Sådärja, nu är man doktor. Helt sjukt, men OK.
Disputationen gick jättebra. Jag svarade inte direkt fantastiskt på alla frågor, men det kändes ändå bra eftersom opponenten var så trevlig och inte ute efter att sätta dit mig. När jag var lite svävande så pressade hon mig inte, utan gick bara vidare. Schysst. Jag var inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle vara heller, utan kände mig rätt cool. Summa summarum: det var ju faktiskt inte så mycket att hetsa upp sig över. Fast det är ju lätt för mig att säga, nu. Ingen tröst alls för dem som har sitt "roliga" kvar.
Festen var hur kul som helst. Definitivt den roligaste disputationsfest jag har varit på, fast det kan ju bero på alla vackra ord som sades om mig ;-)! G höll ett väldigt uppskattande tal, prefekten också, och söta pärlhönan, och maken och pappa ska vi inte bara prata om... superfint. A var väl inte direkt översvallande, jag tror faktiskt att han är både lite förvånad att det gick så bra, och förstås sur för att han förlorade rampljuset till G. Maten var god, vinet jättegott, och trots att jag inte hann få i mig så mycket sprit så kan jag ändå med inlevelse rekommendera Absolut Vanilj + tranbärsjuice. Jag tror väl aldrig att jag har dansat så mycket på en fest de senaste tio åren, och den underhållning som somliga glada kollegor bidrog med på dansgolvet kommer jag att leva på länge! Och jag har så himla söta och trevliga släktingar, kollegor och vänner, att det faktiskt är synd och skam att man inte oftare har tillfälle att sammanföra dem!
Jaha, vad ska jag göra nu då? Tja, jag är anställd 2,5 månad till, och sedan får det lösa sig helt enkelt. Säkert är i allafall att den här bloggen har gjort sitt, men jag ämnar fortsätta på annan adress i garanterat jobbfri skepnad. Det blir inga länkar tillbaka hit, eftersom jag gärna vill behålla min anonymitet när det gäller jobbet. Skulle ni vara intresserade av att veta mer om vad som händer i min trädgård och i mitt kök, så är ni hjärtligt välkomna att hänga med till Annica odlar och lagar.
Tack och hej - leverpastej!
måndag 14 april 2008
fredag 11 april 2008
torsdag 10 april 2008
D minus ett
Jojo. Det drar ihop sig.
Idag har vi haft seminarium här på eftermiddagen. Jag har inte pratat själv, det blir nog av det imorgon, men handledare C har pratat, och opponenten och en betygsnämndsledamot. Hade blandade känslor innan, tänkte dels att jag inte hade tid att sitta där en hel eftermiddag, och dels var jag lite nervös över att de skulle beröra områden som jag inte är så bra på, och tycka att de är jätteviktiga i sammanhanget. Samtidigt var det lite lyxigt med en hel eftermiddag, som ju faktiskt anordnades om inte för min skull, så ändå lite på grund av mig. Seminarierna i sig var jättebra, och handlade faktiskt om grejer som jag känner att jag har koll på, så det var jätteskönt. Har börjat inse att det jag inte har koll på nu kan jag inte läsa in till imorgon i allafall. Det är nog bättre att gå och lägga sig i vettig tid istället.
Fast några saker måste jag göra först. Jag har fortfarande inget erratablad. Och så ska jag få över mitt pratmanus till A5-stora kort istället för fladdriga A4, som det är nu sedan genrepet. Men sedan åker jag hem.
Måste raka benen också, kjol imorgon ;-)!
Idag har vi haft seminarium här på eftermiddagen. Jag har inte pratat själv, det blir nog av det imorgon, men handledare C har pratat, och opponenten och en betygsnämndsledamot. Hade blandade känslor innan, tänkte dels att jag inte hade tid att sitta där en hel eftermiddag, och dels var jag lite nervös över att de skulle beröra områden som jag inte är så bra på, och tycka att de är jätteviktiga i sammanhanget. Samtidigt var det lite lyxigt med en hel eftermiddag, som ju faktiskt anordnades om inte för min skull, så ändå lite på grund av mig. Seminarierna i sig var jättebra, och handlade faktiskt om grejer som jag känner att jag har koll på, så det var jätteskönt. Har börjat inse att det jag inte har koll på nu kan jag inte läsa in till imorgon i allafall. Det är nog bättre att gå och lägga sig i vettig tid istället.
Fast några saker måste jag göra först. Jag har fortfarande inget erratablad. Och så ska jag få över mitt pratmanus till A5-stora kort istället för fladdriga A4, som det är nu sedan genrepet. Men sedan åker jag hem.
Måste raka benen också, kjol imorgon ;-)!
onsdag 9 april 2008
D minus två
A är tillbaka.
Jag visste att han skulle vara är idag, och hade ju inte direkt sett fram emot det, men klumpen som dök upp i magen när jag såg hans bil på parkeringen imorse var ändå lite oväntad. Jag fick stanna upp och ladda lite innan jag gick vidare. Sedan fick jag ladda lite till i trapphuset innan jag gick in. Han sa hej, kramade om mig, gratulerade till tryckningen, och frågade om min presentation på fredag kommer att ta 30 minuter och om jag ville att han skulle kolla på den innan... Tjohej, full fart, jotack vi ska ha genrep i eftermiddag, du får gärna vara med..?
Hans blotta närvaro påverkar allt här i korridoren, plötsligt kretsar allt kring honom igen. Märkligt. Och fel. Riktigt fel. Jag tycker verkligen att det har varit skönt att han har varit borta sedan januari, men riktigt hur mycket jag har uppskattat hans frånvaro förstod jag nog inte riktigt förrän idag.
Något ändrades igårkväll. Jag gick från "jaja, det finns ju en tröst i att det faktiskt tar slut" till att bli skitnervös. Riktigt jäkla skitnervös, ville verkligen slippa, åka till närmaste internationella flygplats och bara rymma. Kanske hade känslan lite med att göra att jag visste att jag skulle träffa A idag. För hela förmiddagen idag blev det bara värre, jag mådde riktigt pissdåligt. Genrep skulle vi ha, men det är ju inte direkt något att vara nervös för, att prata igenom sin presentation för två gubbar? (A och G, that is.) Men det var jag.
Genrepet visade sig sedan gå rätt OK. Nervositeten släppte när jag började prata. Det var väl ingen toppenpresentation direkt, jag ska fixa till en hel del, men jag slutade må pyton i allafall. Det finns en intressant spänning mellan A och G, som var mer påtaglig än vanligt, men jag tycker att det är rätt underhållande. G är nuvarande huvudhandledare, och agerar verkligen som sådan, även i sällskap av A, som ju faktiskt har gjort hela handledarjobbet och är mycket mer insatt i ämnet. De var inte alls överens om vad som behövde justeras i min presentation, men grälade förstås inte öppet. Jag valde att spela blåögd och tackade snällt för deras kloka kommentarer och log inombords åt deras spelade artighet mot varandra. För det här är verkligen griniga gubbars prestige det handlar om, och den tänker jag inte låta mig begränsas av.
Så nu ska jag fippla om lite i presentationen. Och repetera.
Stora sonen har feber. Lilla sonen har slagit ut en framtand. Och mamman jobbar dygnet runt. Toppen. Men bara den här veckan också. Bara två dagar till.
Jag visste att han skulle vara är idag, och hade ju inte direkt sett fram emot det, men klumpen som dök upp i magen när jag såg hans bil på parkeringen imorse var ändå lite oväntad. Jag fick stanna upp och ladda lite innan jag gick vidare. Sedan fick jag ladda lite till i trapphuset innan jag gick in. Han sa hej, kramade om mig, gratulerade till tryckningen, och frågade om min presentation på fredag kommer att ta 30 minuter och om jag ville att han skulle kolla på den innan... Tjohej, full fart, jotack vi ska ha genrep i eftermiddag, du får gärna vara med..?
Hans blotta närvaro påverkar allt här i korridoren, plötsligt kretsar allt kring honom igen. Märkligt. Och fel. Riktigt fel. Jag tycker verkligen att det har varit skönt att han har varit borta sedan januari, men riktigt hur mycket jag har uppskattat hans frånvaro förstod jag nog inte riktigt förrän idag.
Något ändrades igårkväll. Jag gick från "jaja, det finns ju en tröst i att det faktiskt tar slut" till att bli skitnervös. Riktigt jäkla skitnervös, ville verkligen slippa, åka till närmaste internationella flygplats och bara rymma. Kanske hade känslan lite med att göra att jag visste att jag skulle träffa A idag. För hela förmiddagen idag blev det bara värre, jag mådde riktigt pissdåligt. Genrep skulle vi ha, men det är ju inte direkt något att vara nervös för, att prata igenom sin presentation för två gubbar? (A och G, that is.) Men det var jag.
Genrepet visade sig sedan gå rätt OK. Nervositeten släppte när jag började prata. Det var väl ingen toppenpresentation direkt, jag ska fixa till en hel del, men jag slutade må pyton i allafall. Det finns en intressant spänning mellan A och G, som var mer påtaglig än vanligt, men jag tycker att det är rätt underhållande. G är nuvarande huvudhandledare, och agerar verkligen som sådan, även i sällskap av A, som ju faktiskt har gjort hela handledarjobbet och är mycket mer insatt i ämnet. De var inte alls överens om vad som behövde justeras i min presentation, men grälade förstås inte öppet. Jag valde att spela blåögd och tackade snällt för deras kloka kommentarer och log inombords åt deras spelade artighet mot varandra. För det här är verkligen griniga gubbars prestige det handlar om, och den tänker jag inte låta mig begränsas av.
Så nu ska jag fippla om lite i presentationen. Och repetera.
Stora sonen har feber. Lilla sonen har slagit ut en framtand. Och mamman jobbar dygnet runt. Toppen. Men bara den här veckan också. Bara två dagar till.
tisdag 8 april 2008
D minus tre
Alltså. Jag jobbar på ett universitet. Den allmänna uppfattningen här är att en disputation förvisso är en slags milstolpe, men det är ju inget speciellt utan mer något man gör, annars kommer man inte vidare med sin akademiska karriär. Utanför universitetet finns min familj och vänner, som faktiskt är imponerade över att jag ska disputera. Jag möts alltså dagligen av intryck som är alltifrån "Jaså, är det din tur nu" till "Tänk att du ska göra det här, det är ju hisnande". Och allt däremellan. Är det konstigt att jag blir förvirrad?
För det är ju en rätt stor grej. Förstås. Jag kommer att vara skitstolt när det är klart, om det går bra. (Jo, det går förmodligen vägen även om det lär bli tufft, men jag förmår inte tänka bort den där "om"-biten.) Men Jante sitter på min axel och kan inte hålla käften. "Om du kan klara det här så kan det ju ändå inte vara någon större prestation" säger han.
Jo, jag hör hur dumt det låter. Men sån är jag.
För det är ju en rätt stor grej. Förstås. Jag kommer att vara skitstolt när det är klart, om det går bra. (Jo, det går förmodligen vägen även om det lär bli tufft, men jag förmår inte tänka bort den där "om"-biten.) Men Jante sitter på min axel och kan inte hålla käften. "Om du kan klara det här så kan det ju ändå inte vara någon större prestation" säger han.
Jo, jag hör hur dumt det låter. Men sån är jag.
måndag 7 april 2008
D minus fyra
Jag vet varken hit eller dit, ut eller in. Det är fyra dagar kvar. Vad är vettigast att göra med fyra dagar? Försöker vara strukturerad och prioritera. Det funkar sådär en halvtimme åt gången, sedan får jag mental infarkt och svimmar inombords. Jag har ägnat en massa oro åt artiklarna 1 och 2, och väldigt lite åt 3 och 4, jämförelsevis. Och när man tänker efter så är nog opponenten mer intresserad av 3:an och 4:an. Hoppsan. Måste skriva manus till presentationen. Och erratablad (lista över tryckfel och andra fel man har hittat i den färdigtryckta avhandlingen). Vi ska genrepa på onsdag eftermiddag.
Sötaste maken tillbringade hela lördagen med att åka utrikes och handla vin, öl och sprit. Jag har handlat vackert gröna pappersdukar till festen, och värmeljushållare. Mat och serveringspersonal är beställd. Jag har införskaffat en någorlunda trevlig utstyrsel till själva disputationen, och en party-cerise klänning till festen.
Så vad saknas? Skor. Och självförtroende.
Sötaste maken tillbringade hela lördagen med att åka utrikes och handla vin, öl och sprit. Jag har handlat vackert gröna pappersdukar till festen, och värmeljushållare. Mat och serveringspersonal är beställd. Jag har införskaffat en någorlunda trevlig utstyrsel till själva disputationen, och en party-cerise klänning till festen.
Så vad saknas? Skor. Och självförtroende.
torsdag 3 april 2008
Småler och diggar
Minsann om det här inte är inlägg nr 200! Jag befinner mig fortfarande i det småleende stadiet - det här eländiga doktorerandet håller faktiskt på att ta slut! Jag håller på att göra min powerpointpresentation (uppdaterar den från fördisputationen), och känner att min egen presentation faktiskt har förutsättningar att bli rätt bra. Kan jag bara prata lugnt men engagerat, och inte bli för nervös (vilket kapar mitt engelska ordförråd med typ 60%) så ska den lilla biten nog gå bra. Sedan kommer jag att bli mosad av opponenten och betygsnämnden, och det kommer förvisso att kännas rätt jobbigt, men sedan är det faktiskt över. Och fest! Jag gör låtlistor hos "DJ in a box", visst inslag av schlager kan utlovas... Någon som har en önskelåt kanske? Jag lägger gärna in den! (Om det inte är Christer Sjögren som sjunger ;-)
Och nu när jag "råkade" komma in på schlagertemat, det är visserligen nästan två månader tills finalen, men alla länderna har ju bidragen klara, och youtube är en rätt användbar tillgång om man vill vara förberedd! Jag säger bara: Frankrike! Landet som alltsom oftast skickar trevliga men tråkiga ballader, har nu med en låt som är typ helskön! Killen som sjunger heter Sebastien Tellier, och är tydligen rätt stor internationellt (själv hade jag ingen aning...), och låten är redan släppt på hans skiva. Jag diggar.
(Hittar ingen liveversion som inte är filmad med mobilkamera, men här har någon lekt med slideshow-programmet och gjort lite turistreklam...)
Och nu när jag "råkade" komma in på schlagertemat, det är visserligen nästan två månader tills finalen, men alla länderna har ju bidragen klara, och youtube är en rätt användbar tillgång om man vill vara förberedd! Jag säger bara: Frankrike! Landet som alltsom oftast skickar trevliga men tråkiga ballader, har nu med en låt som är typ helskön! Killen som sjunger heter Sebastien Tellier, och är tydligen rätt stor internationellt (själv hade jag ingen aning...), och låten är redan släppt på hans skiva. Jag diggar.
(Hittar ingen liveversion som inte är filmad med mobilkamera, men här har någon lekt med slideshow-programmet och gjort lite turistreklam...)
tisdag 1 april 2008
April. Inte klokt...
Alltså. Det här är ju helt galet. Ändå finner jag mig själv småleende vid tanken på att om 10 dagar är det över. Fest.
Just nu skriver jag pressrelease. Fick rådet av en kollega att jag skulle formulera mig som om jag skulle förklara för min son. Jojo. Sonen skulle fråga vad det har med hockey att göra. Typ.
10 dagar. Sedan blir det ny blogg! Just nu är den rosa... skulle vilja kombinera med grönt utan att få effekten av lisebergskanin...
Pressrelease var det.
Just nu skriver jag pressrelease. Fick rådet av en kollega att jag skulle formulera mig som om jag skulle förklara för min son. Jojo. Sonen skulle fråga vad det har med hockey att göra. Typ.
10 dagar. Sedan blir det ny blogg! Just nu är den rosa... skulle vilja kombinera med grönt utan att få effekten av lisebergskanin...
Pressrelease var det.
Nu är det april
Igår hade jag min mest produktiva dag sedan jag lämnade avhandlingen på tryck. Äntligen. Jag har bestämt mig för att fixa det här, och att det inte är särskilt svårt. Basta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
