Segt idag

Usch, idag är det inget kul att jobba. Det är egentligen inte så himla mycket kvar på artikel 3, men bara tanken på att jag ligger så långt efter min snygga handlingsplan gör att det liksom känns hopplöst. Och då blir jag handlingsförlamad. Det är dumt, vore bättre att vara extra produktiv förstås. Håller på att skriva resultatdelen, det är bara lite kvar, och inte så himla svårt, så jag vet inte vad som tar emot. Kanske att jag vet att jag måste tänka till lite sedan för att få ihop en bra diskussion, men det borde inte bli sådär jättesvårt det heller, bara jag kommer igång. Jösses, vad gnälligt det här blev, men så känns det. Jag längtar efter mina barn. Och har lätt ångest över att jag inte har plockat sniglar sedan igår morse, och inte kommer att hinna göra det förrän imorgon kväll. Då har jag kanske ingen sallad kvar. Googlade lite igår efter bekämpningstips, och hittade en del. Kalk, ölfällor, järnsulfat, elstängsel... Verkar jag nojig över sniglarna? Jag kan då lägga till att jag så fort jag stänger ögonen på kvällen ser sniglar framför mig, krälandes bland förmultnande växtrester. Suck. Men jag vänjer mig väl vid eländet.

Krig

Nä, alltså, det här är inte kul. Det skulle inte vara så här. Min fina trädgård.

Den är fortfarande fin (om man bortser från en massa ogräs), men det känns inte som om den är min längre. Den är invaderad. Invasionen började i höstas, men då var det lätt att hålla den under kontroll. Och fram till i förra veckan tyckte jag att det gick ganska bra också. En liten uppsamlingstur sådär varannan kväll, en halvliters glassburk räckte flera dagar. Det var på nivån "igår plockade jag 24 stycken, idag blev det 43".

Numera mäts de i liter per dag. Den grekiska yoghurten i enlitershinkar används flitigt i vårt kök, numera är även tomburkarna till nytta. Men det är redan dags att gå över till BigPack-lådor. Varje dag. Jag tror att det går ca 120 st på en liter.

För några dagar sedan skrev jag att de gillar växter som håller på att vissna, typ rensat ogräs som får ligga kvar på gräsmattan. Det stämmer. Detta innebär också att om man (läs maken) har varit flitig med trimmern längs tomtgränsen, och det ligger högvis med nässlor, kirskålsblad och sly på marken, ja då har man skapat ett litet himmelrike för de små slemklumparna. Och jag plockar. Minst en timme om dagen. Tid som jag egentligen hade tänkt ägna åt att snygga till rabatterna - rensa ogräs, flytta perenner, anlägga en ny rabatt vid entrén, mm.

Komposten är ju mums också förstås, den kommer alltså att vara full av ägg och helt oanvändbar nästa sommar. Om det inte blir minus 30 i några veckor kanske. Och grönsakslanden har de också hittat upp till, ja upp, eftersom jag odlar i stora "lådor". Fiberduk är bra för att skydda små kålplantor mot elaka fjärilar, men funkar också fint att gömma sig under och tugga salladsblad.

Och jag plockar och plockar. Det är frestande att tänka att man skulle kunna skippa plockandet i hörn av trädgården som ändå inte används till odling av något speciellt, men så är det ju det där att varje individ kan lägga ägg och få 400 avkommor. Så jag plockar. Och kan inte låta bli att tänka att är det här verkligen värt mödan? Hur stor andel är det jag plockar upp egentligen. Är det hälften så gör det förmodligen skillnad. Men risken finns ju att jag hittar sisådär fem procent, och det skulle kunna kvitta. Fan. Fast bäst att plocka vidare. Och läsa på om bekämpningsmetoder. Och köpa gift.

Stressad men lugn

Nu är det så där förvirrat igen, det händer för mycket privat för att jag ska kunna jobba effektivt. Trots rätt snygga att-göra-listor. Sista arbetsveckan före semestern, snart anländer första sommargästen, städning, ogräsrensning, present till lillebror, sommarpresenter till dagisfröknarna, 2-årskalas på lördag... Allt hinner man ju inte med, och inte är jag ikapp på jobbet heller. Det får nog bli några arbetsdagar under semestern också, men märkligt nog ser jag nästan fram emot det. På det hela taget snurrar det på ganska bra, jag har kommit in ordentligt i skrivandet på både artikel 3 och 4, och det känns lite fånigt att ta semester just nu. Och en fördel med att jobba på semestern är att jag kan vara hemma större delen av dagen och vara ledig, och sedan åka in till kontoret på eftermiddagen och jobba hela kvällen. Det är egentligen då min hjärna fungerar som bäst, och dessutom slipper man en massa kommentarer från kollegor som undrar om man inte hade semester? Så får det bli.

Hjärnskrynklare och mördarsniglar

Åtta drygt timslånga samtal med en psykolog har gjort mig till en helare, nöjdare, gladare, hoppfullare, ärligare och kanske till och med trevligare människa. Sista gången var i torsdags, första i januari. Alla på universitetet där jag jobbar har blivit erbjudna detta, som kompetenskartläggning och karriärcoachning. Jag gick eftersom jag tyckte hela min jobbsituation kändes helt hopplös, jag kände mig varken smart eller effektiv nog att disputera på den korta tid jag hade kvar, och jag kunde definitivt inte se mig själv på någon annan arbetsplats heller. Visste inte vad jag kunde skriva i en jobbansökan som skulle vara sant och få någon att vilja anställa mig. Nu har jag insett att många av hindrena bara fanns i mitt eget huvud, och det hade jag kanske kommit fram till förr eller senare ändå, men det har varit fantastiskt skönt att kunna få prata med en professionell människa med tystnadsplikt, och uppleva den förändring i skallen som jag har gjort. Och jag tror ju numera att jag faktiskt är smart nog att disputera, vilket nog är en förutsättning. Halleluja, nog om det.

Nu kommer ett mördarsnigeljakttips för den som är i behov av det: När man rensar ogräs, släng ut ogräset på gräsmattan eller trädgårdsgången och låt det ligga där till dagen därpå. Då har snigelj-vlarna krupit dit och börjat gnaga i sig av de vissnande växterna, de verkar gilla växtdelar som är just i början av förmultningsstadiet. Bara att plocka upp dem och tillämpa valfri avlivningsmetod. Själv stoppar jag dem i frysen, men har jag en sax i handen kan det hända att de blir tudelade. Idag hittade jag de första i min salladsodling, så nu är det krig.

Lycka i en skål

I år har potatislandet blivit jordgubbsland. Det är underbart. Vi plockar solmogna jordgubbar nästan varje dag, bara de som är riktigt djupröda, är de lite för ljusa smakar de bättre imorgon. Skålen ovan avnjöts av mig och lillkillen, sittande på altantrappan. Jättemysigt. Varje gubbe han tog visade han för mig och sa "Dä min jodgubbe!" Och jo, vi sparade några till stora killen och pappan också...

Ärligt talat

Sitter och lyssnar på två, ehrm, stundtals högljudda kollegor (D och E) som beklagar sig över att det ska ta så lång tid att få ihop en bra power-point-presentation. "Det tar ju jättemycket tid från forskningsarbetet. Hur mycket tid ska man lägga på det här egentligen?"

Jag ger mig inte in i diskussionen, men sitter kvar och tänker. Vad är det för vits att forska om man inte tänker tala om vad man har kommit fram till? Visst, man publicerar vetenskapliga artiklar och rapporter, men ärligt talat, vet man hur många som läser dem? Kanske inte så jättemånga. Ärligt talat. Men det är lite känsligt att påtala det, jag har försökt. Kan man istället få hålla en snygg presentation inför ett gäng intresserade människor så borde det i realiteten vara värt hur mycket förberedelsejobb som helst. Men, visst, det är inte meriterande, ger inte nya forskningspengar. Fast ÄRLIGT TALAT, forskar vi bara för att få nya forskningsmedel? För vår egen skull, för att få behålla jobbet? Det här ska man inte prata högt om, har jag märkt, jag har som sagt försökt. Och visst, verkligheten ser ut så här, man måste få in pengar för att kunna fortsätta. Och då kan man tydligen kompromissa lite med meningsfullheten, och därigenom slippa höja blicken från naveln.

Jag tycker mig se på människor här runtomkring mig - några, inte alla - att de fortsätter med vad de håller på med för att de inte riktigt kan se sig göra något annat. Tror inte att de kan göra något annat. Jag gissar här förstås, men tror mig ändå vara rätt nära sanningen. Det är tragiskt. Och det stämmer förstås inte, men det är nog svårt att se efter många år på samma arbetsplats. Bäst att inte hamna där själv.

Edit: Det här inlägget är något redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.

Chefen rules

Jag har en fantastisk prefekt. Hon har fullt upp, vilket gör att jag drar mig för att gå till henne och fråga om grejer. Känner mig liksom inte som världens viktigaste person här i huset. Men så kom hon och frågade hur det går för mig, och jag svarade sådär ärligt-diplomatiskt som jag brukar att det går bra, men att det är mycket kvar. Frågade också lite sådär om ekonomi, "vad får jag kosta?" med tanke på att det var sådant motstånd i arbetsgruppen när jag ville gå till statistikkonsulten. Prefekten blev skitförbannad - "Klart du ska gå till statistiker om det behövs, dina kolleger har väl annat att pyssla med. Skicka in fakturan till mig om de protesterar."

Precis som jag misstänkte, det borde vara självklart att få konsultera statistiker. Alla gör det. Utom vi. För vi har sååå bra kompetens inom gruppen.

Tillbaka vid datorn

Planera är bra, men man måste förstås också acceptera att planer kan falla ihop som korthus om något oförutsett inträffar. När en väldigt viktig person behöver stöd finns det ju inget att fundera över, jobbet får vänta. Och när det sammanfaller med halsfluss hos lillkillen, ja då är korthuset jämnat med marken. Märkligt nog är jag inte så stressad över det som jag kanske borde, helt enkelt därför att det fanns ju inget annat sätt att prioritera som hade gått att leva med. Imorgon ska jag träna på att jobba hemma, och försöka komma ifatt lite grann. Förhoppningsvis är jag någorlunda i fas till semestern, men det blir nog svårt. Fast det får gå ändå.

Slutligen, tre mental notes från i helgen. Inget revolutionerande, men värt att skriva ner för att inte glömmas bort:

1. Det är hiskeligt obekvämt att sova på liggunderlag, särskilt ett som är tjugo år gammalt. Det finns en smart uppfinning som kallas luftmadrass, som å det snaraste skall införskaffas till mitt hushåll.

2. Jag är hiskeligt dålig på bull riding, alltså att hålla sig kvar på en låtsastjur. 5 sekunder tog det, sedan låg jag där. Hiskeligt irriterande var det också att personen som utmanade mig höll sig kvar i 9 sekunder, alltså hiskeligt dåligt det också. Hade han åtminstone varit bra hade det kännts mer ok att förlora.

3. Det är hiskeligt gott med skivade jordgubbar som fått marinera några minuter i råsocker och en liten skvätt balsamvinäger. Inte för mycket, det är mer effekten än smaken av balsamvinägern man är ute efter. Behövs inga gräddiga tillbehör, måste man piffa till det så räcker en citronmelisskvist långt.

Lugnt och effektivt

Shorts, linne, barfota, vattenflaska.. En ljummen junikväll.. på jobbet. Låter trist, men det är sååå skönt! Lugn och ro, inga stressade kollegor som ska överrösta varandra och stampa fram i korridoren. Jag har som vanligt en seg startsträcka innan jag är igång ordentligt, men knepet för mig att kunna fokusera är att 1) rensa skrivbordet - allt jag inte använder just nu ska bort, eller åtminstone ligga i prydliga högar på behörigt avstånd; 2) samla ihop alla röriga anteckningar till EN att-göra-lista. Nu har jag visserligen olika listor för olika rubriker i artikeln, men det funkar ändå. Ikväll ska jag göra hästjobbet med artikel 3. Imorgon blir det hästjobb på artikel 4. Eller kanske på onsdag, eventuellt måste jag vabba. Lilla solstrålen har feber och orkar inget annat än att mysa i soffan, så det har vi gjort idag, därav kvällspass på jobbet. Men jag gillar kvällspass på jobbet. Nu ska jag hämta kaffe.

Tjockis?

OK, här kommer ett inlägg om mat och vikt och hälsa. Jag har funderat en del kring de här begreppen, och sambanden däremellan. Och imorse på P3, Morgonpasset, intervjuades Marie Carlsson som har skrivit en bok om allt det här jag har funderat kring. "Fettpaniken" heter boken.

Bakgrund till mina funderingar: Att föda barn har gett mig en väldigt mycket mer avslappnad syn på min kropp. Den är varken större eller mindre nu än före graviditeterna, jag skulle behöva gå ner 10 kg för att hamna under BMI 25, som ju är gränsen för övervikt. Men efter barnen känns det inte prioriterat alls, visst skulle det vara snyggare, men motiverad att banta är jag inte. Jag mår ju bra, är friskare än många och har bra blodvärden. Extrakilona beror absolut inte av skräpmat, jag är ju jätteintresserad av matlagning och äter medvetet väldigt varierat och nyttigt. Ända sedan jag flyttade hemifrån, eller förmodligen tidigare, har jag varit medveten om vad jag stoppar i mig, men tidigare har det ju handlat om att inte bli för tjock. Ungefär när jag fyllde 31 (drygt ett år sedan) fick jag ganska plötsligt insikten om att det är för att ha en god hälsa som man ska äta bra, inte för att vara smal och snygg. Det kändes mycket mer motiverande. Jag vet inte om detta är insikter som har kommit till mig pga ålder, mognad och erfarenhet, eller om det faktiskt har med det faktum att göra att jag har fått två friska barn. Jag vill tro att det har en del att göra med det senare, det var en rätt häftig känsla att se sin kropp fixa graviditeterna så jäkla bra, att jag sedan känner att jag inte kan kräva av den att vara pinnsmal och vältränad också. Det här låter rätt knäppt, men det är faktiskt så det känns.

Nu till intervjun med Marie Carlsson om hennes bok. Den handlar alltså om att hon har grävt i vetenskapliga rapporter och funnit att de samband mellan övervikt och ohälsa som basuneras ut i verkligheten inte är så väl underbyggda. Självklart finns det sjukdomar som är kopplade till övervikt, men snarare till dåliga kostvanor än själva övervikten. Man talar inte om att det finns friska överviktiga människor, precis som det finns sjuka normalviktiga. Det handlar snarare om ett "normal-ideal" som håller på att förskjutas mot "smal och snygg" fast normalmänniskan idag knappast ser ut så. Och det var ju här jag kände igen mig och mina tankar. Jag väger enligt tabellerna för mycket, men jag är ju inte sjuk, och tror inte att jag befinner mig i någon riskgrupp heller. Så finns det egentligen någon anledning till att jag skulle banta ner mig, annat än av estetiska skäl? Värt att fundera på faktiskt. Marie Carlsson pratade också om fettpaniken som ett stort energiläckage, särskilt för kvinnor, som har förväntningar på sig att gå ner i vikt, bli snyggare, komma i bikinin. Massor av löpsedlar ägnas åt detta, och de som känner sig träffade - ganska många - ägnar mer energi åt detta än åt jobbet, barnen, livet i övrigt. Fast det kanske inte behövs? Självklart ska vi äta bra mat i rimliga mängder, och motionera för att må bra, men det ska ju handla om att må bra, inte att uppfylla någon slags skönhetsideal.

Dagens slutsats: Det blir ingen tokbantning för att klämma mig ner i mindre storlekar i sommar. Istället blir det nya matlagningsexperiment, massor av grönsaker och lådvin i olika färger. Den som tycker det låter trevligt är hjärtligt välkommen!

Klargörande

I min lilla presentationsruta till höger kan man läsa att jag inte har tänkt att blogga bara om jobbet, utan om trädgård, matlagning och barn också. Detta har det emellertid inte blivit så mycket av än, ser jag när jag läser bakåt. Tanken med att skriva om andra saker än jobbet var dels att få ur mig en massa tankar, typ som ett anteckningsblock till mig själv där ni som läser också kan få smarta tips (jag tycker oftast att jag är smartast när det inte gäller jobbet), och dels att ge en lite bättre helhetsbild av personen Annica, än en som bara gnäller och beklagar sig över sitt jobb.

När det gäller trädgård - det här är sjunde året jag har trädgård, därmed är jag inte direkt veteran på området, men jag har gått från noll till... tja, kanske inte hundra, men jag är rätt bra på "allmän trädgårdskunskap" vid det här laget, och jag lär mig mer hela tiden.

Matlagning sedan, tja, det är nog bland det roligaste jag vet. En stor del av dygnet ägnar jag åt att tänka på mat. Det här känns lite dumt att berätta, eftersom jag är utrustad med sisådär 10-15 kg extra kilon ojämnt fördelat över kroppen, och att då "erkänna" att man tänker en massa på mat för givetvis tankarna till någon som bara tänker på att äta hela tiden. Det är emellertid inte alls så i mitt fall, utan jag tänker på att laga mat, hur, vad, tillagningsmetoder, rätter jag skulle vilja testa, smakkombinationer jag läst om eller tänkt ut etc. Kvällens middag grovplaneras kvällen före, då jag plockar fram något ur frysen, men utformas sedan på planeringsstadiet under hela dagen, då jag funderar ut tillbehör, kryddning, grönsaker, mm. Jag är rätt bra på att laga mat om jag får säga det själv, och blir bättre och bättre, och mer och mer intresserad. Måste skriva mer om det här senare.

Sist men inte minst, barnen. Jag har världens bästa ungar. Jo, jag vet, det säger alla som har barn, men de har faktiskt ingen aning. Mina killar är makalösa, underbara. Bäst i världen, jag skojar inte.

Slutsats - jag är en oerhört lyckligt lottad människa. Jag har barn, hus, bil, trädgård, inkomst och är dessutom lyckligt gift med en man som förmodligen är alldeles för bra för mig. Det är alltså inte synd om mig, jag tycker verkligen inte det, oavsett vad jag skriver i mina jobbinlägg. Jag är inte nöjd med min jobbsituation, jag gör förmodligen fel sak for a living här i livet, men skulle jag bli tvungen att välja bort något i mitt liv till förmån för ett annat jobb, så skulle jag nog skita i det och traggla vidare med avhandlingen. Man kan inte få allt, och jag har redan så mycket. Bara så att ni vet, jag tycker inte synd om mig och väntar mig verkligen inte att någon annan ska göra det heller.

Den gode, den onde... och så jag

Man ska vara snäll mot sig själv. Man tjänar inget på att vara dum mot sig själv. Problemet är att jag har blandat ihop begreppen lite. Jag trodde att det var snubben med gloria (som sitter på min högra axel, fråga mig inte varför just på höger..) som sa till mig att det är helt OK att göra andra grejer än att skriva på artikeln. Typ "vad bra Annica, att du har planerat matinköp och middagar för hela veckan, vad gör det att klockan är elva på fm, det skulle ju ändå göras, jobba kan du ju göra hemma ikväll!" Och att det är snubben med horn (jo, han sitter på vänster axel då..) som petar på mig med eldgaffeln och säger "jobba nu, din slöfock!"

MEN - det är ju tvärtom! Det är snubben med horn som hittar på allehanda flyktvägar, som gör att jag inte tar mig den tid jag behöver för att komma in i skrivandet, som övertygar mig om att jag behöver en paus fastän skrivandet funkar. Och alltså snubben med gloria som försöker få mig att skriva. Det är ju kul att skriva, jag gillar verkligen när det börjar rulla på och jag ser texten skapas. Snubben med gloria är tyvärr alldeles för tystlåten, han skulle behöva en megafon, eller alternativt en rulle silvertejp att snurra runt käften på killen med hornen.

Alltså, jag är dum mot mig själv när jag hittar anledningar att inte sätta igång än, eller att avbryta fast det funkar. Jag har bara trott att det är det som är att vara snäll mot sig själv, att ta en välbehövlig paus, eller att göra saker som ändå skulle göras.

Jag är snäll mot mig själv när jag skriver. När skrivandet funkar är mitt jobb roligt. Det tar lite tid att komma in i skrivandet, jag ska därför vrida huvudet lite mer åt höger så att jag hör gloriakillens uppmaningar bättre. Han är inte handlingskraftig nog att skaffa sig den där megafonen. Än.

Halvtaskigt läge

Skit också, två veckor in i planen, och jag ligger redan efter. Men men, det får gå ändå, hoppas verkligen att jag är i fas innan semestern. I fredags hade jag en jättebra dag, jag vill bara ha sådana. Tyvärr blev måndagen en skitdag. Idag går det ganska bra igen. Har skrivit intro till artikel 3, och diskussion i punktform på svenska. Idag har jag börjat på intro till artikel 4, tänkte att jag skulle skriva resultat och diskussion "samtidigt" på båda sedan (fast under separata rubriker). Alltså skriva om resultatet, och sedan skriva kommentar till det i diskussionen. Jag är ganska klar över vilka referenser jag ska använda i båda diskussionerna. Tror jag.