D minus tre

Alltså. Jag jobbar på ett universitet. Den allmänna uppfattningen här är att en disputation förvisso är en slags milstolpe, men det är ju inget speciellt utan mer något man gör, annars kommer man inte vidare med sin akademiska karriär. Utanför universitetet finns min familj och vänner, som faktiskt är imponerade över att jag ska disputera. Jag möts alltså dagligen av intryck som är alltifrån "Jaså, är det din tur nu" till "Tänk att du ska göra det här, det är ju hisnande". Och allt däremellan. Är det konstigt att jag blir förvirrad?

För det är ju en rätt stor grej. Förstås. Jag kommer att vara skitstolt när det är klart, om det går bra. (Jo, det går förmodligen vägen även om det lär bli tufft, men jag förmår inte tänka bort den där "om"-biten.) Men Jante sitter på min axel och kan inte hålla käften. "Om du kan klara det här så kan det ju ändå inte vara någon större prestation" säger han.

Jo, jag hör hur dumt det låter. Men sån är jag.