Ett steg till mot... ?

Det är söndag kväll och jag jobbar. Men nu är det snart dags att åka hem. Det har funkat bra att jobba ikväll. Lite trögstartat, men sedan flöt det på bättre, när jag slutade leta efter en grej som professorn frågade efter i en kommentar. Jag insåg att det inte skulle stå med i art i allafall. Det hade kollega D sett med en gång om han hade läst. Men han har semester. I senaste kommentarsversionen från professorn skrev han att det blir bättre och bättre. Det betyder att det är bra. Han är inte så stor i orden när det handlar om beröm, i allafall inte till mig. Sedan frågade han hur det går med art 4, och minsann om jag inte har hunnit titta lite på den också ikväll. Det saknas stora stycken text, men jag kan i allafall skicka en version till honom, så att han får något att titta på. Men submission på 3:an är nog nära nu.

Måste också skicka fakultetens riktlinjer angående disputation till honom. Där står det att han i egenskap av huvudhandledare ska kontakta, boka, bla bla 4 månader innan planerat disputationsdatum. Imorgon alltså. Men när jag har tagit upp det med honom tidigare så vill han bara prata om att art 3 och 4 ska bli klara för submission. Suck. I allafall så lär det inte bli något inskickat innan jag är tillbaka efter semestern. På tisdag drar vi till Gotland, och då blir det inget jobbat minsann. Och ärligt talat vore det rätt bra om kollegor B och D läser igenom innan. Även om det vore skönt att vara klar. Jaja, nu är klockan kvart i elva. Dags att maila professorn och åka hem.

Paj!

Det här, mina vänner, är en god paj. Supergod, och dessutom enkel. Ingen matberedare, inget kavlande, inga kladdiga fingrar, ingen förgräddning. Enda nackdelen är en läskigt hög andel smör i receptet... vilket förmodligen är den huvudsakliga anledningen till att pajen är så himla god. Sa jag att den är god förresten?

OK, recept. Blanda följande i en bunke:
1,5 dl siktat dinkelmjöl
1 dl fullkornsdinkelmjöl
0,5 dl havregryn
(Såhär långt rena hälsokosten alltså. Men nu är det slut med det.)
Tillsätt även:
1 dl socker
1 tsk bakpulver
Rör om. Och nu är det helt kört för alla pointsräknare. Rör ner
175 g smält smör/margarin
Tryck ut degen i en pajform med t ex baksidan av en sked. Lägg på valfri fyllning i form av frukt eller bär (frysta eller färska). Pajen på bilden innehåller hallon, körsbär och vinbär. Blanda och strö sedan över
0,5 dl socker
0,5 tsk potatismjöl (socker- och potatismjölsmängden kan man givetvis reglera efter syrlighet och saftighet på frukten/bären)
Grädda i nedre delen av ugnen, 200 grader, 20 min.

I ursprungsreceptet, som jag för övrigt har adopterat från mamma, tar man 3 dl vetemjöl istället för dinkel och havregryn. Det blir också gott, testa det om ni tycker min variant ovan verkar lite för nyttig ;-)!

Igår gjorde jag samma paj som ovan, fast med körsbär och lime. Jag använde en (1) lime, och hade rivet skal i degen och saften i fyllningen. Riktigt bra, eftersom körsbären var väldigt söta. Man kan förstås också greja med kryddor, t ex kardemumma i degen blir jättegott till plommonpaj. Jag har också blandat lite kakao i degen i en päronpaj, det blev både snyggt till de "bleka" päronen, och smarrigt förstås. Så låt fantasin flöda, och ta sedan en promenad efter maten. Lång!

Klagan på de klagande

Men vad är det med folk? Alla bara tjatar om hur dåligt väder det är, och hur tråkigt det är, och att man inte kan göra någonting, och hur typiskt det är att man är ledig nu och inte i juni när det var jättefint...

Eller är det mig det är fel på? Som inte tänker så himla mycket på att det regnar lite varje dag, och är nöjd med att vara (ganska) ledig i allafall? Jo, jag undrar faktiskt vad som är grejen med allt klagande. Alla, precis alla, klagar ju. Utom jag, och möjligen min man. För jag är absolut ingen hurtbulle som glatt klär ut hela familjen i regnställ och går ut och leker käcka vattenlekar i trädgården med barnen i hällande ösregn, men ändå försvinner ju tiden trots vädret utan att jag har tråkigt! Ändå klagar alla. Jag måste ha missat något. För inte kan väl en hel semester vara förstörd för att man inte har fått ligga på stranden i fyra veckor? Eller är det kanske ändå det som är grejen? Alla tanter som har bikinibantat, och nu är det ingen som får se den platta magen under fleecetröjan? Min åsikt om det där kan man läsa här.

Imorgon ska jag baka en paj till ett möte. Jag brukar fixa fika till detta sällskap, perfekt tillfälle att gucka ihop något som brukar se lätt misslyckat ut, men smaka OK. Om man utgår ifrån ett bra recept, men byter ut typ alla ingredienser så påverkar det nästan alltid konsistens och utseende, men smakar bra ändå, typ. Jag gillar det där experimenterandet, men borde anteckna de gånger som resultatet blir lyckat. I allafall, just vid dessa möten ser det alltid likadant ut - männen och jag fikar medan övriga kvinnor räknar points och har på sin höjd med sig ett äpple. Så för att återkoppla till tidigare ämne, undrar om de är himla frustrerade nu när badsäsongen aldrig verkar infinna sig? Vi får väl se.. kanske väntar de på värmeböljan i augusti. Imorgon blir det nog någon körsbärs- och limevariant. Pajen alltså. Jag bloggar recept om det blir bra!

Ineffektiv

Jag jobbar. Det går skitdåligt. Har trillat ner i en negativ spiral och har svårt att vända. Kommer inte igång ordentligt. Bläddrar bland referenser och glömmer vad jag letar efter. Tycker inte att det finns något mer att skriva om där professorn vill ha mer text. Borde fixa till alla hans kommentarer idag, men det hinner jag nog inte. Det är fyra grejer kvar, plus en kommentar jag inte fattar. Jag har en timme på mig. Ryck upp dig nu, Annica.

Should I stay or should I go

Igår träffade jag en fd kollega som känner igen sig i mina jobbvåndor. Det är skönt att sådana finns. Hon hade mitt i stressen insett att det faktiskt är ett alternativ att lägga ner alltihop och göra något annat istället utan att världen skulle rasa samman och livet skulle ta slut. Och då kan man ju lika gärna fortsätta som sluta, när det är såpass kort tid kvar. Intressant tanke... Jag är ju alldeles för feg för att sluta, så det är väl bäst att jag fortsätter. Särskilt som jag ju nu har kommit fram till att det här disputationsprojektet borde vara genomförbart.

Imorgon ska jag ta ett ryck igen. Dagtid. Huvva. Men det är nog ganska tomt så här i semestertider. Satt några timmar i lördags kväll, men det gick sådär. Fick kommentarer på den färdiga versionen av professorn. Han är rätt nöjd, men tyckte att det behövdes mer text, plus några skumma kommentarer som jag inte riktigt fattade. Så jag började bläddra bland referenserna igen utan att egentligen hitta det jag tror att han var ute efter.. Och så frågar människan igen, som han har gjort i sina senaste tre mail, HUR DET GÅR MED PAPER 4?? Jotack, min vänstra hjärnhalva arbetar med den samtidigt som den högra skriver på trean. Suck.

Råd till mig själv...

...som jag gärna skulle fått lite tidigare... men då hade jag väl i och för sig inte lyssnat... Någon annan kanske kan ha nytta av det? I alla fall, såhär:

Människor som verkar snobbiga är ofta bara blyga. Prova att prata med dem i allafall, är de blyga så blir de glada över att någon annan börjar prata. Om du också är tyst eller fåordig tror de kanske att det är du som är snobbig. Och det är du ju inte. Du är smart, kan vara rolig, och är värd att lyssna på. Visar det sig att de är snobbiga på riktigt så är de inte värda din uppmärksamhet, inte ens i tanken. Skit i dem. Det är de som förlorar på det, inte du. Du har inte gjort något fel, och ska för hela friden inte försöka bli mer lik de där snobbiga typerna, i tron att de gör rätt och du gör något fel. Det är de som gör fel och bidrar till att världen blir otrevligare. Du behöver inte bevisa något. Vänlighet lönar sig i längden. Och du duger. Fatta det.

Jante och jag

Tänk om ni visste vilka berg jag har bestigit för att komma hit. Hit? Ja, hit, som bloggare, att faktiskt skriva om saker som händer mig och tro att någon bryr sig. För tänk om det inte är intressant? Tänk om den som läser tycker att det är tramsigt och att mina tankar inte är värda att ta del av? Jo, jag vet, den som inte vill läsa slipper, och läser man fast man inte tycker att det är intressant så får man skylla sig själv. Självklart, men eftersom jag är (eller har varit?) personen som vill vara alla till lags, så har det länge varit jättesvårt för mig att försvara mina åsikter, oavsett om det gäller stora eller små frågor. För tänk om någon inte tycker som jag. Och alla andra vet förmodligen bättre. Låter dumt, eller hur? Men så är det. Eller kanske var. Jante håller mig i ett hårt grepp. Vem tror jag att jag är som sitter här och basunerar ut en massa oväsentligheter som inte rör någon annan än mig, till allas beskådan? Jaja, jag vet, bara en av miljoner bloggare, som har mer eller mindre vettiga saker att säga. Det här blir lite rörigt, summan av kardemumman är att jag har brottats en del med mig själv för att komma hit. De bloggar jag själv läser är jättebra, annars hade jag ju inte läst dem. Och därför jämför jag mig med dem, eller gjorde innan jag började själv. Kunde jag inte komma upp i deras standard så var det ju liksom ingen idé. Fast sedan bestämde jag mig för att jag faktiskt hade något att berätta, och eftersom jag inte tvingar någon att läsa, så funkar det här också som ett ställe att avreagera sig lite känslor på, mest när jag är på jobbet. Jag tar risken att "fel" personer kommer att upptäcka bloggen, men jag hoppas verkligen att de inte gör det.

OK, nu har jag läst igenom ovanstående, och tja, ursäkta röran, men min hjärna bygger om. Det är rörigt där också.

Middag

Pyttipanna med ägg, rödbetor och ketchup. Uppskattat? Tja, vad ser det ut som?!

Dags att åka hem

Hey! Jag har just skickat in en komplett version av artikel 3 till handledarna och kollega D! Förmodligen kommer bara professorn kommentera, även om jag skulle behöva kloka kommentarer från D, men det lär väl ändå inte ta jättelång tid innan det är dags för submission av trean! Som tveklöst kommer att bli rejected, men den tiden, den sorgen... Notera min oberördhet inför detta faktum. Förmodligen skulle en gnutta intresse för avhandlingsämnet göra mig en aning mer oroad. Eller så är det så att professorn och D har rätt, resultaten är intressanta och publiceringsvärda trots att jag tycker det är blaha. Vad biträdande handledare B tycker vet jag inte riktigt. Jaja, om fyra och en halv månad är det party!

(Ja, jag är själv förundrad över mitt goda humör. Jag sitter alltså på kontoret klockan kvart i elva måndagen den 16 juli, mitt i semestern och skriver på artiklar jag inte är ämnesmässigt ett dyft intresserad av. Framför mig ligger drygt fyra månader med en arbetsmängd jag aldrig varit i närheten av, och därefter en grillning för att uppnå en titel jag gärna skulle varit utan. Sedan har jag förhoppningsvis ett annat jobb som väntar, som jag har sökt och varit på intervju för under denna tokstressiga höst, haha. Så vad är det frågan om? Har jag börjat knarka? Nej, men jag lyssnar på Sommar i P1 med Filip och Fredrik.)

Edit: Det här inlägget är pyttelite redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.

Reklamblogg

Nu till avdelningen "Annica tipsar om goda grejer".


Den här är inte dum. Inte dum alls. Lite för god, faktiskt. Mörk choklad är gott och nyttigt. Ni vet, man blir nöjd efter bara några rutor och äter inte hela kakan på en gång. Ganska sant faktiskt. Dock gäller detta lite sämre när den mörka chokladen blandats med karamelliserade pistagenötsbitar... Blir liksom svårare att sluta äta. Sockrets fel antagligen. Men jösses vad gott.

Pistaschnötter (hur stavas det egentligen? Pistasch? Pistage?) är väldigt gott, har jag upptäckt. Skumt, för tidigare har jag inte gillat det alls. Allt med dessa gröna nötter smakade skumt - glass, grön fyllning i bakverk etc. Men så plötsligt började det smaka bra. Underligt. Samma sak hände i och för sig för ca 10 år sedan, då med oliver. Först läbbigt och oätligt, sedan jättegott. Hm, undrar om det innebär att jag kommer att gilla tryffel om 10 år?

OK, nästa tips. Sött det också, men helt annorlunda.


Det här är en superstark chili- och ingefärsmarmelad från Sydafrika. Yummy på lagrad ost. Men ta pyttelite, annars försvinner ostsmaken och det blir bara starkt och jobbigt i munnen. Jag har testat med rödskimmelost från Høng, delicious. Burken är köpt på Ingelsta kalkon, jag har inte sett den någon annanstans.

Inkräktare

Sitter på jobbet, lördag eftermiddag. Då dyker biträdande handledare B upp. What? Denne man följer strikta kontorstider, vad gör han här en lördag? Aha, han hade glömt att göra en omtenta. Men ändå, varför idag? Här sitter jag, väldigt ofriserad och i barnsnorig kofta (eh, nej, det är inte för Mr B som jag vanligtvis försöker uppnå hel-och-ren-nivån när jag är här, men ändå..) och kan diskutera högt med mig själv eftersom ingen annan är här. Ja, ok, han avbröt mig dessutom i en slösurfningspaus som kanske hade blivit lite för lång... Men ändå. Ska man nu inte få sitta här själv så hade det väl kunnat komma någon som inte sitter så himla nära i korridoren? Jaja, nu är han här i allafall, och jag skriver vidare på diskussionen. Det går hyfsat. Mysteriet från i tisdags är typ löst, eller jag får väl acceptera att det inte blir några stjärnor. En timme till tänkte jag stanna, sedan ska jag hem och pussa på mina pojkar!

Edit: Det här inlägget är något redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.

Ett steg fram och två tillbaka

Igår eftermiddag var jag på jobbet. Det var professorn också. Jag hade tänkt skriva klart diskussionen till art 3, helst abstract också, och sedan skicka ett fullständigt artikelutkast till medförfattarna för kommentarer. Men så fick jag tillbaka en version från slutet av juni med kommentarer från den käre professorn. Han ville ha en figur till, istället för en massa uppradande av siffror i resultatdelen.. och när jag började skissa på en sådan hittade jag ett mysterium i form av att det verkligen borde finnas signifikanta skillnader på ett ställe, men det finns det inte enligt mina statistikkörningar. Så jag måste gräva lite i originalsiffrorna, men det hann jag ju inte med igår, så diskussionen är halvskriven, det ska in ett nytt diagram med en stjärna som jag bara ska hitta på något sätt... det är väl såhär det går till när tidsplaner spricker fast man jobbar på.

Typ marmelad

Igår gjorde jag ett hopkok på dagens bärskörd från trädgården. Jag hade tänkt mig en marmelad på lika delar hallon och röda vinbär (ca en liter av varje), men eftersom det blir lite för pektinfattigt för att tjockna ihop till marmelad, och jag inte hade pektin på flaska eller i pulverform hemma, så lade jag till 2 rejäla citroner. Och ca 1,4 kg socker. Tyvärr tjocknade det inte sådär jättebra i allafall, så nu har jag fyra burkar hallon-vinbär-citron-hopkok med syltkonsistens, men pga citronen så smakar det mer åt marmeladhållet.

Vad jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget är att hallon och röda vinbär blir jättegott tillsammans, resultatet är bättre än summan av delarna liksom. Så testa det!

Mat!

Hej hopp, nu blir det matblogg! Jag har tänkt matblogga tidigare, när det lagats något extra gott, men jag glömmer alltid att fotografera, och då blir det inte lika kul. Men igår skulle det ändå fotograferas på födelsedagsbarn och hungriga gäster, så då passade jag på att föreviga själva maten också!

Igår lagade jag alltså (med hjälp av flitiga gäster) citronpotatissallad, kycklingfilé, myntasås, kokta sockerärter, majskolvsbitar, sallad av blandade blad (huvudsallad, ekbladssallad och rucola), tre olika sorters oliver samt fetaspread (som avnjöts på Olof Viktors sommarbröd bakat med västerbotten och gräslök, mycket gott!). Några exakta recept har jag inte, så vill ni prova så får ni göra som jag, höfta till lite...

Först citronpotatissalladen, som ser ut så här:

Blanda nykokt färskpotatis med en dressing bestående av rivet skal och saft av citron, kallpressad rapsolja, tunt skivad salladslök, kapris, salt och svartpeppar. (Den här potatissalladen blir ännu bättre om man blandar ner hackad dill och serverar den med kallrökt lax, men det är en annan historia..)

Kycklingen sedan (ursäkta fotokvaliteten..):

Det här är majskycklingfiléer, delade i ca 3 delar och kryddade med mortlade korianderfrön, torkad chili, japansk soja och lite salt. In i ugnen på 200 grader, ca 20 min (förmodligen lite i överkant, men några av bitarna var lite halvfrusna, så jag ville vara på säkra sidan. Hade vädret varit bättre så hade vi grillat dem.)

Myntasåsen blev jag inte supernöjd med, så den hoppar vi över här. Skulle haft lite mindre tjock yoghurt och mer mynta tror jag. Fetaspreaden till brödet blev i allafall bra, fetaost körd i matberedare tillsammans med lite yoghurt så att bredbar konsistens uppnås. Jo, jag vet att det finns färdig bredbar feta också som smakar helt OK, men varför göra det enkelt för sig ;-) Den är ju dessutom gjord på mjölk från danska kossor och inte från grekiska får, som ju faktiskt är tanken.

Oliver är ju pricken över i på de flesta måltider (utom möjligen pannkakor), och den här lilla varianten måste jag göra lite extra reklam för. Torkade, salta små rackare som man hittar på invandrarhyllan på Coop. Mycket goda!

Sisådär, nu har vi lagt ännu en dimension till bloggen om Annica! Mer mat följer så småningom!

Raringarna

Jag har världens bästa ungar, det vet ni redan. Världens klokaste fyraåring och världens roligaste nyblivna tvååring. Fyraåringen kan identifiera allt som går att koppla bakom en traktor, fastän han aldrig har suttit i en som rör sig, och ställer frågor av typen "Varför heter det mördarsnigel? Hur föddes den allra första människan?"

Häromdagen fick jag en puss av tvååringen.
"Du är min älskling" sa jag.
"Nä äskling" sa han.
"Då är du min sötnos!"
"Nä snötos."
"Är du min snygging?"
"Nä snyggning."
"Vad är du då?"
"Ja noshörning."

Aha.

Ha!

Är fortfarande på jobbet. Det går bra! Jag har koll på processen, har discussion och abstract kvar på art 3, men strukturen är klar. Skulle kunna åka hem nu och ändå vara nöjd med mig själv. Men jag stannar en stund till, energin är inte slut än. Så vadå, är det inte så här det skulle vara? What's new? Jomenprecis! Det är ju så här det ska vara! Och det är så här det så himla sällan är, och därför är det värt ett inlägg om just den känslan! Jäklar, jag har koll!

Överflödiga kollegor

Men jag blir knäpp. Nu är jag alltså på jobbet, ska skriva lite på art 3. Jo, det är fredag eftermiddag och jag har semester, men har man semester och måste jobba så kan det ju kvitta om man gör det på en fredag eftermiddag eftersom man är lika ledig alla dagar. Varför blir jag knäpp då? Jo, kollega D var här när jag kom (han ska vara medförfattare på art 3 och 4).

"Jaha, hej, ska du jobba?"
"Jo, jag tänkte det." (Nähä, jag åker förstås hit för att jag inte har något bättre för mig på semestern...)
"Skickade du in artiklarna innan du gick på semester?"
"Eh, nej, det är ju liksom därför jag är här." (Trodde du att du hade gjort ditt som medförfattare? Jag tänker skicka mer text till dig som du ska få jobba med och tycka till om.)
"Du vet, det kan ta ganska lång tid att få svar, så det är ju bra att skicka in så fort du kan."
"Jag vet. Och som sagt, det är ju därför jag är här." (Men herregud människa, jag VET att det tar tid i vanliga fall, och självklart tar det ännu längre tid när det är sommar. Vad vill du att jag ska göra, vrida klockan tillbaka till februari?)
"Jag skickade in en artikel för tre veckor sedan och jag har inte hört något än."
"Nej, det tar väl lite längre tid så här års, det är ju inte så konstigt." (Kan du gå nu. Snälla.)

Jo, han gick efter en stund. Men han måste ju tro att jag är helt dum i huvudet eftersom han trodde sig behöva förklara att det var viktigt att jag fick iväg mina artiklar så fort som möjligt. Förmodligen har han en överenskommelse med handledarna, att "vi måste tjata på Annica så att hon förstår att det är ont om tid". Och de har ju rätt, så jag kan ju inte säga emot. För att ha varit anställd dena här tiden så har jag ju presterat lite för få artiklar. Och kanske borde jag förklara att läget är lite annorlunda nu, men att det har krävts psykologhjälp för att ta mig hit. Men jag tror inte riktigt att de är mottagliga för den informationen. Det jag skulle vilja är att jobba på, visa att jag kan komma någonstans själv. Men jag får liksom ingen chans att börja förrän någon är där och tjatar om självklara saker. Give me a break, liksom. Jag är inte dum. Längre.

Äsch...

Jag har semester. Men ska jobba på semestern. Bli klar med art 3 och 4, vilket borde funka. Och planera kappan. Det kändes nästan kul att få jobba lite på semestern. Prestera lite utan att någon förväntade sig det.

Men så dyker professorn upp. Och talar om för mig att det är viktigt att jag skriver klart art 3 och 4, helst innan juli är slut. Det är viktigt för att jag ska hinna bli klar.

Jomenjagvet. Han har ju rätt. Men min motivation rann liksom iväg i sanden. Det är väldigt mycket roligare att jobba om man liksom gör det för sin egen skull, och får känna sig nöjd med sina framsteg. Det är bättre att ha sin egen blåslampa därbak, än professorns. Men han har ju rätt. Så jag försöker låta hans lilla föreläsning rinna av mig och hitta den där motivationen igen. För jag vill inte tycka synd om mig själv. Då går det åt skogen. Där har jag varit förut.

Så nu går jag här och har dåligt samvete för att jag inte jobbar. Fast jag har semester. På fredag ska jag jobba. Oj, vad kul det ska bli.