Optimism i paniken

Lite lägesrapport bara. Det där med att skriva background och intro förra veckan, och discussion mm den här veckan, tja, det gick åt skogen. Rejält. Inte för att jag har slöat till, utan för att planeringen var gravt tidsoptimistisk. Just nu har jag en rätt OK background, disposition och rätt bra koll på vad jag ska skriva i introduction... och inget mer. Har flera nära-ångest-dippar varje dag. Hade jag inte varit för feg för att ge upp så hade jag nog gjort det. Men det kan jag ju inte. Vad skulle folk säga...

Igår kväll kom jag till någon form av insikt som kändes rätt bra. Jag jobbar inte för sakta och ineffektivt, däremot var min tidsplanering dålig. Man kan inte skriva så här mycket text, i min situation, på så här kort tid, just nu. Och det är ju inte så att jag har överskridit någon officiell deadline, det är ju "bara" min egen planering jag inte lyckats hålla mig till. På lördag åker jag till Dalarna, och det finns ju fortfarande möjlighet att skriva mer där. Problemet är att jag inte har tillgång till hela mitt kontor, så det gäller ju att ta med sig rätt saker. Och till det krävs det planering, som tar tid. Tid har jag ont om, men frågan är om inte planeringstid är rätt väl använd tid?

Tidigare har sena kvällar på jobbet varit mina mest effektiva timmar. Nu har jag börjat bli förskräckligt trött på kvällarna, i måndags åkte jag hem vid nio, för jag var för trött för att tänka. Och då har jag också en bra bit att köra, helst ska man ju vara tillräckligt koncentrerad för det också. Just då, när jag sitter här och är toktrött, är tanken på en madrass på golvet väldigt lockande. Men det kommer nog aldrig att bli verklighet, det är helt enkelt lite för miserabelt. Och småpratet med maken på kvällen, och kramarna av mina barn på morgonen (jo, jag kramar på min man också ;-) ger mig mer energi och livskvalitet än en timmes extra sömn. Men det är lite bekymrande att jag är så trött när jag har tänkt jobba på kvällen. Kaffe hjälper sådär. Så jag har tänkt kolla hälsokostaffären efter något uppiggande. Chisandra? Jag är ingen pillermänniska, och jag har tänkt tanken och avfärdat den i flera dagar, eftersom det nästan känns som om jag tänker börja knarka. Men sedan sa jag till mig själv att skärpa mig, funkar det så slipper jag ju tycka så himla synd om mig själv. Och kan jag köpa yogi-te och råris på hälsokosten, så kan jag väl köpa kosttillskott också.

Slutsats: Jag har lätt panik. Men det finns hopp.