Larvgodis

Jag har skrivit förut om mina jordgubbar, rödlök, basilika, gurkor och björnbär. Plommonen blir många och goda, och även hallon och krusbär har jag plockat och frusit in mer än vanligt av. Nu kanske någon tror att jag är en sån där dryg typ med gröna fingrar som lyckas med vilka odlingsprojekt som helst och sedan skryter om dem? För att ta alla sådana idéer ur skallen på er, ska jag här visa hur årets broccoliodling ser ut i skrivande stund. Skörden uteblev kan man säga. Fiberduk är jättebra, men gamla bitar med hål i ska man nog slänga..

Frustrerande artikelmöte

Idag har vi haft artikelmöte. Efter stor tvekan och mycket övervägande försökte jag efter mötet berätta för huvudhandledare A om mitt nya stabilare jag, och att jag jobbar på ett annat sätt nu än förut. Att jag inte har känt mig kompetent tidigare, tyckt att det har varit jättesvårt att ta mig an stora grejer som att lära sig statistikprogrammet. Nu känner jag mig smartare och kan diskutera statistik med mina kolleger. Till exempel. Men framför allt att jag tycker att jobbet funkar nu. Äsch, skitsvårt att sammanfatta, men precis som jag misstänkte var han inte alls mottaglig för den typen av samtal. Antingen för att han tycker det är jobbigt att prata om känslor och psykologi, eller så tycker han bara att det är en dålig ursäkt från min sida. Jag upplevde det som rätt jobbigt att inte bli tagen på allvar, det här är viktigt för mig, jag har förändrats och vill tala om det.

En annan jobbig grej med mötet var att kollega D, som "bara" är medförfattare och inte handledare, hittar saker i artikel 4 (och även i 3:an som redan är inskickad) som kunde ha gjorts på ett bättre sätt. Jag har alltså inte tagit grejer ur luften och räknat lite hur som helst, utan har kollat med B om det verkar OK. Ändå säger han inget när D förklarar varför man inte kan göra så, utan låter mig sitta där och verka inkompetent. Och på sätt och vis är det OK att jag är inkompetent, jag är faktiskt under utbildning, och det är också OK att B inte vet allt, men han kan väl ändå erkänna att han har haft någonting med mina tidigare uträkningar att göra? Det tragiska är att A har väldigt stor tilltro till B:s statistiska kunskaper, och jag vet inte hur, eller om, jag ska säga att han inte riktigt lever upp till A:s förväntningar. D har så himla avgörande grejer att komma med angående statistiken att jag måste räkna om ganska mycket, och förmodligen blir resultaten bättre sedan. Det är ju bara det att B tidigare har tyckt att mitt sätt att räkna har varit helt OK, och nu när det visar sig vara fel så sitter han bara där och säger ingenting, eller håller med D. Är jag för mesig som inte säger ifrån, att han tyckte att det var en bra idé att göra som jag gjorde först? Så att D men framför allt A fattar att han inte är så bra som de tror? Jag kommer att flytta D till andraförfattare och B till tredje. Om jag vågar. Jo, det gör jag nog. De kanske inte märker något?

D blir alltmer värdefull för mitt skrivande, han var den som kom på inriktningen på artikel 4, och är den enda som gör att den går att skriva överhuvud taget. Han satt och ursäktade sig lite för att han ändrade på så himla mycket, men då sa jag till honom att jag var glad att han var där. Det gör inte så mycket att jag måste räkna om, när det nu blir rätt. Hoppas det uppfattades som lite pik till de övriga herrarna.

Det positiva med dagens möte var ju i allafall att det inte blir någon disputation den 30 november, så det kan ni som hade tänkt komma och lyssna eller förväntat er en festinbjudan, stryka ur kalendrarna. Nytt datum blir beroende av referee-reaktionerna på art 3 och 4, men tidigast slutet på februari. Jag har ju själv fattat ett tag att det inte håller med november, men A har ju vidhållit att vi ska satsa på det datumet, trots att 4-månadersgranskningen i så fall redan skulle ha varit påbörjad. Jag frågade honom hur han hade tänkt, och då mumlade han något om att det var för att sätta lite press på mig så att art 3 och 4 blev klara. Jag kände mig som ett litet barn. Och sedan sitter han och insinuerar att det kan bli problem med finansieringen, men känner jag prefekten rätt så är det inga problem att få lön några månader till. Jag får väl fråga på tisdag.

Edit: Det här inlägget är redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.

Milstolpar och möten

Så kom hon klapprandes, prefekten, för att bestämma tid för ett möte. Inte med ett ord berörde hon innehållet i mitt mail, och det gjorde inte jag heller. På tisdag ska vi prata. Det blir en milstolpe. Jag är nervös.

Imorgon ska vi ha artikelmöte. Biträdande handledare B kom in igår och sa att huvudhandledare A hade ringt och ville att vi skulle ha ett möte. Han inser förmodligen inte hur han undergräver allt professionellt förtroende för sig själv genom att uppträda som en hund i koppel. Tänk om han istället hade sagt typ "Vi borde diskutera ditt manus. A kommer på onsdag och har tid på eftermiddagen, funkar det för dig?"

Ett litet steg för mänskligheten - ett stort steg för mig

Idag ägnade jag halvtimmen före lunch till att skriva ihop ett mail till prefekten, där jag vände lite ut och in på mig själv angående min resa mot botten och psykologen som fick det att gå uppåt igen. Bad om ett samtal för att förklara hur jag har upplevt det att vara doktorand på institutionen med professor A som huvudhandledare, samt för att få veta om prefekten hade några tankar om mitt liv efter disputationen (eftersom hon tidigare har uttryckt sig "jag avsätter pengar till lön åt dig året ut, sedan får vi se.") Sedan drog jag ett djupt andetag och tryckte på send. Satt en stund och skakade, gick och åt lunch och väntade mig sedan någon form av reaktion på eftermiddagen. Ett svarsmail åtminstone. Men inget kom. Antingen tyckte hon att hon hade så mycket att göra att hon får svara senare, eller så blev hon lite chockad. Kanske får jag veta imorgon. Jag är i allafall ganska stolt över mig själv, även om jag fegade lite och mailade istället för att knacka på dörren.

Hemma igen

Tillbaka igen efter en väldigt bra kurs. Eller egentligen var det inte kursen i sig som var så himla fantastisk, utan alla reflektioner den, kursledaren och kursdeltagarna gav upphov till. Och hade jag inte rest tillsammans med söta kollegan H, så hade jag inte haft någon att diskutera kursen och allt annat med om kvällarna, och hade förvisso kommit hem klokare, men inte så här klok. Och glad! Jag kommer nog att blogga mer om en del reflektioner framöver, men nu är jag galet trött. Det viktigaste kursen gav mig var i allafall att jag har gått ifrån att inte haft möjlighet att se mig själv som ledare alls till att se det som en väldigt stimulerande utmaning. Ett gigantiskt steg, och det togs redan efter en kursdag. Jag ser ljuset efter disputationen.

Hej och hejdå!

I helgen har jag stått på huvudet i rabatterna och rensat ogräs. Detta har förmodligen inneburit stort nöje för ett otal förbipasserande bilister som har kunnat beskåda en stor rumpa, beklädd med rätt fula rutiga shorts, som har stuckit upp mellan blommor, buskar och tistlar. Men det bjuder jag på. Självdistans kan vara användbart.

Imorgon åker jag med tidiga flyget till en lärdomsstad lite längre norrut, för att gå ledarskapskurs hela veckan. Detta kommer förmodligen att innebära fem dagars bloggtorka, men å andra sidan kommer jag nog att komma hem lite klokare. Ledaren i mig kan inte annat än utvecklas. Jag är en vara-till-lags-person ut i fingerspetsarna. Det är ganska jobbigt. Måste lära mig att bestämma lite över andra. Det kanske är kul?

Dagens lista

Jag kan inte tänka, inte vara kreativ, när det ligger papper överallt. Jag måste sortera bort allt som jag inte behöver precis just nu, helst slänga det också. Tidigare har jag sparat en massa anteckningar som jag tror att jag ska ha nytta av. Men nu när jag läser dem så fattar jag inte vad jag skulle ha dem till och blir stressad för det. Jag kan inte ha en massa olika listor med saker att göra liggande, de måste sorteras ihop till en lista i taget. Detta tar en stund varje dag, men är ändå avgörande för att jag faktiskt ska kunna komma igång. Annars sitter jag bara där och är blockerad och stressad. Samtidigt undrar jag lite parallellt vad det är för fel på mig som måste ha allt så himla strukturerat. Vuxendamp light? Fast även om så skulle vara fallet så får jag väl leva med det och mina listor, eftersom det faktiskt fungerar. På min nuvarande att-göra-lista står att jag ska göra en ny att-göra-lista inför nästa avsnitt jag ska skriva (results i art 4). På väggen hänger en att-göra-lista för hela hösten. Där står bland annat att jag ska söka jobb. Det kommer att kräva en egen lista, när jag kommer så långt. Den här veckan måste jag pilla ihop en läsvärd version av art 4 så att professorn får något att läsa innan jag åker på kurs hela veckan. Och så att han sätter fart med att boka disputationsdatum. Nu ska jag åka hem.

Och där var den iväg...

Hey! Artikel 3 är inskickad! Jag gör mätbara framsteg!

Fast i övrigt går det rätt trögt med artikel 4. Jag står i uppförsbacken.

Regn och krypande bajskorvar

Nu är det en arbetsdag mindre kvar till dagen D. Den här dagen fick jag halvt uttråkad erfara att de enda samtalsämnen som engagerar folk är Det Eländiga Semestervädret samt De Eländiga Mördarsniglarna. Det förstnämnda håller jag ju inte med om, utan äger uppenbarligen förmågan att kunna ha semester i vilket väder som helst, och det senare är ju så dödens uttjatat att jag bara inte orkar mer. Ingen har ju något nytt och revolutionerande att komma med i kampen mot slemblobbarna, så kan vi inte bara enas i en förhoppning om en snorkall vinter så att alla ägg dör? (Nej, det kan vi ju inte, då måste vi ju ägna vintern åt att klaga på vädret. Igen...) Sedan finns det en grupp människor som inte har fått invasionen ännu, och lite halvnöjt konstaterar att det där med sniglar inte verkar vara så stort problem, inte där de bor i alla fall. Och liksom verkar tro att de kommer att slippa för all framtid. Ledsen om jag verkar en aning cynisk nu, men det är faktiskt bara en tidsfråga. Jag var så himla nöjd fram till förra sommaren, och när de började dyka upp framåt hösten tyckte jag ändå att de var rätt enkla att hålla i schack. Men i sommar har jag ju som bekant fått min beskärda del. Nämen, hallå Annica, nu var du ju där själv! Komma här och klaga på kollegor som bara kan prata sniglar, och sedan ägna ett halvt blogginlägg åt dem själv... Skäms.

Sista natten i frihet

Sådärja. Söndag kväll. Imorgon drar det igång på riktigt. Jobbspurten. Jobba sent typ varje kväll om inte mannen min ska på fotbollsträning, göra mätbara framsteg varje dag, annars är det lika bra att lägga ner. Jag har sjukt mycket kvar att skriva, men är ändå laddad. Det måste gå och därför kommer det att gå.

Professorn anser att art 3 är klar för submission, så den kommer att gå iväg imorgon. Han anser också att art 4 ska bli klar innan vi bokar datum och fixar förgranskning, trots att denna ska ske senast 4 månader innan beräknat datum. För två veckor sedan alltså, om 30 november ska vara aktuellt, vilket han också tycker. Vet inte hur han ska få ihop det, men det är ju hans uppgift att snacka med fakultetsledningen.

Min färgglada plan som man kommer till om man klickar i presentationsrutan till höger ska jag också uppdatera, den stämmer ju inte alls. Men ikväll är jag ledig. Ska bara packa dagisutrustning till grabbarna.
Edit: Den där dagispackningen hade visst rare maken redan tagit hand om..

Ursäkta vårt fula hem...

Fick en sån där liten jomenprecis-känsla när jag läste en artikel i Mama på semestern. Bara det förresten, jag brukar inte få särskilt många kickar av den tidskriften... Nu var det i och för sig ganska länge sedan jag köpte den, men tänkte att lite lättsmält underhållning kunde passa sig på båtresan eller stranden. Jag läste den rätt ofta tidigare, när den var ny och diametralt annorlunda jämfört med überpräktiga Vi Föräldrar, då var den som en frisk fläkt. Men efter ett tag tröttnade jag, lite för kändisfixerat och konsumtionshysteriskt för min smak. I allafall, nu köpte jag den ändå.

Hallå Annica, kom till saken! Jo, artikeln med efterföljande jomenprecis-känsla handlade om att man håller på att möblera om, riva ut fungerande inredning för att ersätta med trendigare, bygga om - konstant! Vi håller ju också på, hela tiden med en idé om hur bra det ska bli sedan. Och snyggare. Men det jag hoppade till för mest var hur vi presenterar vårt hem för andra så som vi har tänkt att det ska se ut när det är klart. Typ "här är badrummet, det är lite trångt nu när tvättmaskinen står där också, men vi håller precis på att bygga en tvättstuga så då kan vi ha kanske en hylla eller garderob här, eller kanske ett badkar, och så behöver vi ju inte ha torktumlaren i gästrummet heller, eller hänga tvätt i ett tredje rum". Eller "här är vardagsrummet, fast det behöver ju målas om och vi ska lägga nytt golv, och kanske byta plats på soffan och matrumsmöblerna, och det där valvet är ju inte så snyggt, det ska vi nog riva". (Obs, verkliga exempel från mitt eget hus.) Istället för "hej och välkomna, så här bor vi!"

Vi (jag och maken) är väl inte särskilt trendkänsliga (no shit!), och håller inte på att riva ut kök för att få det ballare (utan snarare för att golvet håller på att ruttna. Tyvärr sant det också..) Men i allafall jag kan bli lite stressad över att det inte ser så snyggt ut överallt, och inte direkt jättefunktionellt i alla hörn heller. Förmodligen beror det lite på att jag är mer lättpåverkad än jag borde vara, av inredningsreportage etc om människor som har inrett så himla smart och satsat på förvaaaring och rest världen runt och samlat på sig intressanta konstföremål som har en histoooria och har barn i vita kläder med självlockigt hår och som bara leker med träleksaker... äh.

Och hur intressant är det för andra att lyssna på hur vi har tänkt att fixa med det ena och det fjärde, när det ändå ser likadant ut tre år senare? Kan man inte prata om något annat istället? Jaja, det är väl inget fel i att vara intresserad av inredning, men när det nu finns hundra faktorer som gör en stressad här i livet, så är det rätt skönt att kunna flytta ner något i prioritetsordningen som egentligen inte är så viktigt. Så för all del, bygg om och byt ut möbler eller vad ni vill, men låt bli att göra det till en stressfaktor som gör mer skada än nytta. Smell the roses, people!

Delar av dagens skörd

Gurkor var mer lättodlat än jag hade väntat mig. Det räcker och blir över, kan man säga. Vänner och grannar förses så fort tillfälle ges. Och vi äter. I sallad, på mackor, tsatsiki, ska göra pressgurka och någon asiatisk variant med gurkhalvmånar i chili- och risvinägerdressing. Fler tips, någon?

De här mutanterna hamnade i en paj (surprise!) efter att nedanstående lilla raring fick flytta tillbaka ut i trädgården. Jo, vi sjöng "lilla snigel" för den först, jag och smågrabbarna. Och kära kollegor, när vi ses på måndag - nej, jag är inte gravid. Har bara ätit en del paj i sommar ;-)!

Augustismak på livet

Tillbaka efter en vecka på Gotland. Trevlig ö det där. Barnen har träffat Pippi och jag har handlat aroniagele, slånbärssaft, salmbärssylt, pepparotssenap, kränku-te och hickorysalt. Så nu ska det provsmakas i köket! Och ännu bättre, innan vi åkte upptäckte jag en asiatisk affär i kommunens huvudort, minsann! (Lätt oväntat...) Tjena, nu ska det lagas asiatiskt! Fast, just ja, jag ska ju jobba röven av mig i höst, och maken ska hämta barn och laga middag typ dagligen... äsch. Jag får väl sätta mitt hopp till det där livet efter disputationen som jag har hört ska finnas.

Men ännu är det semester, och gurkorna växer som ogräs i växthuset! Och basilikan! Den sistnämnda hamnade på en överjordisk pizza idag, tillsammans med mozarella, lufttorkad skinka och hemodlad rödlök och rosmarin. Krusbärspaj blev det också. Jag gillar min trädgård. Och att laga mat. Och den här årstiden när mina intressen integreras till ett.