Gott slut!

Bloggar live från nyårsgalan... eller OK, det är bara jag och familjen, väldigt mysigt. Lillkillen har just somnat, storkillen vill vara uppe till 12-slaget. Vi får väl se.. Nyårsmenyn såg ut som följer:


Kombinerad förrätt och huvudrätt till barnen: honungsmelonkupol med prinskorv, physalis, fetaost, oliver, gula och röda tomater, samt limeyoghurt och ketchup att dippa i. Betyg: mycket uppskattat, särskilt igelkottsformatet.


Vuxenförrätt: färska fikon, serranoskinka och oliver på rucolabädd, överringlat med balsamicoreduktion. Betyg: Roligare fikon har man smakat, men skinkan var super, och oliverna mycket smakrika.


Vuxenvarmrätt: Kallrökt lax med potatisgratäng och stenbitsrom. Betyg: Med tanke på den blygsamma arbetsinsatsen tycker jag att det här blev fantastiskt bra. Lite okonventionellt med potatisgratäng till lax kanske, men kombinerar man två goda saker blir det oftast inte helt fel. Stenbitsrommen var toppen till gratängen, känner nästan att jag upptäckt något här. Gratängens storhet kan möjligtvis ha med osten att göra, Allerum XO. Yummy...


Dessert: Saffranspannkaka med vispgrädde och salmbärssylt. Betyg: Inte dumt alls. Salmbärssylten köpte jag i somras på Gotland och tyckte att det var dags att den kom till användning. Har aldrig lagat saffranspannkaka tidigare, men som ingift halvgotlänning skulle det ju ske förr eller senare. Det kommer att ske igen. Barnen var inte övertygade, men det kan bero på att de redan var halvvägs nere i chipsskålen.

Hoppas ni har eller har haft en kul kväll!

Ensamma hemma

De här små raringarna har firat jul i kylskåpet. Ungefär 70 mil därifrån firade jag och familjen jul. Hoppsan. Men man ska ju ha nyårsgodisar också?

Julen är här!

2:an är klar! Eller det finns åtminstone ett komplett första utkast, och det befinner sig sedan typ fem minuter i medförfattarnas inkorgar. Puh! Nu är det JUL!

Var är snön?

Köttbullar och andra bullar

Jag är såååå trött. Det tar tydligen på krafterna att jobba flera sena kvällar i veckan. Bara 3,5 månad kvar... Fast det kommer i allafall att bli ljusare nu. Ute alltså. Och kvällarna är min absolut effektivaste tid på dygnet, så det är lika bra att jobba då.

Igår gjorde jag 182 köttbullar. 165 av dem får åka med till svärföräldrarna och fira jul. Skumt förresten, jag kan svära på att det bara gick åt typ sju till provsmakning. Får väl skylla på felräkning. Eller katten. Ett köttbullstips kan ni få förresten - ibland står det i recept att man ska bryna köttbullarna i stekpanna och låta dem gå klart i ugnen. Gör tvärtom istället. Kör köttbullarna i ugnen från början, 250 grader i 10 min, men skippa det där med att vända dem några gånger under tiden, det är jättemeckigt. Bullarna får trist färg, men det fixar man med några varv i stekpannan innan de serveras. Det här har jag kommit på själv, men det är fullt möjligt att jag inte är den enda som har gjort det...

Funderar på att gegga ihop lite julgodisar också, synd bara att jag är så trööött. Men har man nu införskaffat trevliga ingredienser såsom ekologisk mörk choklad, hela fina valnötskärnor, gula russin, mandelmassa och mörk rom, så vore det ju synd att inte sammanföra dem ;-)

Julefrid på ingång

Det går bra nu, med artikelskrivandet. Äntligen. Jag har jobbat sent både i måndags och tisdags, och det funkar. Jag får saker gjorda, det går framåt. Det är helt galet hur mycket bättre det går när jag började tänka snälla saker om mig själv. Jag kommer inte hinna skicka in art 2 före jul som det var tänkt, men jag kommer åtminstone ha skrivit klart ett komplett första utkast som medförfattarna kan få på fredag. Så kan de välja själva om de vill läsa det i jul eller senare. Jag kan tillåta mig själv julefrid i en vecka åtminstone.

Det är något skumt med A. Han har helt lagt ner tjatandet, kommer inte förbi bara för att tala om att det är viktigt att jag får färdigt artikeln.. Igår frågade han istället försiktigt "får man fråga hur det går med skrivandet?" Har han hittat bloggen? Förmodligen via D i så fall, som nog fick se lite för mycket när han tittade in på mitt kontor i förra veckan. Tja, vad ska man säga i så fall.. Välkomna hit! Smygläsning är inte olagligt, men en hint om det eventuellt är så, vore trevligt. Eller så är jag bara nojjig, A kanske har tänkt till på egen hand. Har det inte funkat att tjata de senaste sju åren, så kanske det är läge att ändra strategi. Skönt är det i allafall.

Ikväll ska jag rulla köttbullar av två kilo köttfärs. Det ska bli riktigt skönt med lite julsemester nu. Jag har köpt en fantastiskt fin liten kruka med sju (!) fullt blommande hyacintstänglar, som står här i mitt fönster på kontoret och sprider berusande väldoft. Den kostade bara 10 kr, eftersom den kommer att vara överblommad till jul, vilket inte spelar mig någon roll, jag behöver den bara tom fredag. Webbradiokanalen SR Klassisk Jul spelar vackra körklassiker. Jag skriver discussion till art 2.

Det enda egentligen negativa är att jag ska på hälsoundersökning om 2,5 timme och få veta att jag har bra kostvanor, men för dålig kondition och väger för mycket. Det kommer förmodligen att utgöra ett större bekymmer för företagssköterskan än för mig.

Insikter

Hm... nu har jag drabbats av en insikt igen... positiv sådan. Såg på Oprah i fredags (johodå, man får dricka kaffe framför tvn när man jobbar hemma), och det handlade om... ja, jag minns inte riktigt vad temat för programmet var, såg inte hela heller, men det jag minns handlade om att uppskatta sig själv. Älska sig själv låter så.. äh, jag vet inte, men man skulle väl istället kunna säga att man ska ge sig själv cred för det man gör, för att inte gå under. Jojo, yadayada, det där vet vi redan, men ändå fick jag två aha-upplevelser:

1) Lyckliga barn har föräldrar som älskar sig själva. Eller uppskattar sig själva eller whatever. Intressant, eftersom man oftare hör uttryck som att det viktigaste för barn är att de är älskade av sina föräldrar. Medan det ju faktiskt skulle kunna vara så att den mamma/pappa som ger så mycket av sig själv att han/hon glömmer bort sig själv, faktiskt inte gör det bästa för sina barn. (Oprah pratar givetvis bara om kvinnor och mammor, men jag är ju av den uppfattningen att män också är människor och lika viktiga föräldrar ;-) En lycklig man beskrev sin mamma som "en som älskar livet".

2) Att uppskatta sig själv är en förutsättning för att kunna prestera. Intressant, eftersom jag inte känner mig direkt högeffektiv på jobbet trots att det är hög tid att vara det. Istället är jag arg på mig själv för att jag tillbringar en massa timmar här, men inte får ur mig den mängd text jag borde. För varje stycke jag faktiskt skriver är jag arg på mig själv för att jag inte har skrivit fem gånger så mycket. Och kanske är det just detta självförakt som gör att det inte går bättre? Jag funderade lite över det här i helgen, och bestämde mig för att testa om det bara genom att tänka annorlunda skulle gå att bli effektivare. I förmiddags gick det inte bra, då var jag tvungen att skriva klart min inlämningsuppgift till den kassa retorikkursen, och då satt jag och var sur för att jag inte hade lärt mig något som jag hade nytta av. Till slut blev uppgiften klar i allafall, och jag mailade iväg den tillsammans med kursutvärderingen. Skönt! Framåt eftermiddagen satte jag igång med art 2 igen, och istället för att spinna iväg och leta referenser, och tappa bort mig bland sökningar t ex, satt jag kvar med min text och skrev vidare, sa till mig själv att det gick framåt. Istället för att gå in på aftonbladet eller någon matblogg när huvudet var segt, så gick jag och hämtade en kopp te och fortsatte skriva. Det blev möjligt, bara för att jag tänkte uppmuntrande till mig själv istället för att sura till och tycka att jag var kass och hopplös. Mycket intressant. Jag trodde att jag hade kommit någonstans med hela självkänslobiten, men det visade sig faktiskt att jag rätt länge har varit destruktivt missnöjd med mig själv. Och att tankens kraft inte är oväsentlig. Fräckt.

Dags att åka hem nu.

Pepparkakor och uppgivenhet

Idag har jag lämnat av en pepparkaksgubbe och en tomte på dagis. Söta så man kan äta upp dem (!). Själv har jag brun kofta och brun kjol, så jag är väl pepparkaksgumma. I övrigt har min dag inte bjudit på något luciafirande, förutom en pepparkaka med inpräglad Akademiska Hus-logga till kaffet i förmiddags. Jul-lyx för oss statligt anställda, minsann ;-)

Minns ni att jag skulle gå en kurs i retorik? Jag har gått den nu. Den var urkass. Jag har just skrivit ihop en kursutvärdering, eller totalsågning, skulle man kunna säga. Dessutom har vi en meningslös skriftlig uppgift att göra också. Mycket irriterande.

Ännu mer irriterande är att jag gång på gång hör mig själv säga: "Shit, vad fort tiden går! Jag har massor kvar att göra före jul!" Och det är ju inte direkt bara jag som säger så. Men det är ju så! Jag ska hinna skriva klart och skicka in artikel 2 innan jul...HAHAHA. Hur ska det gå till? Hade det inte varit för uppgifterna i den värdelösa retorikkursen så hade jag åtminstone kommit något längre. Nu kommer A att åka till Afrika innan den är klar, och jag känner mig helt misslyckad bara för att jag inte har lyckats hålla den här dead-linen heller. Får försöka hålla 11 april i allafall.

(Det förekommer att jag tvivlar. Men det skulle jag aldrig säga högt.)

Attention, please

11/12 Inlämning av material till forskarstudierektor för förhandsgranskning - check!

Något ökad klarhet

Jag har just tillbringat en dryg timme med jordens gulligaste statistiker. Han är lugn, metodisk, pedagogisk, och hjälper hopplösa doktorander som mig med ett leende. Jag kommer dit i helt fel skede, när det hade varit alldeles för sent att ändra stora felaktigheter, och är innerligt tacksam att det verkar vara åtminstone ganska OK att ha räknat som jag har gjort. Han förstår att jag varken har tid eller lust att fördjupa mig i statistik, som ju egentligen är superviktigt, och dessutom något som han är intresserad av och duktig på. Eller han förstår kanske inte, men han hjälper mig i allafall tålmodigt, fastän han borde bli galen på sådana som jag.

Egentligen ska man konsultera statistiker redan när man planerar experiment, men nähädå, inte i den här gruppen inte. Där har vi ju så bra statistisk kompetens redan. Not. Istället gör man halvtaskigt upplagda försök, och känner sig dummast i världen när man inte fattar hur man ska behandla siffrorna. Och åren går. Sedan inser man med hjälp av psykolog att man inte är dum i huvudet, går till statistikern för att hjälpligt lappa ihop analyserna, och pressar slutligen ur sig en avhandling. Toppen.

Och hur f-n ska jag hinna få ihop art 2 innan jul? Det är ju bara två arbetsveckor kvar, varav den här redan känns fullplanerad med kurser och annat dumt. Imorgon lämnar jag material till förhandsgranskning. Liten milstolpe.

Gris i grytan

Dagens gryta uppfyllde kvalitetskraven för att bli bloggmaterial. Jag kokade pasta till, mest för att göra barnen glada, men det blev riktigt bra. Grytan i sig är väl inte så innovativ, men kändes ändå lite nygammal eftersom det var längesedan jag lagade sådan här "gräddsås"-mat. Synd att det ska vara så gott.. Hade jag haft dijonsenap hemma så hade jag tagit det, nu blev det istället pepparrotssenapen jag köpte på Gotland i somras. Det är en trevlig grovmalen senap, ganska stark, men trots sitt namn kan jag inte urskilja någon som helst pepparrotssmak. Nåväl, här kommer receptet. Jag har inte kommit på något kort klatschigt namn, utan kör på ett lite mer omständigt, men mer beskrivande:

"Men kära nån, vart har min midja tagit vägen? Det här får jag nog göra något åt. Jag börjar imorgon. Älskling, ska vi ta en öl till maten?"

500 g grytbitar av griskött
smör att bryna i
7 torkade enbär
en liten purjo
6 rejäla champinjoner
1 pkt bacon
1 msk kalvfond
1 burk "kantarell & cognac"-creme fraiche
2 msk mörk kinesisk soja
1/2 msk senap
4 små morötter
salt och vitpeppar

Skär köttet i ännu mindre bitar, typ skiva grytbitarna i 1/2 cm tjocka skivor. Bryn dem i smör i en traktörpanna, och häll sedan på en skvätt vatten, kanske 1,5 dl + kalvfonden, och låt puttra under lock så länge. Under tiden i en annan stekpanna med ytterligare en klick smör, stek delade champinjoner, lätt mortlade enbär och hackad purjo. Häll sedan över blandningen i traktörpannan med köttet. Stek sedan strimlat bacon i stekpannan, och häll över det med det andra när det är knaprigt. Tillsätt sedan creme fraichen, sojan, senapen, skivade morötter, salt och peppar, och koka vidare under lock medan du kokar pastan eller vad du nu vill ha till. Totalt ca 30 minuters koktid för köttet.


Färsk timjan vore snyggt, och förmodligen gott, på, om jag hade haft någon. Eller det har jag förresten, men den står på vinterförvaring i andra änden av vårt avlånga hus. Den är dessutom lite för vedartad för att funka som dekoration.

Nähäpp, nu sover barnen och jag ska gå ner till lilla maken och äta chokladglass till efterrätt. Nej, jag vet, jag har ingen karaktär. Kanske imorgon.

Gubbklubben och jag

Idag har jag haft möte om kappan med A, B, C, D och G. (Är bokstäverna förvirrande? Repetition: A - förra huvudhandledaren, numera pensionerad men kvar på jobbet ändå; B - biträdande handledare; C - biträdande handledare, jobbar på ett annat universitet; D - kollega och medförfattare på art 3 och 4; G - nuvarande huvudhandledare).

Jag fick reda på först igår att A skulle komma på mötet. Har informerat honom via mail två gånger för två veckor sedan men inte fått svar. Han är ju (tror jag i allafall) lite sur för att han inte får vara huvudhandledare längre, men alla gubbarna skötte sig bra idag. Intressant att se att G tar kommandot över mötet, inte utrymmesmässigt, men tar på sig någon form av ordföranderoll. Visst, han är huvudhandledare, men är ju också medveten om att A fortfarande är det i praktiken. Jag kände mig väl förberedd, men så hade jag också jobbat till 22 igår kväll.... De köpte mitt förslag på titel (lite ändring, men det är helt OK), och min vinkel på kappan. Vi diskuterade även lämplig opponent och betygsnämndssammansättning. Lite knäppt är det att jag inte har bättre koll på vilka andra det finns som forskar på det här. Känner igen en del efternamn från artiklar jag läst, men det beror ju på att jag har hållit en så låg profil som det bara har varit möjligt under de första sju åren av doktorandtiden för att slippa avkrävas åsikter och framträdanden. Tyckte ju att jag var inkompetent då. Vet bättre nu, men det är ju så dags..

Pratade lite med C efter mötet, det var längesedan vi sågs. Han är supertrevlig och har ett eget kompetensfält i handledargruppen, och jag är glad att ha med honom. Han kom med en del antydningar typ "Hur länge har du egentligen hållit på nu?" och "Nu gäller det att du sätter dig ner och tar tag i det här och håller dig till tidsplanen." Till sist berättade jag för honom, väldigt kort, om hur jag hade känt mig de första åren, och att det är först under detta året, efter samtal med psykolog, som jag faktiskt på fullt allvar tror att det här lilla doktoreringsprojektet är genomförbart. Han förstod, tror jag. Jag vill så gärna berätta, men efter A:s reaktion när jag försökte prata med honom om det känns det inte så kul. Jag vill ju inte att det ska låta som ännu en undanflykt, för det är det inte.

Helt rätt har han ju också förstås i att jag måste jobba hårt för att leva upp till min tidsplan. Det blir en övning i självdiciplin, som jag borde ha börjat med tidigare.

Extra gula morötter

Till helgens knytisjulbord lagade jag dessa mumsiga morötter. Det blir väldigt snyggt när man blandar gula och oranga morötter, men givetvis lika gott med bara en färg. Chilin är ärligt talat med mer för utseendets skull än för smaken. Det blir inte chilihett alls med den här lilla mängden, däremot är de röda prickarna väldigt dekorativa.


Färgstarka morötter

12 ganska rejäla morötter, gärna hälften gula
skal och saft av 1 apelsin
1/2 dl kallpressad rapsolja
1/2 kuvert saffran
1 tsk ljust muskovadosocker
1/2 tsk torkad chili
1/2 tsk salt

Skala och skiva morötterna. Koka dem nätt och jämnt mjuka. Blanda ihop övriga ingredienser medan morötterna kokar (mortla saffranet med sockret för att få ut mer smak), och häll i de avrunna varma morötterna och låt dem kallna i dressingen. Förvara i en burk med tätt lock över natten, och skaka runt dem då och då. Klart!