Jobbtugg

Nu är jag här igen. Det har varit några sega dagar. Dagar då jag är arg på mig själv för att jag inte kommer någonstans, och tycker att jag är pinsam och dum. Såna där dagar som jag inte har tid att ha nu. Men jag börjar få upp farten igen.

Positivt just nu är att jag just har submittat mitt paper 2. Det innebär att alla är iväg, och jag kan koncentrera mig på att skriva kappan. Eller, jag går iofs en kurs också, men den innebär typ en arbetsdag eller två i månaden fram till april. För att sammanfatta läget på artiklarna, så är 1:an accepterad, 2:an gick alltså iväg idag, 3:an och 4:an skickade jag in i augusti resp november, och borde verkligen ha fått något besked på åtminstone 3:an nu. De har gått till samma tidskrift, och i förra veckan fick jag tag på en kvinna på förlaget som kunde berätta att förseningen beror på att en av de som ska granska manusen hade dragit sig ur uppdraget, och de behövde hitta en ny. Den andra granskaren hade gjort sitt jobb och rekommenderade "accept with revisions". Det är bra, då kan jag ju känna mig rätt säker på att de inte kommer att refuseras totalt. Men det vore verkligen bra att få riktiga besked, det är inte jättesnyggt att bara ha en accepterad artikel och tre i manusform, i avhandlingen. Även om jag nog tror att det ska gå ändå. Har jag riktigt flyt så hinner jag få besked på 2:an också. Den gick till samma tidskrift som 1:an, och då tog det 2,5 månad att få svar, och det var ändå över sommaren. Nu har jag drygt en månad innan avhandlingen ska gå i tryck.

Ni vet hur jag starkt ogillar när folk talar om självklarheter för mig, såsom att det tar tid att skriva en kappa, och det är viktigt att komma igång, bla bla? Sådär som A höll på. Nu verkar det inte vara över bara för att han befinner sig på en annan kontinent. Språkgranskaren har nämligen tagit över hans roll. Föga förvånande iofs, eftersom de är gifta... Fick ett mail i måndags, där hon påtalade att hon behövde texten i god tid, att jag måste lämna till tryck första veckan i mars, eftersom man vanligtvis spikar 3-4 veckor före disputationen.. nämen oj, vad bra att få veta det, det hade jag ju ingen aaaaning om! Äh, vafan, jag klipper in hennes mail här, så får ni själva avgöra om jag överreagerar:

"Hi Annica
Heard that your "test" exam went well. Lovely. I expect to get something from your thesis by Feb. 1, or very near there. It has to go to the printers around March 1, otherwise you cannot make your defense date. I think the finished thesis has to be spikat for at least 3-4 weeks before the defense, and printing requires time. They are very busy at that time of the year. Correcting it also requires time, because I have to read it at least 4 times - and there has to be time for any changes that have to be made -- and I am not the only one who will be reading it.
Have fun. You are nearly finished.
Best wishes
XXXX"

Först tänkte jag att hon driver med mig, tror hon på fullt allvar att hon kan få hela kappan den 1 februari? För precis som hon säger så är det ju fler som kommer att få läsa den, och man skickar väl i så fall till språkgranskning sist, när innehållet är på plats? Och visst, klart att hon behöver ha god tid på sig, och det ÄR verkligen inte lång tid kvar innan den ska tryckas, men... så valde jag att ta fasta på orden "get SOMETHING from your thesis". Inte allt. Första delen. Och det ska väl gå att ordna. Typ.

Det är ju bara det att mail av den typen liksom inte får mig att sätta fart, utan jag blir snarare nedtryckt i skorna och tänker att det här kan jag ju lika bra skita i, jag kommer aldrig att hinna. Och jag tappar fart. Inte bra. Dessutom vet jag ju att det inte är av elakhet som hon, eller någon annan heller, känner att det är bäst att påtala för Annica att det är bråttom. Har hon inte kommit längre på snart åtta år, så förstår hon nog inte bättre.

Har pratat med prefekten också, om hur det går. För henne har jag förklarat hur förödande alla välmenande människors "skriva på näsan"-kommentarer är. Hon fattar. Vi pratade om framtiden igen också, och hon tycker att jag ska stanna här. Det behövs, vi behöver vara fler för att kunna upprätthålla verksamheten. Jag håller med. Och är villig att stanna, åtminstone ett tag, så länge jag inte ska jobba i den gruppen jag är i nu. Det förstår hon också. Den bekräftelsen sitter bra. Vi har ju pratat framtid tidigare också, och hon verkar ha förstått att man tidigare faktiskt har slösat bort disputerade bara genom att inte visa, tala om, att de är behövda här. Olika från fall till fall förstås, men det säger ju sig själv att man inte kan köra igenom ett gäng doktorander som slutar efter disputationen, samtidigt som övriga anställda blir äldre och börjar gå i pension. Någon måste ju stanna kvar. Jag? Nja. Men ändå. Grejen är ju att det gör en jäkla skillnad om det någonsin pratas om det här, innan disputationen.

Nu ska jag jobba några timmar till. På kappan!