen griniga gubbars prestige det handlar om, och den tänker jag inte låta mig begränsas av.

Så nu ska jag fippla om lite i presentationen. Och repetera.

Stora sonen har feber. Lilla sonen har slagit ut en framtand. Och mamman jobbar dygnet runt. Toppen. Men bara den här veckan också. Bara två dagar till.

D minus tre

Alltså. Jag jobbar på ett universitet. Den allmänna uppfattningen här är att en disputation förvisso är en slags milstolpe, men det är ju inget speciellt utan mer något man gör, annars kommer man inte vidare med sin akademiska karriär. Utanför universitetet finns min familj och vänner, som faktiskt är imponerade över att jag ska disputera. Jag möts alltså dagligen av intryck som är alltifrån "Jaså, är det din tur nu" till "Tänk att du ska göra det här, det är ju hisnande". Och allt däremellan. Är det konstigt att jag blir förvirrad?

För det är ju en rätt stor grej. Förstås. Jag kommer att vara skitstolt när det är klart, om det går bra. (Jo, det går förmodligen vägen även om det lär bli tufft, men jag förmår inte tänka bort den där "om"-biten.) Men Jante sitter på min axel och kan inte hålla käften. "Om du kan klara det här så kan det ju ändå inte vara någon större prestation" säger han.

Jo, jag hör hur dumt det låter. Men sån är jag.

D minus fyra

Jag vet varken hit eller dit, ut eller in. Det är fyra dagar kvar. Vad är vettigast att göra med fyra dagar? Försöker vara strukturerad och prioritera. Det funkar sådär en halvtimme åt gången, sedan får jag mental infarkt och svimmar inombords. Jag har ägnat en massa oro åt artiklarna 1 och 2, och väldigt lite åt 3 och 4, jämförelsevis. Och när man tänker efter så är nog opponenten mer intresserad av 3:an och 4:an. Hoppsan. Måste skriva manus till presentationen. Och erratablad (lista över tryckfel och andra fel man har hittat i den färdigtryckta avhandlingen). Vi ska genrepa på onsdag eftermiddag.

Sötaste maken tillbringade hela lördagen med att åka utrikes och handla vin, öl och sprit. Jag har handlat vackert gröna pappersdukar till festen, och värmeljushållare. Mat och serveringspersonal är beställd. Jag har införskaffat en någorlunda trevlig utstyrsel till själva disputationen, och en party-cerise klänning till festen.

Så vad saknas? Skor. Och självförtroende.

Småler och diggar

Minsann om det här inte är inlägg nr 200! Jag befinner mig fortfarande i det småleende stadiet - det här eländiga doktorerandet håller faktiskt på att ta slut! Jag håller på att göra min powerpointpresentation (uppdaterar den från fördisputationen), och känner att min egen presentation faktiskt har förutsättningar att bli rätt bra. Kan jag bara prata lugnt men engagerat, och inte bli för nervös (vilket kapar mitt engelska ordförråd med typ 60%) så ska den lilla biten nog gå bra. Sedan kommer jag att bli mosad av opponenten och betygsnämnden, och det kommer förvisso att kännas rätt jobbigt, men sedan är det faktiskt över. Och fest! Jag gör låtlistor hos "DJ in a box", visst inslag av schlager kan utlovas... Någon som har en önskelåt kanske? Jag lägger gärna in den! (Om det inte är Christer Sjögren som sjunger ;-)

Och nu när jag "råkade" komma in på schlagertemat, det är visserligen nästan två månader tills finalen, men alla länderna har ju bidragen klara, och youtube är en rätt användbar tillgång om man vill vara förberedd! Jag säger bara: Frankrike! Landet som alltsom oftast skickar trevliga men tråkiga ballader, har nu med en låt som är typ helskön! Killen som sjunger heter Sebastien Tellier, och är tydligen rätt stor internationellt (själv hade jag ingen aning...), och låten är redan släppt på hans skiva. Jag diggar.

(Hittar ingen liveversion som inte är filmad med mobilkamera, men här har någon lekt med slideshow-programmet och gjort lite turistreklam...)

April. Inte klokt...

Alltså. Det här är ju helt galet. Ändå finner jag mig själv småleende vid tanken på att om 10 dagar är det över. Fest.

Just nu skriver jag pressrelease. Fick rådet av en kollega att jag skulle formulera mig som om jag skulle förklara för min son. Jojo. Sonen skulle fråga vad det har med hockey att göra. Typ.

10 dagar. Sedan blir det ny blogg! Just nu är den rosa... skulle vilja kombinera med grönt utan att få effekten av lisebergskanin...

Pressrelease var det.

Nu är det april

Igår hade jag min mest produktiva dag sedan jag lämnade avhandlingen på tryck. Äntligen. Jag har bestämt mig för att fixa det här, och att det inte är särskilt svårt. Basta.

Rutten.

Det går inget vidare det här. Skulle varit väldigt produktiv i helgen, alla förutsättningar fanns. Gick inte. Det är något slags fel på mig. Kom inte med pepp nu, för det är jag inte värd. Ansökningstiden till Jobbet med stort J går ut nästa vecka. Borde skrivit ansökningarnas ansökan i helgen. Funkar inte heller så bra när man bara ser en lång lista med sina egna dåliga egenskaper framför sig. Det här är ju ingen ny känsla heller, jag känner allt för väl igen mig. Det betyder iofs att jag kan ta mig härifrån. Men för fasen Annica, du ska disputera nästa fredag. Nästa fredag. Herregud.

Jo, jag är här

Jaha, flitigare blogguppdatering har ju skådats. Tänker ofta att jag ska författa ett inlägg, men jag har liksom inte haft lust. Och varför har jag inte haft lust då? Jo, för jag känner mig kass. Allt det där jag skulle läsa, förbereda mig inför disputationen - jag kommer inte igång.

Kanske påverkas jag av alla runtomkring mig som säger att "vad skönt det måste vara att ha kommit så här långt". "Nu har du ju gjort det värsta." Har jag det? Jag får inte ihop det här. När jag satt och kämpade med kappan sänkte jag ambitionsnivån hela tiden, kände mig inte kompetent att diskutera kring vissa ämnen, så jag skrev inget om det även om det hade passat jättebra att göra det. Nu blev det ju en kappa iallafall, vilket på sätt och vis förvånade mig. Tänk att jag kunde skriva en avhandling?! Sedan skulle jag ju läsa in mig på allt det där andra, för att vara beredd på att ta diskussionen med opponenten på disputationen. Men som sagt, jag kommer inte igång. Är det för att andra säger till mig att "du kan ju redan det här, det är du som är experten".

Jag är inte experten.

Normalt är det säkert så att en doktorand som står inför disputationen faktiskt är expert på sitt ämne, men hallå, nu är det Annica vi snackar om. Annica, som till för inte så himla länge sedan kände sig som världens mest misslyckade doktorand, som bara gick här och lyfte lön utan att publicera. OK, sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, visst har jag varit improduktiv, men nu har jag faktiskt skrivit en avhandling som är tryckt. Jag skulle väl kunna säga att jag är lite förvirrad, men det har jag ju skrivit i typ varannat inlägg sedan den här bloggen startade, så det blir lite tjatigt.

Det känns bara så märkligt att jag har disputationen framför mig, vilken jag är lätt skräckslagen inför, samtidigt som jag planerar en fest för att fira att det gick bra. Visst, detta tyder på att disputationen bara är en formalitet, man ska inte bli uppsläppt förrän arbetet håller tillräckligt hög kvalitet. Det är ju bara det att käre handledare A är inte här, han är i Afrika, och har inte ens sett den. Eller jo, det har han, men han har inte haft möjlighet att lägga sig i. C är bara inblandad i hälften av arbetet, D som är en klok människa har inte haft tid att kolla något jag har skrivit, G är inte insatt i ämnet, och B som väl egentligen skulle vara "ansvarig" handledare nu, tja, han är inte riktigt den som skulle sätta ner foten och uttrycka något så drastiskt som att det här inte håller. Så det där med att det är handledarens ansvar att inte släppa upp doktoranden för tidigt, ja det argumentet funkar inte riktigt här.

Men. Nu är det ju trots allt så att jag har lärt mig en del om mig själv under det senaste året. Och för att tillåta mig själv ett uns självgodhet, så tycker jag nog att jag har fått ur mig en del klokheter här på bloggen. Genom att läsa tillbaka påminner jag mig själv om hur jag fungerar, och vad vägen framåt är. Jag måste släppa alla mina dumma tankefällor. Tänker jag att jag är kass så blir inget bättre. Tänker jag att jag ska fixa det här så gör jag det. Jag har faktiskt skrivit min avhandling, den finns på riktigt. Jag har redan gjort saker jag inte trodde jag kunde. Nu ska jag bara göra en till. Och det finns ändå ingen återvändo.

Det här är nog på riktigt i allafall

Avhandlingen finns nu. På riktigt. Ett exemplar är tom fastspikat på institutionen. Fräckt. Nu håller jag på att bjuda in folk till fest. Superkul!

Laddad, typ

Hejhej bloggen, ursäkta min försumlighet de senaste dagarna. Har varit lite... omotiverad. Nåja, nu är det måndag, nya friska tag, fyra arbetsveckor kvar till disputationen. Nu går jag ut starkt och ökar.

Festlokal har jag fixat, och tillsammans med söte maken har partyplanerandet påbörjats. Det ska bli kul, men det kräver lite organisering. Som maken så klokt påpekade - det känns lite märkligt att disputationsfesten blir större än vårt bröllop... fast det har ju sin naturliga förklaring i att vi inte bjöd hela jobbet på bröllop.

Sedan är det ju den där presentationen och opponeringsprocessen också... jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med först. Börja göra powerpointpresentationen kanske, och bygga ut den efterhand? Började göra en lista på områden att förbereda, men den glömde jag hemma. Smart. Nåväl, energin är tillbaka, nu kör vi.

Mindre än en månad kvar

Jag har sååå svårt att ladda om. Dagarna minskar i antal inför dagen D, men jag kommer inte igång riktigt. Fast jag är på väg upp ur den värsta svackan, alltid något. Festplanering är kul, fast en lokal hade inte varit fel. Planerar en ny blogg också, förresten. Utan jobb i.

Depp

Nej, usch vad jag inte har lust med det här. Känner mig gnällig och tråkig, vill ingenting egentligen. Liten släng av vårdeppighet kanske? Nämen, tjena vad lägligt... Måste skärpa mig. Imorgon typ. Nähä, då ska jag till tandläkaren direkt efter dagislämningen. Ingen humörhöjare direkt. Usch vad jag gnäller.

Fast jag har träffat en väldigt söt bebis idag. Mysigt.

Uppdatering

Halli hallå, vad händer nu då? Jo, jag har hittat 19 korrekturfel i kappan, som jag har rättat till. Hade också glömt att nämna två personer i acknowledgements, det är iofs två personer som nu inte ens vet om att jag ska disputera snart, men eftersom de faktiskt har bidragit så är det ju trevligt om de står med. Sedan är det lite bökigt eftersom jag nu i söndags eftermiddag fick veta att paper 3 är accepted with major revisions. Positivt att det är det förstås, men ska jag skriva i List of publications att den är accepted, och i vilken tidskrift, vilket vore önskvärt, så måste jag också få tillstånd av förlaget att återge den i avhandlingen. Det här brukar inte vara något problem om en artikel redan är publicerad, men frågan är ju hur man gör när det fortfarande är major revisions som ska göras. Jag har mailat till förlaget, men inte fått något svar ännu. Tryckeriet behöver den slutgiltiga versionen på onsdag, så har jag inte fått svar då, eller att de inte vill att jag ska ange den som accepted, så får den stå som submitted.

Hela tiden får jag höra att nu är det värsta avklarat i och med att jag har skrivit själva avhandlingen, men jag tycker verkligen inte det. Jag är inte alls redo för disputationen, tror inte att jag kommer att kunna svara på hälften av frågorna. Men. Efter hur resan har sett ut så här långt så vet jag ju också att jag stressar upp mig en hel del inför varje moment (fördisputation, skriva diskussion, mm), och sedan visar det sig att det faktiskt var fullt genomförbart. Tänk om det är så med disputationsakten också? Psykologi igen.

Fest ska det också bli. Bokning av festlokal krånglar. Mitt förstahandsalternativ var upptaget. Fick ett bra förslag idag som jag håller på att kolla upp.

I helgen ska vi ha födelsedagskalas både lördag och söndag. Hela huset ska således städas, och det behövs... Men var är min energi?

Uppåt

Har fått ett korrekturexemplar av avhandlingen idag. Den är fiiin! Fast jag tittar mest på framsidan då, när jag börjar bläddra så inser jag hur trött jag är på texten... Jättebra, ska ju bara läsa igenom den toknoga nu och hitta fel.

I övrigt är det en bra dag idag. Avhandlingen är färdig (typ), jag har fått paper 3 accepterat (!) med major revisions, och solen skiner. Så jag ämnar bjuda kollegorna på paj i eftermiddag.

Dessutom fyller jag år!

Tryck? Check!

Puh. "Massa småfix som tar tid" tror jag visst att jag uttryckte mig. Jotack. Igår åkte jag hem klockan tolv PÅ NATTEN, men blev ändå inte klar. Ringde tryckeriet på förmiddagen idag, det var OK att jag kom på eftermiddagen. Tio i tre var jag klar, fast jag är inte riktigt nöjd med baksidestexten... men det får kvitta. Gick till tryck-farbröderna med lätta steg, och hade väl tänkt mig att jag skulle flyga därifrån, men redan utanför dörren slogs jag av insikten att det värsta är faktiskt kvar. Hello optimism.

38 dagar kvar.

Fast nu ska jag åka hem. Solen skiner, klockan är strax över fyra, och jag ska äta makens mumsiga pannkakor med mina fina pojkar. Så alldeles synd om mig är det inte ;-)!

Helg?

Tryckning på tisdag. Svettigt. Språkgranskaren ville ha hela kappan söndag morgon (idag alltså) för att hinna läsa den. Det fick hon, jag mailade den kl 00.57 inatt. Då hade hon mailat kl 21.55 och undrat var den var. Självklart kan jag inte vara annat än tacksam för att hon tänker jobba med den idag, men jag vet också att hon kommer att lägga tid på annat än att granska språket, hon gillar att komma med kommentarer om innehållet också. Det är OK, bra kommentarer vill man ju ha, men att döma av de versioner hon har haft förut, så tycker hon att det ska skrivas till stycken lite här och där, och det har jag faktiskt inte tid med. Kappan kan självklart bli mycket bättre än den är, men för mig är "good enough"-nivån tillräcklig.

Satt på jobbet mellan halv tio och halv åtta igår, åkte hem och såg melodifestivalen, och jobbade sedan typ två timmar till. Nu sitter jag på jobbet igen för ett par timmars fixande. Bilder, acknowledgements, passa in i formatmallen, skriva baksidestext, hitta de sista referenserna, skriva referenslista... massa småfix som tar tid. Men snart. Snart har jag min bok.

Stora gullungen

Min stora kille har just fyllt 5. Han har skrivit en bok. "Gubb-boken" heter den. Handlingen är något oklar, men det förekommer en elefant, en krokodil, och en gubbe som åker ballong. Han är så himla duktig, storkillen, kan skriva alla bokstäver men får inte ihop dem till ord själv, så han säger vad det ska stå, och så får någon vuxen bokstavera orden. Slutklämmen i boken är bäst - "Snipp snapp snopp".

Han är två år äldre än lillebror, det har han full koll på. Vet att när han är 8 så är lillebror 6 osv. Idag berättade han för mig: "Jag och (lillebror) har en tävling om vem som ska fylla 20 först."

Nöjd och trött

Nu har jag skickat ett komplett utkast till discussion till utvalda kloka (?) farbröder. Känns det bra eller känns det bra? Det känns bra. Det kanske faktiskt blir en avhandling av det här.

Godnatt!

Glad

Jomenhejsan. Handledare C hade jättebra kommentarer på diskussionen, men inga "krångliga", typ "skriv om". Vi gick igenom texten och hans ändringsförslag, och jag frågade om det här verkligen höll rätt nivå för att stå i en avhandling?

"Jajamensan" sa han.

Jajamensan. Halli hallå, är jag något slags geni eller? Det han läste skrev jag under eftermiddagen och kvällen igår, någon extra mening imorse. Och det var den delen som jag hade bävat absolut mest för att skriva. Gråtit, känt mig hopplös och totalt uppgiven. Nu hoppade jag över de grejerna som jag inte kände mig kompetent att ge mig in i någon diskussion om, och trodde därför att det inte skulle duga. Men, hoppsan, det gör det visst.

Nåväl, halva diskussionen återstår att skriva, och det ska jag göra ikväll. För att kreativiteten ska flöda har jag hällt upp ett glas rött. Hehe.

Skål för Pearlhen, som har blivit fördoktor idag! Välkommen i klubben ;-)!

Vill inte det här

Tänk om man hade bara en liten susning om det man skriver är bra eller dåligt. Jag har bara fått kommentarer på det jag hittills har skrivit, av B och G. Och de har bara fipplat lite med orden, och kommit med något extra förslag till stycke - betyder det att det är OK nivå då? Fast iofs, B har aldrig några övergripande kommentarer, och G är inte så insatt i ämnet. Och diskussionen har jag ju fortfarande inte skrivit. Jo, jag har skrivit den del som handlar om paper 1 och 2, och det är väl den som är svårast egentligen, och i eftermiddag ska jag prata med C, som är den som kan mest i ämnet av mina handledare. Känner mig dum, eftersom jag inte kan så mycket som jag borde kunna vid det här laget, men jag måste ju ändå prata med rätt person. Avslöja min dumhet.

Paniken som tidspressen innebär ska vi bara inte prata om. Herregud. Språkgranskning över en helg typ. Inte bra.

Från snön till snödropparna

Hej hej hallå? Jo, jag är tillbaka från snön. Men om fler personer frågar hur jag har haft det på SKIDSEMESTERN så kanske jag svarar lite otrevligt. Typ JAG HAR INTE VARIT PÅ SKIDSEMESTER, JAG HAR JOBBAT FAST MED SNÖ UTANFÖR FÖNSTRET. Typ. För jag har verkligen jobbat, hela veckan, utom i torsdags förmiddag, då åkte jag skidor i tre timmar. Jag hade inte fått mer gjort om jag hade stannat hemma. Det känns bra. Vad som inte känns bra är att det ändå inte räcker, jag har för mycket kvar. Jag har stundtals mått superdåligt, och inte riktigt vetat hur jag ska få ihop det här, och då är det främst diskussionen som jag inte tror att jag kan skriva. Framåt helgen började jag inse att det här handlar till väldigt stor del om psykologi. Tror man inte att man kan, så kan man ju inte heller. Så jag har klättrat upp en bit från botten, och nu tänker jag mer typ att även om jag är superkass så ska ju den här avhandlingen skrivas, och då kan man lika gärna sätta fart. Idag tror jag att det går att skriva resten, det trodde jag inte förra veckan. Det kanske inte blir så himla bra, men det spelar ingen roll, det ska skrivas ändå. Basta.

Splittrad

Jag skriver nu. Det går relativt bra. Fast ena hjärnhalvan försöker få mig att åka hem. Presenterar argument för att det skulle gå lika bra att åka hem och skriva lite till hemma. Fast andra hjärnhalvan, den som står för det lilla sunda förnuft jag trots allt besitter, inser att det är en jättedum idé. Då skulle jag behöva lägga en massa tid på att samla ihop exakt de referenser jag behöver för att kunna skriva hemma, bara för att sedan ta hit dem igen imorgon. Dessutom finns ju en överhängande risk att jag, om jag skulle åka hem nu, istället för att skriva, skulle sjunka ner i soffan och mysa med maken. Det vet den kloka hjärnhalvan, även om den längtar hem lika mycket som den halvan som försöker komma undan. Den kloka hjärnhalvan försöker hålla undan en stund till... Mysa i soffan förresten, maken är förmodligen fullt upptagen med att packa. På lördag åker vi. Tur att vi har takbox, jag kommer att ha med mig några kilo papper. Ska bli skönt att få känna på lite snö. Hoppas att jag kommer att kunna jobba så mycket som jag behöver, men också att jag faktiskt får tillfälle att testa backarna. Jag köpte väldigt trevliga skidor förra året, mina första carvingskidor, sådär tio år efter alla andra. Nice. Nu åker jag inte bara fort utan snyggt också... Oj, där gled jag iväg från jobbet... tillbaks igen.

Dopad

Köpte Chisan, flytande mixtur av rosenrot, chisandra och rysk rot. Tog en sup vid 13-tiden, och jo, jag tror att jag känner skillnad. Är inte särskilt trött alls, ok, klockan är bara fem, men ändå. Dessutom känner jag mycket mindre av symptom som ökad puls, tryck över bröstet och gråtfärdighet en gång i timmen. Alltid något. Enligt en broschyr jag fick i hälsokostaffären, så ska jag förutom att bli piggare, kunna hantera stress bättre och få bättre ork, även få ökad sexlust. Där ser man. Jag får återkomma med en utvärdering på den punkten.

Eller inte ;-)

Optimism i paniken

Lite lägesrapport bara. Det där med att skriva background och intro förra veckan, och discussion mm den här veckan, tja, det gick åt skogen. Rejält. Inte för att jag har slöat till, utan för att planeringen var gravt tidsoptimistisk. Just nu har jag en rätt OK background, disposition och rätt bra koll på vad jag ska skriva i introduction... och inget mer. Har flera nära-ångest-dippar varje dag. Hade jag inte varit för feg för att ge upp så hade jag nog gjort det. Men det kan jag ju inte. Vad skulle folk säga...

Igår kväll kom jag till någon form av insikt som kändes rätt bra. Jag jobbar inte för sakta och ineffektivt, däremot var min tidsplanering dålig. Man kan inte skriva så här mycket text, i min situation, på så här kort tid, just nu. Och det är ju inte så att jag har överskridit någon officiell deadline, det är ju "bara" min egen planering jag inte lyckats hålla mig till. På lördag åker jag till Dalarna, och det finns ju fortfarande möjlighet att skriva mer där. Problemet är att jag inte har tillgång till hela mitt kontor, så det gäller ju att ta med sig rätt saker. Och till det krävs det planering, som tar tid. Tid har jag ont om, men frågan är om inte planeringstid är rätt väl använd tid?

Tidigare har sena kvällar på jobbet varit mina mest effektiva timmar. Nu har jag börjat bli förskräckligt trött på kvällarna, i måndags åkte jag hem vid nio, för jag var för trött för att tänka. Och då har jag också en bra bit att köra, helst ska man ju vara tillräckligt koncentrerad för det också. Just då, när jag sitter här och är toktrött, är tanken på en madrass på golvet väldigt lockande. Men det kommer nog aldrig att bli verklighet, det är helt enkelt lite för miserabelt. Och småpratet med maken på kvällen, och kramarna av mina barn på morgonen (jo, jag kramar på min man också ;-) ger mig mer energi och livskvalitet än en timmes extra sömn. Men det är lite bekymrande att jag är så trött när jag har tänkt jobba på kvällen. Kaffe hjälper sådär. Så jag har tänkt kolla hälsokostaffären efter något uppiggande. Chisandra? Jag är ingen pillermänniska, och jag har tänkt tanken och avfärdat den i flera dagar, eftersom det nästan känns som om jag tänker börja knarka. Men sedan sa jag till mig själv att skärpa mig, funkar det så slipper jag ju tycka så himla synd om mig själv. Och kan jag köpa yogi-te och råris på hälsokosten, så kan jag väl köpa kosttillskott också.

Slutsats: Jag har lätt panik. Men det finns hopp.

Skandal

Nämen allvarligt. Jag måste faktiskt få skriva av mig lite om lördagens schlagerspektakel. I vanliga fall är jag ganska entusiastisk över detta arrangemang, tycker att det är helt lysande att det pågår en hel massa veckor i rad, och att det är lite småkul att det är både relativt bra låtar, blandat med dåliga och konstiga.

Nu är jag emellertid beredd att lägga ner hela mitt engagemang, sortera strumplådan på lördagkvällarna framöver, och på sin höjd kolla på text-tv i efterhand vilka som har gått vidare. För så här kan det väl ändå inte få gå till?!

Christer Sjögren gick till final. Hur? Varför? Pinsamt! Banal melodi, urfånig text, och... Christer Sjögren...!! Jag är stum. Blev tvungen att bedöva mig med alkohol. Herregud.

Om någon är intresserad, så kan jag ju berätta att om jag hade fått bestämma så hade Velvet och Brandur gått till Globen, och Amy och han Michailoff (?) gått till andra chansen. Eller kanske pudlarna, om de hade lämnat E-type hemma. Han är också pinsam. Men skit samma, Sverige gillar visst Christer Sjögren.

Jag ska börja samla frimärken istället.

Dagsform: stigande

Jo, det är lite bättre nu. Tog till mitt gamla knep "göra listor". Känns något oöverstigligt, bryt upp det i småbitar, så känns det mycket lättare. Och det funkar. Ska ju vara borta v.8, så mina listor är indelade i "Göra före v.8", "Göra under v.8" och "Göra efter v.8". Massor kvar att göra, men nu är det åtminstone överskådligt.

Dessutom har jag lunchat med min söta kollega som är i samma sits som jag. Tillsammans är man mindre ensam.

Depp

Nu ska jag gnälla lite. Igen, jag vet, men inte så mycket på något eller någon speciell, utan mer deppa i allmänhet. För det här är så jäkla tråkigt. Jag vet inte vad jag håller på med. Klockan är halv tio, och jag har skrivit tretton rader på Background. Det har tagit hela dagen att få till en disposition, jag är så jäkla ineffektiv. Och deppig. Och fan. Förkyld också, förresten. Och jag har mens. Och jag längtar efter mina barn. Jag vill hem.

Jag vill inte vara doktorand. Jag vill göra något som jag är bra på. Känna mig duktig. Få uppskattning av mina kollegor för att jag tillför något, inte bara kostar pengar som nåt jävla välgörenhetsprojekt. För jag gör ju ingen nytta här. Jag borde vara ett mer välkänt namn i branschen vid det här laget, men ingen utanför institutionen vet ju vem jag är. Jag tillför inte universitetet någonting. Undervisar minimalt, drar inte in några projektpengar.

När jag var yngre så var jag bra på flera saker. Duktig i skolan, speciellt på språk och matte, sjöng, spelade piano och tvärflöjt bäst i min åldersgrupp på musikskolan, red i bästa gruppen på ridskolan. Typ på grundutbildningen på universitetet hände det något, jag blev som bäst en medelmåtta, och som doktorand är jag definitivt under medel. Vad är grejen, har jag hamnat helt fel? Och vad skulle jag ha gjort istället? Ska jag överhuvudtaget fundera på det nu, jag kommer ju ändå inte undan det lilla disputationsprojektet...

Kanske är det bara en tillfällig svacka, men den kommer jäkligt olägligt.

Ljus i mörkret

Hey! SR Melodifest sänds igen! Och på lördag drar det igång på riktigt, lovely :-)

Jag är inte sur jag är inte sur jag är inte sur

Gaah!

Mailade språkgranskaren, om hur jag har tänkt lägga upp mitt skrivande (Background och Introduction denna veckan, Discussion mm nästa vecka), och ungefär när hon kommer att få de olika delarna för granskning. Fick svar, där hon påpekar att om jag är klar med background och intro denna veckan, så ska jag fortsätta med diskussionen, och inte vänta till nästa vecka.

OK.

1) Mitt skrivschema är rejält tajt redan, så det är rätt liten chans att jag får tid över den här veckan.

2) TROR DU ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET?

Nej, det är väl bara att inse att jag inte har gjort så bra intryck tidigare, och att hon anser sig behöva påpeka rätt självklara grejer. Det gäller alltså att visa att jag fixar det här. Inte sura till. Tänka positivt - A är åtminstone inte här.

Jag håller tidsplanen!

Det är söndag kväll, klockan är tio över elva. Jag har just skickat Results till språkgranskaren. Hann visst inte det i fredags... men - det blev åtminstone klart under den här veckan! Imorgon är det ny vecka, och då ska jag skriva Background och Introduction. Lite värre. Men veckan därpå blir ännu värre, då ska det skrivas Discussion. Blä.

Yoga

Kundaliniyoga är mitt nya fredagsnöje. Det sliter en aning i samvetet att inleda helgen med att vara borta från familjen en timme, samtidigt som jag är glad att jag faktiskt ägnar den här timmen åt mig själv. För yoga är väldigt ego, det är liksom hela grejen. Och sååå skönt. Jag sitter illa vid skrivbordet på jobbet, får allt oftare ont i övre delen av ryggen, och har svårt att rätta till det. Nu efter yogan känns ryggen helt OK, kanske skulle försöka sitta i lätt meditationsställning framför datorn också...

Det är förresten Amway-damen som håller i yogan. Inga hard feelings där inte. Skönt.

Nu ska jag gå en trappa ner och ägna mig åt ost, vin och min man. Trevlig helg!

Själv-pepp

Satt just och scrollade ner lite, och hittade mitt inlägg från den 17 december, då jag skrev om att man måste typ uppskatta sig själv för att vara produktiv. Peppa sig själv till att fortsätta skriva istället för att vara arg på sig själv för att man inte har kommit längre. Bra att jag läste det, för det hade jag nog glömt bort lite... Bloggen är ju mitt mentala anteckningsblock, men då ska man helst läsa sina anteckningar också. Tycker väl inte att den här veckan har varit superproduktiv, men nu ska jag sluta sura för det, och istället skriva ett avsnitt till.

Har skickat Material and Methods till språkgranskning. Lite tramsigt att bara skicka iväg 5 sidor, men nu fattar hon ju att jag är igång åtminstone. Dessutom lovade jag i mailet att skicka Results idag, så det är nog lika bra att skriva vidare, det är en del kvar.. Och det är här som själv-peppen kommer in, istället för det vanliga "shit, jag kommer inte att hinna, gud vad kass jag är".

Skulle inte ordbehandlingsprogram kunna ha en liten ljudfunktion, så att varje gång man har skrivit ett stycke, och trycker på enter för att påbörja ett nytt, så får man en liten applåd?

Lite ego, men praktiskt

Är det inte märkligt att när någon frågar om man önskar sig något, så är man svarslös? Jag blir det i allafall, trots att jag egentligen önskar mig både ett och annat som jag kommer på när ingen frågar. För att råda bot på detta har jag nu lagt in en önskelista till höger, som jag tänker fylla på efterhand. Jag blir äldre om en månad, typ. Sedan blir det disputation, då kommer det att frågas igen. Alltså - kolla här om ni undrar, ringer ni och frågar så kommer jag som vanligt inte att ha någon aning ;-).

Pulsen gick upp... och ner igen

Ringde tryckeriet, de vill ha materialet 2 veckor innan den ska vara tryckt och klar. Jag hade tänkt 1 vecka. Den extra veckan blir katastrof för min redan tajta planering. Shit.

Kollar planeringen, vi har satt spikning drygt 4 veckor före disputationen. Den ska vara 3-4 veckor innan. Det finns alltså möjlighet att flytta fram spikningen en vecka, även om det råkar vara påskveckan. Mailar G och frågar om det finns någon anledning att inte göra det. Han ringer upp en stund senare och tycker att det är helt OK. Puh.

Nytt datum för spikning: 19 mars. Tryckeriet är bokat till den 4 mars.

Countdown

Nu är jag här igen. Jobbar på, men det är pissigt. Språkgranskaren ska ha något på fredag, och det får hon, men bara för att hon trycker på och jag inte vågar/orkar säga emot. Egentligen är det bra att hon trycker på, annars vet jag inte när jag skulle ha skickat iväg första delen. Känner mig själv. Kniven på strupen räcker inte, det ska blöda också. När ska jag lära mig?

Skriver i allafall på kappan nu. Började med det lättaste, material och metoder. Ska skriva resultat också, och skicka till språkgranskning, de delarna behöver inte passera någon annan före. Men sedan ska jag skriva Background, Introduction och Discussion, och det är lite värre. Måste plöja en del litteratur, och sedan skriva ett gäng genomtänkta sidor som bör få mig som författare att framstå som insatt och intelligent. Bäh!

Till detta har jag förutom denna veckan, som snabbt rinner iväg... vecka 6 och 7. Har jag fått iväg utkast till Background, Introduction, Discussion, Conclusions and Implications, samt Areas for future research, till de som jag vill ska ha synpunkter på innehållet (B, C, D och G) innan v 7 är slut, så kan jag med relativt gott samvete följa med familjen till Dalarna för lite skidåkning v 8. Hur mycket skidåkning det blir för min del får bero på hur snabbt jag får respons på texten, och hur mycket ändringar jag måste göra. En dator får följa med (tur att maken har ett jobb där laptop ingår...) och jag tänker jobba så mycket det går under veckan. Bäst vore om någon av de där delarna redan var klar innehållsmässigt, och redan befann sig hos språkgranskaren. Annars får hon bara en vecka på sig att läsa, och att döma av hennes mail häromveckan så räcker inte det... V 10 ska avhandlingen tryckas. Shit - jag har inte förbokat tryckeriet! Måste ringa...

Jobbtugg

Nu är jag här igen. Det har varit några sega dagar. Dagar då jag är arg på mig själv för att jag inte kommer någonstans, och tycker att jag är pinsam och dum. Såna där dagar som jag inte har tid att ha nu. Men jag börjar få upp farten igen.

Positivt just nu är att jag just har submittat mitt paper 2. Det innebär att alla är iväg, och jag kan koncentrera mig på att skriva kappan. Eller, jag går iofs en kurs också, men den innebär typ en arbetsdag eller två i månaden fram till april. För att sammanfatta läget på artiklarna, så är 1:an accepterad, 2:an gick alltså iväg idag, 3:an och 4:an skickade jag in i augusti resp november, och borde verkligen ha fått något besked på åtminstone 3:an nu. De har gått till samma tidskrift, och i förra veckan fick jag tag på en kvinna på förlaget som kunde berätta att förseningen beror på att en av de som ska granska manusen hade dragit sig ur uppdraget, och de behövde hitta en ny. Den andra granskaren hade gjort sitt jobb och rekommenderade "accept with revisions". Det är bra, då kan jag ju känna mig rätt säker på att de inte kommer att refuseras totalt. Men det vore verkligen bra att få riktiga besked, det är inte jättesnyggt att bara ha en accepterad artikel och tre i manusform, i avhandlingen. Även om jag nog tror att det ska gå ändå. Har jag riktigt flyt så hinner jag få besked på 2:an också. Den gick till samma tidskrift som 1:an, och då tog det 2,5 månad att få svar, och det var ändå över sommaren. Nu har jag drygt en månad innan avhandlingen ska gå i tryck.

Ni vet hur jag starkt ogillar när folk talar om självklarheter för mig, såsom att det tar tid att skriva en kappa, och det är viktigt att komma igång, bla bla? Sådär som A höll på. Nu verkar det inte vara över bara för att han befinner sig på en annan kontinent. Språkgranskaren har nämligen tagit över hans roll. Föga förvånande iofs, eftersom de är gifta... Fick ett mail i måndags, där hon påtalade att hon behövde texten i god tid, att jag måste lämna till tryck första veckan i mars, eftersom man vanligtvis spikar 3-4 veckor före disputationen.. nämen oj, vad bra att få veta det, det hade jag ju ingen aaaaning om! Äh, vafan, jag klipper in hennes mail här, så får ni själva avgöra om jag överreagerar:

"Hi Annica
Heard that your "test" exam went well. Lovely. I expect to get something from your thesis by Feb. 1, or very near there. It has to go to the printers around March 1, otherwise you cannot make your defense date. I think the finished thesis has to be spikat for at least 3-4 weeks before the defense, and printing requires time. They are very busy at that time of the year. Correcting it also requires time, because I have to read it at least 4 times - and there has to be time for any changes that have to be made -- and I am not the only one who will be reading it.
Have fun. You are nearly finished.
Best wishes
XXXX"

Först tänkte jag att hon driver med mig, tror hon på fullt allvar att hon kan få hela kappan den 1 februari? För precis som hon säger så är det ju fler som kommer att få läsa den, och man skickar väl i så fall till språkgranskning sist, när innehållet är på plats? Och visst, klart att hon behöver ha god tid på sig, och det ÄR verkligen inte lång tid kvar innan den ska tryckas, men... så valde jag att ta fasta på orden "get SOMETHING from your thesis". Inte allt. Första delen. Och det ska väl gå att ordna. Typ.

Det är ju bara det att mail av den typen liksom inte får mig att sätta fart, utan jag blir snarare nedtryckt i skorna och tänker att det här kan jag ju lika bra skita i, jag kommer aldrig att hinna. Och jag tappar fart. Inte bra. Dessutom vet jag ju att det inte är av elakhet som hon, eller någon annan heller, känner att det är bäst att påtala för Annica att det är bråttom. Har hon inte kommit längre på snart åtta år, så förstår hon nog inte bättre.

Har pratat med prefekten också, om hur det går. För henne har jag förklarat hur förödande alla välmenande människors "skriva på näsan"-kommentarer är. Hon fattar. Vi pratade om framtiden igen också, och hon tycker att jag ska stanna här. Det behövs, vi behöver vara fler för att kunna upprätthålla verksamheten. Jag håller med. Och är villig att stanna, åtminstone ett tag, så länge jag inte ska jobba i den gruppen jag är i nu. Det förstår hon också. Den bekräftelsen sitter bra. Vi har ju pratat framtid tidigare också, och hon verkar ha förstått att man tidigare faktiskt har slösat bort disputerade bara genom att inte visa, tala om, att de är behövda här. Olika från fall till fall förstås, men det säger ju sig själv att man inte kan köra igenom ett gäng doktorander som slutar efter disputationen, samtidigt som övriga anställda blir äldre och börjar gå i pension. Någon måste ju stanna kvar. Jag? Nja. Men ändå. Grejen är ju att det gör en jäkla skillnad om det någonsin pratas om det här, innan disputationen.

Nu ska jag jobba några timmar till. På kappan!

Efterlyses: entusiasm

Så var det måndag. Mååååndag. Märkligt segt på jobbet. Har någon sett mitt flow? Jag hade det senast förra veckan, definitivt inför och under fördisputationen, men sedan rann det nog iväg mot slutet av veckan. Nu är det borta. Jag behöver hitta det igen. Hitta det, och hålla fast det i tre månader till. Så länge har jag aldrig haft det förut...

Sedan tycker jag att folk ska sluta fråga vad jag ska göra efter disputationen. Jag vet ju inte, så lägg av. Seriously.

Söndagsmat

Jo, jag vet, det är väldigt mycket mat nu, men jag har faktiskt tillbringat en hel helg hemma - inte jobbat, inte varit bortbjuden, inte haft gäster, inte åkt och shoppat... eller något annat som brukar dyka upp på helgerna. Därför har jag kunnat härja loss i köket, riktigt lyxigt har det varit faktiskt! Inte direkt maten då, men känslan av ledighet och kreativitet. Ska bara lägga upp kvällens middag också, sedan ska jag dyka ner i några spännande (I wish..) review-artiklar. Det bidde inga bilder idag, trodde inte att det skulle bli sådär anmärkningsvärt gott. Men det blev riktigt bra, mest nöjd är jag med att skyn till steken blev så god att den hade gått att använda som sås rakt av. Men det gjorde jag inte. Det som redan är gott blir ju sällan sämre av lite creme fraiche ;-)!

Lammstek med vitlök och citron
6-8 port

1,5 kg urbenad lammstek
0,5 dl olivolja
salt
rosmarin
timjan
svartpeppar
1 citron
3 rejäla vitlöksklyftor
3,5 dl vitt vin + ca 1,5 dl vatten
3 palsternackor
3 morötter
2 gula lökar

sås till 4 pers:
3 dl av skyn
1 dl creme fraiche
2 msk ljus soja, jag använde tamari
1 tsk pinjehonung (eller annan honung)
2 msk maizenaredning

Skär bort överflödigt fett från steken, och skala av fettkappan om den finns kvar. (Det blir förmodligen väldigt mycket kraftigare lammsmak om den får sitta kvar, plus att kryddorna inte kommer i kontakt med själva köttet.) Skala och dela vitlöksklyftorna, tvätta och skiva citronerna i typ halvcm-tjocka skivor, dela dem i halvmånar. Krydda köttet med salt, peppar och örtkryddor på insidan där benet har suttit, och gör små snitt och tryck in vitlök. Lägg i hälften av citronskivorna, och rulla sedan ihop steken. Knyt gärna ihop steken med steksnöre, det hade jag gjort om jag hade haft sådant hemma...

Häll hälften av olivoljan i botten av en stekgryta med lock, eller annan djup ugnsfast form med lock. Lägg ut resten av citronskivorna, och lammsteken ovanpå. Krydda köttet "utanpå" med salt, peppar och örtkryddor, ganska rejält. Skala och dela rotfrukterna och löken i stora bitar, lägg dem runt steken. (Har man liksom jag inget steksnöre så funkade det rätt bra att trycka ner så många grönsaksbitar som möjligt längs sidorna, så att steken hölls ihop..). Häll resterande olivolja, samt vin och vatten på och runt köttet, lägg på locket och sätt in i ugnen på 150-175 grader. Låt gå till 70 graders innertemperatur, det tar ca 1,5 timme i den högre temperaturen.

Ta upp köttet och låt vila under folie en kvart innan det skivas upp. Fiska upp grönsakerna ur skyn, och sila den sedan. Jag gjorde inte sås på hela skyn, eftersom vi bara var fyra vid bordet. Det kött som blev över frös jag in tillsammans med resterande sky. Till sås använde jag ca 3 dl sky, och vispade ihop med creme fraiche, soja och honung. När det kokar, tillsätt maizenaredning och låt koka en minut till.

Lördagsmat

Middag blev det också, minsann! Tillräckligt god för att hamna på bloggen dessutom!

Börja med att bege er till förslagsvis närmaste Coop-butik för att inhandla nedanstående. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen - deras "invandrarhylla" är den bästa i hela butiken. Den billigaste också, förmodligen. Alltså, dagens inköpstips: Paprikapasta (finns både mild och hot, jag börjar med att testa den milda varianten) och granatäppelkoncentrat/-sirap.

Sedan är man redo (förutsatt att övriga ingredienser finns tillgängliga då..) att laga:

Auberginegratäng med linser och parmesan

1 aubergine
salt
olivolja
1 liten gul lök
1 vitlöksklyfta
1/2 dl av paprikapastan ovan
1 tetra krossade tomater
2 msk granatäppelsirap
1,5 dl kokta puylinser (eller andra gröna/bruna linser)
salt, svartpeppar
1 liten burk keso
1,5 - 2 dl riven parmesan

Skiva auberginen i knappt cm-tjocka skivor, salta, och lägg under press i ca 20 min. Gör under tiden tomatsåsen.

Finhacka lök och vitlök, och stek dem mjuka i ett par msk olivolja i en kastrull. Tillsätt paprikapastan och låt bryna med någon minut. Häll sedan i tomatkrosset och granatäppelsirapen, och låt koka på svag värme utan lock i 15-20 minuter. Tillsätt därefter linserna, och smaka av med salt och svartpeppar.

Skölj av aubergineskivorna, och krama vätskan ur dem. Pensla dem med olivolja, och stek dem i het stekpanna på båda sidor tills de fått lite färg. Varva sedan tomatsås, aubergine och keso i en ugnsfast form, och strö sist över parmesan. Grädda i 200 grader, ca 20 minuter.

Till gratängen lagade jag lammfärsbullar, mycket inspirerade av ett recept på kibbe ur boken "Ditt nya skafferi" av Lisa Förare Winbladh. Receptet finns återgivet här, och jag följde det sånär som på några detaljer i kryddningen. Jag hade ingen persilja (jo, det har jag förresten ute i kryddlandet, men det blåste ju så förfärligt..), men däremot lite mynta kvar i en köpekruka från affären. Sedan använde jag harissapulver istället för kanel i fyllningen, och istället för spiskummin i färsen. Lite mer nordafrika än mellanöstern, alltså, men supergott och inte alls starkt. I bildens nedre vänstra hörn ligger däremot en klick chili-äppelchutney, men den hamnade bara på föräldrarnas tallrikar...

Sisådär, ett mycket smarrigt middagstips avlevererat!

Parallellchutney

Idag hade jag sedan länge planerat att bli några tusingar fattigare i den halländska metropolen som börjar på U. Men sedan kom stormvarningar och hot om vindar så kraftiga att de kunde komma att få ett förnamn, så det kändes säkrast att stanna hemma. Förutom någon timme i trädgården, då jag förutom att ta bilderna i föregående inlägg, även serverades geggamoja-tårta av geggiga barn i sandlådan, så tillbringade jag en stor del av dagen i köket. Inte fel. Idag har det kokats äpplen på två olika sätt.

Chili-äppelchutney

Den här raringen blir rejält stark, men det beror på att det var rejält bett i chilin, och jag hackade ner den med kärnor och allt. Trist nog vet man ju sällan vilken slags chili man köper, den här var väl sådär 8 cm lång och 2 cm bred i skaftändan, och såldes som "Peppar Röd Medium-Het".

6 äpplen, skalade och delade i mindre bitar
1 gul lök, finhackad
1 röd chili, finhackad
färsk ingefära, en bit stor som ett finger ungefär, riven
1 stor vitlöksklyfta, finhackad
2 dl äppelcidervinäger
2 dl råsocker

Blanda allt i en rymlig kastrull och låt sjuda på svag värme i ca 1 timme. Ha locket på, eller på glänt, under större delen av koktiden, men ta av det mot slutet om konsistensen ser ut att bli för lös. Häll upp på varma rengjorda burkar (jag brukar ställa in dem i ugnen på 100 grader under tiden jag kokar chutneyn). Jag vet inte om det är nödvändigt att förvara dem i kyl sedan, men det blir inte mer än 1-2 burkar, så jag ställde in dem för säkerhets skull.

Kryddig äppelkompott


Det här receptet är inspirerat av det här, men eftersom jag inte hade alla ingredienser hemma så utvecklade jag en egen variant. Väldigt gott blev det, och jag gillar idén att kunna använda moset/kompotten till såväl mat, dessert samt ost. Vi testade på kex med ost, men hade bara en billighetsvariant av grevé med gummiliknande konsistens och rätt trist smak hemma. Kan bara bli bättre med en bättre ost... När det gäller russin så vill jag rekommendera Saltå Kvarns ekologiska sultanrussin. Jag är dålig på att beskriva smaker, men de här är liksom mjukare i smaken, och inte lika aggressivt stickigt söta som Sunmaid och ICA/Coops egna varumärkeskopior. Dessutom bättre för miljön. Nåväl, till receptet:

6 äpplen, skalade och delade i mindre bitar
1 citron, rivet skal och saft
10 torkade aprikoser, finstrimlade
1 dl russin
1 bit kanelstång
2 stjärnanisar
1 1/2 dl mörkt muscovadosocker
1 dl vatten

Blanda allt i en kastrull och sjud på svag värme i 25 minuter, tills äpplena börjar bli mosiga. Häll över i varma rengjorda burkar som ovan.

Januari

Himlen är ovanligt blå...

Gammal ask i närbild.

Storm i en vattentunna.

Vintervackra fetbladingar.

"Vårens" första vintergäck.

Bellisen har blommat i sin kruka hela vintern.

Knoppar på en röd julros.

Purjolök som såddes lite sent förra året...

Gräslöken spirar.

Mitt-i-veckan-mys

Och sötaste sötaste maken och gullungarna (OK, kanske mest maken) lagade jättegod kycklinggryta och hade köpt ostkaka till efterrätt. Lite fördisputationsfest typ. Om jag ville ha vin till, så kunde jag ju köpa med mig det på vägen hem, fick jag veta på telefon. Ville jag ha vin? Jag ville ha vin. Och inte krävdes det stora mängder för att berusa en undersövd (nytt ord? rätt bra!) doktorand. Så nu är jag både mätt och snurrig. Hehe.

Fördoktor?

Yo! Jag har haft fördisputation! Kan man säga att man har fördisputerat? Nej, kanske inte, men nog känns det som om jag är ett steg närmare målet i allafall! Det gick bra, tycker jag. Fick en massa frågor som jag inte kunde svara på, och det är ju superbra att ha en lista på saker jag måste kolla upp och läsa in mig på. Presentationen gick hyfsat, och de grejer jag fick anmärkningar på gällande den var inget konstigt, utan sådant som kommer att bli bra med bättre förberedelse och repetition. Sedan körde vi allt på svenska nu fast det blir engelska i april, men det var också för att jag skulle behöva förbereda mig mer på att ta det på engelska idag, och det hade jag inte tid med. PP-presentationen var på engelska, inte optimalt med olika språk, men nu kan jag ju använda den till disputationen.

Länge har jag haft känslan av att mitt material inte räcker till, varken i omfång eller vetenskaplig kvalitet. Men eftersom nu ingen reagerar på det, så får jag nog helt enkelt inse att det faktiskt räcker. Och det är ju tur.

Jag saknar inte A heller. Föga förvånande iofs, men jag tror faktiskt att jag hade varit mer missnöjd med fördisputationen om han hade varit här. Eller jag vet inte. Fast jo, han hade dragit igång med någon slags monolog om grejer som han tycker är viktiga men som jag inte vill ha med. Och då hade jag blivit stressad och inte kunnat argumentera emot. Nu slipper jag det, och alla andra kompetenta människor som var där idag tycker ju att det håller så som jag har tänkt lägga upp det. Bra. Han har ju faktiskt en lysande timing på när han är borta egentligen. För jag är glad att han inte missar disputationen. Då ska han få se.

Jobbjobbjobb

Jag jobbar. Hemma. Det är kväll, jag sitter vid datorn, kommer att sitta här några timmar till. PP-presentationen till imorgon är färdig, men inte pratmanuset. Sedan borde jag läsa på en del, men det kommer jag inte att hinna. Orka, menar jag.

Jag jobbar på jobbet, jag jobbar hemma. Stackars mig, brukar jag tycka, men något har hänt - jag tycker faktiskt att det är rätt kul! Det går framåt, jag är stressad, men mer av tidsbrist än inbillad (?) inkompetens. Ny känsla, för ett halvår sedan var jag mycket mer stressad över att mitt arbete inte skulle hålla tillräckligt hög nivå, att jag var lite för korkad för det här, helt enkelt. Nu tror jag mig veta att det håller, min enda stressfaktor är tiden. Och det är en helt annan typ av stress.

Jag är inte så förberedd inför imorgon som jag borde vara, men samtidigt är det så långt innan riktiga disputationen att det inte kan ses som generalrepetition på det sättet. Själva grejen är ju att få reda på arbetets svagheter. Så förmodligen kommer jag att känna mig rätt knäckt imorgon eftermiddag, men det är typ meningen. Påminn mig gärna om det då...

Och visst är det OK att äta lite godis för att få upp blodsockret, när man har jobbat flera timmar flera kvällar i rad? Även om det är en mjölkchokladsnögubbe som barnen fick i julklapp...? Som barnen har glömt bort att de har fått..? För övrigt vill jag påstå att Marabous mjölkchoklad är grymt överreklamerad jämfört med den här gubben. Lindt.

Jobblördag

Tiden springer, men what's new.. Har tillbringat några timmar på jobbet idag, för att få ihop någon sorts powerpoint-presentation till fördisputationen på onsdag. Först var jag stressad och snurrig någon timme, innan jag kunde formulera vad det egentligen är jag vill säga, och hur. Tycker att tiden bara springer iväg, och jag är bara ineffektiv och bläddrar bland olika anteckningar och fattar inte hur jag ska hinna... Sedan, när jag har kommit fram till hur jag vill ha det, vilket tog en bra stund, känns det mycket lättare. Fortfarande massor att göra, men nu vet jag åtminstone VAD jag ska göra. Blev inte klar, men presentationen är påbörjad, och jag vet vad den ska innehålla. Packade med mig vad jag tror att jag behöver på ett USB-minne, och hoppas att jag ska kunna sitta hemma och jobba en stund med det imorgon. För sitta HELA helgen på kontoret, nej där är jag inte än. Inte förrän i... februari.. oj, det är snart. Stackars familjen. Tur att det är tillfälligt. Väldig tur.

När barnen sover...

Jag lagar ibland mat på kvällarna för att frysa in. Underlättar för rare maken som fixar middag varje kväll, och gör att jag får släppa loss mina matlagningslustar i köket istället för att vänta till typ efter april, då det lär bli min tur att hämta på dagis och ställa fram mat på bordet. Ikväll har jag lagat chili con carne. Inte en sån där långkoksvariant på högrev och 18 sorters chili, utan en vanlig familjevariant på köttfärs. Dock ovanligt god, därför får ni receptet! Vid närmare eftertanke kan man nog skippa chilipulvret, eftersom det innehåller typ chili, spiskummin och oregano, som jag ju ändå har tillsatt mer av sedan, men jag greppade chilipulvret först i hyllan, och ville sedan förstärka spiskumminsmaken. Var inte orolig om du provsmakar och tycker att det smakar för mycket spiskummin, det balanseras och blir urgott när citronen kommer i. Syns det förresten att jag har ätit typ halva skålen när jag lyckades släppa skålen och greppa kameran istället? Hade egentligen tänkt frysa in den där portionen också...


Chili con carne
(3 middagar för en 2-barnsfamilj, samt en - hm - smakportion till fotografen ;-)

2 gula lökar
3 vitlöksklyftor
olja att steka i
800 g nötfärs
1/2 msk chilipulver
1/2 msk spiskummin
1/2 msk oregano
1/2 dl tomatpuré
1/2 dl rödvinsvinäger
2 tetror krossade tomater
1 tsk salt
1 tsk svartpeppar
något med chilidrag, jag tog ett par msk av en superstark chilisås
1 burk kidneybönor
saften av 1 pressad citron

Hacka lök och vitlök, bryn i oljan med köttfärsen. Tillsätt kryddor och tomatpure, låt det bryna någon minut. Häll sedan i vinäger och tomatkross, samt salt, peppar och chilisås. Puttra på svag värme 30-40 minuter. Tillsätt sedan avrunna och sköljda bönor, samt citronsaft. Låt allt bli varmt. Servera med ris eller bröd.

Gaah!

Ååååh, vad tiden går fort den här veckan då.. Har inte hunnit klart med art 2 idag, lär väl ta en halvdag till. Och hoppsan, så var vi närmare fördisputationen. Jobba i helgen alltså. Kul. Hur jobbar man fort?

Funderingar kring min snara framtid

Hm... snurrar mycket i huvet just nu. Mycket jobb, men annat också. Idag har jag varit och träffat handledare C. Han är bra. Riktigt bra. Och så är han skojigt lik Pettson (Findus kompis). Han hade väldigt vettiga synpunkter på art 2-manuset. Men inte krångligare än att de ska gå att fixa till imorgon. Jag har väldigt mycket att läsa in för att kunna skriva en vettig avhandling, men framför allt för att kunna göra ett bra intryck under diskussionen på disputationen. Tråkigt nog är inte "läsa in" min starka sida. Om jag kunde vara så där påläst som jag vill vara, så skulle jag inte bara imponera på församlingen, men också förbluffa mina handledare. Båda dessa vore kul. C antyder på sätt och vis tydligast att jag inte är tillräckligt insatt, även om han förstås inte säger det rakt ut. Det vore kul att kunna imponera på honom, sent omsider. Sedan vore det förstås kul att kunna imponera på A också, men det är mer för min egen skull än för hans.

Nu är det bara en vecka kvar till fördisputationen. Presentationen jag ska göra då kommer att likna den vid disputationen, men lite mer komprimerad. Diskussionen/opponeringen kommer nog att gå rätt skit, för jag har inte så mycket tid att förbereda mig förutom för min egen presentation. Fast det är ju lite meningen med själva grejen, att man på ett tidigt stadium får upp ögonen för svagheterna i arbetet, och får hintar om i vilka riktningar en diskussion skulle kunna dra iväg. Shit. Sen ska hela kappan skrivas på en dryg månad, om den ska hinna språkgranskas och korrekturläsas innan tänkt tryckdatum som är 3 mars. Hejaheja. Förmodligen är jag dumoptimistisk som inte har släppt tanken på att vara out of office v. 8. Jag kallar det inte semester, för jag kommer att ha med mig en dator och kommunicera med språkgranskaren, som ju faktiskt bör ha fått texten tills dess. Men något litet utförsåk skulle vara trevligt. Förmodligen är jag inte klok.

Sedan, när avhandlingen är tryckt, har jag en månad på mig att förbereda mig på mitt bländande performance. Tänk om man kunde blända, bara lite... Troligt scenario är väl att jag gör en bländande presentation, för att sedan mosas grundligt av opponent och betygsnämnd.

Det här borde vara ett avstamp för min fortsatta karriär. Jag borde tycka att mitt ämne är jättespännande, och även om jag blir lite trött på det just nu, så är det ändå detta jag borde vilja ägna mig åt sedan. Eller? För det är ju inte så, och när jag tycker att jobbet är skittrist så tänker jag på hur mycket roligare det vore om jag brann för ämnesområdet. Min mentala målbild just nu har ju inte ett dugg med min faktiska kunskapsinhämtning, eller mitt bidrag till vetenskapen att göra, utan föreställer mig själv, utmattad men nöjd efter disputationen, när jag får reda på att jag har blivit godkänd. Och att jag då kan känna att prestationen är min egen, och något att vara stolt över. Men sedan då? Ibland kan jag vila i tanken att det är inte vad jag jobbar med direkt efter disputationen som avgör vad jag kommer att göra resten av livet. Men det skulle ju ändå vara så otroligt skönt att ha ett mål, en tanke om vad jag skulle vilja göra. Nyttoperspektivet återkommer ofta, jag vill göra nytta. Det kan man göra som forskare också, mycket mer än vad jag har gjort hittills, men det tar sån himla tid. Skulle jag göra ett nytt val av grundutbildning, så skulle jag nog tänka mera i riktning mot hur jag genom mitt arbete skulle kunna göra en insats, än rent egoistiskt, som jag faktiskt gjorde. Jag valde en utbildning för att jag tyckte att den verkade intressant, utan att faktiskt veta vad jag skulle kunna jobba med. Det blev ju inte riktigt som jag trodde.

Sedan har jag ju varit inne på att starta eget förut, butik typ. Då gör man ju inte nytta direkt. Ändå är det en lockande tanke. Frågan är ju om man som disputerad "får" göra något sådant. Det skulle ju snackas. Jag har kommit fram till att man får. Dessutom kan man göra nytta på andra sätt än genom jobbet. Ideellt arbete tex. Politik kanske. Funderar på det ibland. Snacka om att behöva kunna läsa in...

Nu ska jag ta tag i en tjock gul bok och förbereda ett litteraturseminarium i en kurs jag går. Läsa och kolla på grammisgala samtidigt. Lagom lyckat förmodligen.

Jobbar sent och dricker te

Text på lilla pappersflärpen i andra ändan av snöret till Yogi-tepåsen:

"If you cannot see God in all, you cannot see God at all."

Eh, nähä, OK. Men teet är väldigt gott i allafall. Sweet Chili. Väldigt gott, och ekologiskt. Dofta på den här innehållsförteckningen: lakritsrot, kakaoskal, grönmynta, fänkål, anis, ingefära, pepparmynta, brännässla, chilipeppar, kanel, kardemumma, kryddnejlika, svartpeppar.

Nya tag

Jag är på gång igen nu. Har förmodligen ännu inte insett hur mycket arbete jag egentligen har framför mig, men den enskilt viktigaste faktorn för att jag ska kunna genomföra det här, är faktiskt att jag har lust att göra det. Att jag vill, och tror att jag ska klara det. Är nog där nu. Igen.

Imorgon är det möte med B, D och G. Ska träffa C på onsdag och diskutera hans kommentarer till art 2. Har fått kommentarer från A och B, men det var inga stora grejer alls. Den tillfrågade opponenten till disputationen har tackat ja till att ställa upp. Förhandsgranskare är också fixad. A åker på onsdag. Saker faller på plats.

Frustrerad. Förbannad.

Igår ringde B och sa att A var på jobbet och gärna ville träffa mig, eftersom det var sista gången han var där innan han åker till Afrika. Fine, klart jag åkte dit. Har ju tyckt att han har ändrat stil lite före jul, men nu var det som förut igen. Jag vet inte hur det går till, men han lyckas få mig att känna mig helt oplanerad och oförberedd. Det sista jag gjorde innan jul var att skriva klart art 2 för att den ska kunna skickas in så fort som möjligt. Det har varit klart sedan länge till vilken journal den ska, ändå frågar han vart jag tycker att vi ska skicka den? Före jul hade vi också ett möte om kappan med alla medförfattare och handledare - A också - och nu frågade han mig hur långt jag har kommit på kappan, vilken inriktning jag har tänkt att den ska ha, etc. Som om han inte har varit med på mötet? Vi diskuterade ju innehållet då? Och hur långt jag har kommit - hallå, jag har skrivit klart 2:an, när skulle jag ha skrivit på kappan? Jag ska ha fördisputation den 16 januari, innan dess ska jag förbereda den presentationen och dessutom ha litteraturseminarium på en kurs. Jag ÄR väl förberedd om hur kappan ska skrivas, ändå hamnar jag i försvarsposition eftersom jag inte har gjort just det som han tänker på just nu. Superirriterande! Sedan blandar han ihop datum, och har fortfarande inte klart för sig vad förhandsgranskningen innebär och vem som ska göra det, och det kvittar iofs eftersom han inte har med saken att göra längre, men det fattar han ju inte heller. Och håller på att tjata om art 3 och 4, som är inskickade men som jag inte har fått besked om. MEN ÅK TILL AFRIKA NU DÅ, DU HAR INTE MED DET HÄR ATT GÖRA LÄNGRE!!!

Dessutom har han mage att sitta och berätta för mig att det är viktigt att jag jobbar mycket nu, att det här kommer att kräva en stor arbetsinsats. Det Är Viktigt... Jag ångrar att jag inte sa ifrån där och då, men jag blev ju egentligen inte riktigt irriterad förrän jag hade kommit ut därifrån. Återigen tar han ifrån mig all entusiasm som jag faktiskt har byggt upp, för första gången på dessa 7,5 år som jag har varit doktorand. Min vilja att visa att det här ska jag jävlarimig fixa. Han får mig att känna att jag inte alls har läget under kontroll, att jag inte förstår vad som krävs. Jag hade hoppats på ett bra sista möte, att få känna att jag hade hans förtroende, eller åtminstone mitt eget. Istället gick jag därifrån med samma känsla som efter vilket handledarmöte som helst för några år sedan. Hela eftermiddagen och kvällen var jag irriterad, hade tänkt skriva om det här igår, men jag var för förbannad. Sedan låg jag sömnlös i flera timmar, vilket jag nästan aldrig gör annars. Så jäkla arg på hans sätt att vara handledare.

Jag måste ladda om nu. För han ska naturligtvis inte få förstöra det här. Jag ska disputera, och jag ska hitta känslan av att se fram emot det igen.

Gott nytt!

Hey! 2008! Året då jag ska bli doktor! Och skaffa ett riktigt jobb! Jag gillar redan 2008.

Året inleddes med en matupptäckt, nämligen vad man egentligen ska göra med julskinkan. Nej, det kommer inga tips på pastasåser och omeletter på skinkresterna, sådana publiceras ju överallt redan före jul nu för tiden. Nej, det här är upptäckten av vad man egentligen ska göra med den färska, lättrimmade skinkan, och varför inte nu, när den säljs för 39 kr/kg?! Julskinkan är ju ett sådant där julbordsmåste, och visst, det är gott, men ärligt talat inte fantastiskt. Ofta lite torr, och griljeringen är ju egentligen inte särskilt god utom när skinkan just kommer ur ugnen.

Här hittar man däremot ett guldtips på skinkkok - från Nigella via Isobel. Jag testade ikväll, urgott! Vi åt kokt potatis, senapssås, och ciderbräserade kålrotstärningar till. Bra och billig start på det nya matåret!