Rutten.

Det går inget vidare det här. Skulle varit väldigt produktiv i helgen, alla förutsättningar fanns. Gick inte. Det är något slags fel på mig. Kom inte med pepp nu, för det är jag inte värd. Ansökningstiden till Jobbet med stort J går ut nästa vecka. Borde skrivit ansökningarnas ansökan i helgen. Funkar inte heller så bra när man bara ser en lång lista med sina egna dåliga egenskaper framför sig. Det här är ju ingen ny känsla heller, jag känner allt för väl igen mig. Det betyder iofs att jag kan ta mig härifrån. Men för fasen Annica, du ska disputera nästa fredag. Nästa fredag. Herregud.

Jo, jag är här

Jaha, flitigare blogguppdatering har ju skådats. Tänker ofta att jag ska författa ett inlägg, men jag har liksom inte haft lust. Och varför har jag inte haft lust då? Jo, för jag känner mig kass. Allt det där jag skulle läsa, förbereda mig inför disputationen - jag kommer inte igång.

Kanske påverkas jag av alla runtomkring mig som säger att "vad skönt det måste vara att ha kommit så här långt". "Nu har du ju gjort det värsta." Har jag det? Jag får inte ihop det här. När jag satt och kämpade med kappan sänkte jag ambitionsnivån hela tiden, kände mig inte kompetent att diskutera kring vissa ämnen, så jag skrev inget om det även om det hade passat jättebra att göra det. Nu blev det ju en kappa iallafall, vilket på sätt och vis förvånade mig. Tänk att jag kunde skriva en avhandling?! Sedan skulle jag ju läsa in mig på allt det där andra, för att vara beredd på att ta diskussionen med opponenten på disputationen. Men som sagt, jag kommer inte igång. Är det för att andra säger till mig att "du kan ju redan det här, det är du som är experten".

Jag är inte experten.

Normalt är det säkert så att en doktorand som står inför disputationen faktiskt är expert på sitt ämne, men hallå, nu är det Annica vi snackar om. Annica, som till för inte så himla länge sedan kände sig som världens mest misslyckade doktorand, som bara gick här och lyfte lön utan att publicera. OK, sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, visst har jag varit improduktiv, men nu har jag faktiskt skrivit en avhandling som är tryckt. Jag skulle väl kunna säga att jag är lite förvirrad, men det har jag ju skrivit i typ varannat inlägg sedan den här bloggen startade, så det blir lite tjatigt.

Det känns bara så märkligt att jag har disputationen framför mig, vilken jag är lätt skräckslagen inför, samtidigt som jag planerar en fest för att fira att det gick bra. Visst, detta tyder på att disputationen bara är en formalitet, man ska inte bli uppsläppt förrän arbetet håller tillräckligt hög kvalitet. Det är ju bara det att käre handledare A är inte här, han är i Afrika, och har inte ens sett den. Eller jo, det har han, men han har inte haft möjlighet att lägga sig i. C är bara inblandad i hälften av arbetet, D som är en klok människa har inte haft tid att kolla något jag har skrivit, G är inte insatt i ämnet, och B som väl egentligen skulle vara "ansvarig" handledare nu, tja, han är inte riktigt den som skulle sätta ner foten och uttrycka något så drastiskt som att det här inte håller. Så det där med att det är handledarens ansvar att inte släppa upp doktoranden för tidigt, ja det argumentet funkar inte riktigt här.

Men. Nu är det ju trots allt så att jag har lärt mig en del om mig själv under det senaste året. Och för att tillåta mig själv ett uns självgodhet, så tycker jag nog att jag har fått ur mig en del klokheter här på bloggen. Genom att läsa tillbaka påminner jag mig själv om hur jag fungerar, och vad vägen framåt är. Jag måste släppa alla mina dumma tankefällor. Tänker jag att jag är kass så blir inget bättre. Tänker jag att jag ska fixa det här så gör jag det. Jag har faktiskt skrivit min avhandling, den finns på riktigt. Jag har redan gjort saker jag inte trodde jag kunde. Nu ska jag bara göra en till. Och det finns ändå ingen återvändo.

Det här är nog på riktigt i allafall

Avhandlingen finns nu. På riktigt. Ett exemplar är tom fastspikat på institutionen. Fräckt. Nu håller jag på att bjuda in folk till fest. Superkul!

Laddad, typ

Hejhej bloggen, ursäkta min försumlighet de senaste dagarna. Har varit lite... omotiverad. Nåja, nu är det måndag, nya friska tag, fyra arbetsveckor kvar till disputationen. Nu går jag ut starkt och ökar.

Festlokal har jag fixat, och tillsammans med söte maken har partyplanerandet påbörjats. Det ska bli kul, men det kräver lite organisering. Som maken så klokt påpekade - det känns lite märkligt att disputationsfesten blir större än vårt bröllop... fast det har ju sin naturliga förklaring i att vi inte bjöd hela jobbet på bröllop.

Sedan är det ju den där presentationen och opponeringsprocessen också... jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med först. Börja göra powerpointpresentationen kanske, och bygga ut den efterhand? Började göra en lista på områden att förbereda, men den glömde jag hemma. Smart. Nåväl, energin är tillbaka, nu kör vi.

Mindre än en månad kvar

Jag har sååå svårt att ladda om. Dagarna minskar i antal inför dagen D, men jag kommer inte igång riktigt. Fast jag är på väg upp ur den värsta svackan, alltid något. Festplanering är kul, fast en lokal hade inte varit fel. Planerar en ny blogg också, förresten. Utan jobb i.

Depp

Nej, usch vad jag inte har lust med det här. Känner mig gnällig och tråkig, vill ingenting egentligen. Liten släng av vårdeppighet kanske? Nämen, tjena vad lägligt... Måste skärpa mig. Imorgon typ. Nähä, då ska jag till tandläkaren direkt efter dagislämningen. Ingen humörhöjare direkt. Usch vad jag gnäller.

Fast jag har träffat en väldigt söt bebis idag. Mysigt.

Uppdatering

Halli hallå, vad händer nu då? Jo, jag har hittat 19 korrekturfel i kappan, som jag har rättat till. Hade också glömt att nämna två personer i acknowledgements, det är iofs två personer som nu inte ens vet om att jag ska disputera snart, men eftersom de faktiskt har bidragit så är det ju trevligt om de står med. Sedan är det lite bökigt eftersom jag nu i söndags eftermiddag fick veta att paper 3 är accepted with major revisions. Positivt att det är det förstås, men ska jag skriva i List of publications att den är accepted, och i vilken tidskrift, vilket vore önskvärt, så måste jag också få tillstånd av förlaget att återge den i avhandlingen. Det här brukar inte vara något problem om en artikel redan är publicerad, men frågan är ju hur man gör när det fortfarande är major revisions som ska göras. Jag har mailat till förlaget, men inte fått något svar ännu. Tryckeriet behöver den slutgiltiga versionen på onsdag, så har jag inte fått svar då, eller att de inte vill att jag ska ange den som accepted, så får den stå som submitted.

Hela tiden får jag höra att nu är det värsta avklarat i och med att jag har skrivit själva avhandlingen, men jag tycker verkligen inte det. Jag är inte alls redo för disputationen, tror inte att jag kommer att kunna svara på hälften av frågorna. Men. Efter hur resan har sett ut så här långt så vet jag ju också att jag stressar upp mig en hel del inför varje moment (fördisputation, skriva diskussion, mm), och sedan visar det sig att det faktiskt var fullt genomförbart. Tänk om det är så med disputationsakten också? Psykologi igen.

Fest ska det också bli. Bokning av festlokal krånglar. Mitt förstahandsalternativ var upptaget. Fick ett bra förslag idag som jag håller på att kolla upp.

I helgen ska vi ha födelsedagskalas både lördag och söndag. Hela huset ska således städas, och det behövs... Men var är min energi?

Uppåt

Har fått ett korrekturexemplar av avhandlingen idag. Den är fiiin! Fast jag tittar mest på framsidan då, när jag börjar bläddra så inser jag hur trött jag är på texten... Jättebra, ska ju bara läsa igenom den toknoga nu och hitta fel.

I övrigt är det en bra dag idag. Avhandlingen är färdig (typ), jag har fått paper 3 accepterat (!) med major revisions, och solen skiner. Så jag ämnar bjuda kollegorna på paj i eftermiddag.

Dessutom fyller jag år!

Tryck? Check!

Puh. "Massa småfix som tar tid" tror jag visst att jag uttryckte mig. Jotack. Igår åkte jag hem klockan tolv PÅ NATTEN, men blev ändå inte klar. Ringde tryckeriet på förmiddagen idag, det var OK att jag kom på eftermiddagen. Tio i tre var jag klar, fast jag är inte riktigt nöjd med baksidestexten... men det får kvitta. Gick till tryck-farbröderna med lätta steg, och hade väl tänkt mig att jag skulle flyga därifrån, men redan utanför dörren slogs jag av insikten att det värsta är faktiskt kvar. Hello optimism.

38 dagar kvar.

Fast nu ska jag åka hem. Solen skiner, klockan är strax över fyra, och jag ska äta makens mumsiga pannkakor med mina fina pojkar. Så alldeles synd om mig är det inte ;-)!

Helg?

Tryckning på tisdag. Svettigt. Språkgranskaren ville ha hela kappan söndag morgon (idag alltså) för att hinna läsa den. Det fick hon, jag mailade den kl 00.57 inatt. Då hade hon mailat kl 21.55 och undrat var den var. Självklart kan jag inte vara annat än tacksam för att hon tänker jobba med den idag, men jag vet också att hon kommer att lägga tid på annat än att granska språket, hon gillar att komma med kommentarer om innehållet också. Det är OK, bra kommentarer vill man ju ha, men att döma av de versioner hon har haft förut, så tycker hon att det ska skrivas till stycken lite här och där, och det har jag faktiskt inte tid med. Kappan kan självklart bli mycket bättre än den är, men för mig är "good enough"-nivån tillräcklig.

Satt på jobbet mellan halv tio och halv åtta igår, åkte hem och såg melodifestivalen, och jobbade sedan typ två timmar till. Nu sitter jag på jobbet igen för ett par timmars fixande. Bilder, acknowledgements, passa in i formatmallen, skriva baksidestext, hitta de sista referenserna, skriva referenslista... massa småfix som tar tid. Men snart. Snart har jag min bok.