Jag lagade ytterligare en lammgryta för ett par veckor sedan, men glömde blogga om den. Idag kom resterna fram ur frysen, och eftersom den är supergod så vill jag gärna tipsa om receptet! Ni hittar det här, på den utmärkta matbloggen Matälskaren, som numera håller till på vad som håller på att bli en väldigt trevlig matsajt, nämligen Taffel.se. Deras nyhetsbrev rekommenderas om man är matintresserad.
Tillbaka till lammet - notera att mängden saffran inte står med i ingrediensuppräkningen, men scrolla ner bland kommentarerna så märker ni att en uppmärksam läsare har kollat upp det med författaren. Jag har inte gett mig ut på jakt på Mutti-tomater, som sägs vara bra, men är väldigt nöjd med Änglamarks hela tomater på burk.
Till helgen ska jag äta årets två första julbord, både lördag och söndag. På lördag är det knytkalas, och på söndag restaurang. Till knytisen ska jag ha med mig jansson, två grönsaksrätter/sallad och julgodis. Jansson är gott, men inte så spännande, medan grönsakerna och julgodiset upptar en del planeringstid i min hjärna... Tänkte göra en grönsallad med blandade salladssorter, och sedan någon form av saffran- och chilimarinerad grönsak. Funderar på kikärter eller morötter, har både gula och oranga jättefina från Mossagården. Julgodisarna blir nog en vitchoklad- och kardemummatryffel (vad kan man rulla dem i?), något med mandelmassa, torkad frukt och sprit av något slag, samt någon mer tryffel med mörk choklad. Tillverkning blir imorgon kväll, hoppas jag kan ta fina bilder och lägga ut, tillsammans med recept, om de blir goda... För jag har väl inga bantande läsare ;-)?
torsdag 29 november 2007
Lite om jobbet
Måste bara avreagera mig lite. Nu sitter de där i korridoren och gafflar, hela arbetsgruppen, förutom mig och A. Och helahelahela tiden återkommer de till "det här måste vi kolla med A", "A tyckte att...", bla bla. Men med ett litet tillägg, nämligen "sedan när A åker så blir det nog lättare för oss att skapa egna rutiner". Huvet på spiken, minst sagt! Men helt vansinnigt att de inte vågar stå upp emot A, samtidigt som jag inser att det här är en situation som är skapad av en lång tids härskarvälde. Jag ville gå ut och berätta att de kan skita i A, han kommer inte tillbaka. Men det är ju inte riktigt min sak att berätta det, utan det borde komma från prefekten. Således stövlade jag iväg till hennes rum för att tala om att jag tycker att hon ska prata med gruppen. Hon var inte där. Häpp, men jag kom så långt som till hennes dörr åtminstone.
I övrigt sitter jag och grejar vidare med art 2, mest för att A tycker att det är viktigt.. Visst är det viktigt, men jag måste också ta tag i kappan, eftersom vi ska ha möte om den nästa vecka med nya huvudhandledaren G. Jag har mailat A om det två gånger, men han svarar inte, alltså vet jag inte om han kommer. B och D kommer, och jag ska också ringa handledare C (annat universitet) och höra om han har möjlighet att vara med. Jag har i allafall fått ordning på alla tabeller och figurer till art 2, och har "bara" resultattext och diskussion kvar, i princip. Bör hinna submitta innan jul, excuse my swenglish. Kappan ska ju dels diskuteras på mötet nästa vecka, och sedan finnas med åtminstone i dispositionsform i det material som jag ska lämna in för förhandsgranskning den 11 december. Det känns alltså egentligen mer angeläget att ägna sig åt kappan nu, för att ta upp art 2 när jag har lämnat allt till granskningen. 2:an får ju liksom gå till granskningen i sin aktuella form, det är ok.
Frustrerande är också att jag inte har fått svar på om art 3 är accepterad eller inte. Jag skickade in den 14 augusti, och för drygt två veckor sedan mailade jag tidskriften och frågade om var i processen den befann sig. Fick svar ca en vecka senare att den hade kommit tillbaka från refereerna, och befann sig hos editorn för decision (swenglish again, sorry). Grejen är att om den skulle bli accepterad, och jag får veta det före granskningen, så räcker det med en intern granskning eftersom jag då har två accepterade artiklar. Får jag inte beslut före den 11:e, alternativt att den blir rejected, så kommer fakulteten att utse en extern förhandsgranskare, vilket blir lite mer omständigt. Jag var iofs inställd på det, men sedan jag fick veta att jag inte är så långt ifrån att få veta om 3:an är accepterad eller ej, så blir det mer frustrerande för varje dag som går utan att jag får mail från tidskriften.
Nu ska jag äta lunch. Minsann.
I övrigt sitter jag och grejar vidare med art 2, mest för att A tycker att det är viktigt.. Visst är det viktigt, men jag måste också ta tag i kappan, eftersom vi ska ha möte om den nästa vecka med nya huvudhandledaren G. Jag har mailat A om det två gånger, men han svarar inte, alltså vet jag inte om han kommer. B och D kommer, och jag ska också ringa handledare C (annat universitet) och höra om han har möjlighet att vara med. Jag har i allafall fått ordning på alla tabeller och figurer till art 2, och har "bara" resultattext och diskussion kvar, i princip. Bör hinna submitta innan jul, excuse my swenglish. Kappan ska ju dels diskuteras på mötet nästa vecka, och sedan finnas med åtminstone i dispositionsform i det material som jag ska lämna in för förhandsgranskning den 11 december. Det känns alltså egentligen mer angeläget att ägna sig åt kappan nu, för att ta upp art 2 när jag har lämnat allt till granskningen. 2:an får ju liksom gå till granskningen i sin aktuella form, det är ok.
Frustrerande är också att jag inte har fått svar på om art 3 är accepterad eller inte. Jag skickade in den 14 augusti, och för drygt två veckor sedan mailade jag tidskriften och frågade om var i processen den befann sig. Fick svar ca en vecka senare att den hade kommit tillbaka från refereerna, och befann sig hos editorn för decision (swenglish again, sorry). Grejen är att om den skulle bli accepterad, och jag får veta det före granskningen, så räcker det med en intern granskning eftersom jag då har två accepterade artiklar. Får jag inte beslut före den 11:e, alternativt att den blir rejected, så kommer fakulteten att utse en extern förhandsgranskare, vilket blir lite mer omständigt. Jag var iofs inställd på det, men sedan jag fick veta att jag inte är så långt ifrån att få veta om 3:an är accepterad eller ej, så blir det mer frustrerande för varje dag som går utan att jag får mail från tidskriften.
Nu ska jag äta lunch. Minsann.
tisdag 27 november 2007
Långt. Men viktigt.
Nu har jag varit blogg-tyst i några dagar. Skulle kunna skylla på att jag har haft fullt upp med annat, vilket iofs är sant, men ett blogginlägg tar inte många minuter att skriva. Bloggar som inte uppdateras slutar man att läsa. Nej, det är snarare blogg-prestationsångesten som har smugit sig på. Viljan att skriva något läsvärt varje dag, och känslan av att jag inte riktigt lever upp till det.
Jag började blogga för att kunna skriva om tre olika "teman":
Jobbet - för att ha någonstans att ösa ur mig hur det egentligen känns, eftersom jag kräks på alla överslätande sammanfattningar jag ger till folk som frågar hur det går.
Maten - för att jag lagar en massa mat och vill tipsa om recept och produkter som jag tycker är värda att prova.
Viktiga saker i allmänhet - ämnen som är viktiga för mig, men som inte alltid platsar som samtalsämnen kring fikabordet. Självkänsla och vårdnadsbidrag t ex.
När det gäller jobbet så sitter det alltid en tanke i bakhuvudet, om att bloggen skulle upptäckas av någon som jag inte vill ska läsa. Dessa personer är få, men risken finns givetvis. Jag skriver därför lite mer diplomatiskt nu för tiden, men egentligen spelar det ju ingen roll om jag samtidigt låter gamla inlägg ligga kvar. Jag funderar också på om det skulle gå att "offentliggöra" bloggen när jag har disputerat, för att låta berörda människor läsa om hur det kan kännas att vara doktorand. Men det är nog dumt, med tanke på att det finns en massa människor som vet vilka personerna A - G är, och min avsikt har aldrig varit att "prata skit" om någon även om det kan ha låtit så. Ni som läser det här och vet vilka A - G är har nog inte fått veta något om dem här som jag inte har sagt direkt till er. Det är inte personerna i sig som jag har något emot, det är sättet de jobbar på och hur gruppen som sådan (A, B, D, E, F och jag) fungerar (eller inte fungerar). Det känns som om mina erfarenheter är viktiga, men jag vet inte vad jag ska göra med dem för att förbättra något här på jobbet. Jag har i och för sig pratat med prefekten, det var bra. Nästa år är ju A i Afrika, då ska jag försöka fånga upp de andra. Det fungerar inte när han är här.
Maten då? Jo, jag lagar en massa mat, men tänker inte lägga ut något på bloggen om det inte är superlyckat. Skulle kunna skriva mycket mer om mat, men jämför mig dumt nog med ett gäng mycket bättre matbloggare som skriver genomarbetade inlägg och är jätteduktiga i allmänhet. Fast det här är korkat, jag vet det. Min hjärna jobbar på att komma över sådana nojor. Det finns några fler nämligen.
Så var det det där med andra viktiga saker. Jag vill skriva om riktigt Viktiga Saker, och om mina alldeles egna åsikter när jag har några. Jag funderar en massa på moral och ansvar, men det är ofta för rörigt i huvudet för att formuleras på ett konkret och läsbart sätt. Till exempel funderar jag kring om vi har någon form av ansvar att bidra till det samhälle vi faktiskt är en del av. Visst, bara genom att betala skatt så bidrar vi, men jag menar t ex att vara politiskt engagerad, eller att jobba ideellt som ledare för barnens fritidsaktiviteter. Någon måste ju göra det, och kanske har vi t o m en skyldighet att engagera oss? Politik både lockar och skrämmer mig av en massa olika anledningar, men någonstans har jag känslan av att jag borde engagera mig bara för att bidra med något. Att sitta hemma och gnälla hjälper ju liksom inte. Det här ska jag skriva mer om en annan dag, det jag egentligen skulle komma fram till var att jag inte har känt mig inspirerad att skriva om Viktiga Saker på senaste tiden heller. Varningsklockor började ringa när jag fann mig själv skriva inlägg om klänningar och strumpbyxor. Det var ju inte riktig där den här bloggen skulle hamna. Kanske var det någon som fann det intressant och underhållande, och det är ju bara bra i så fall, men klart är att det finns andra bloggar som skriver bättre om strumpbyxor.
Det här inlägget är redan långt märker jag, men egentligen har jag ännu bara skrivit inledningen till vad det egentligen skulle handla om. Inspirationen att skriva om Viktiga Saker kom nämligen tillbaka igår. Here goes:
Såg ni programmet igår kväll om Darfur? Det som pågår där är fruktansvärt, men det är inte det jag ska skriva om. Programmet väckte tankar jag har haft många gånger tidigare, men det är jobbiga tankar, och det är mycket enklare att glida tillbaka in i sin egen vardagslunk igen. Tankarna handlar om vår moral och vårt ansvar. Jag var lite inne på det ovan, angående samhällsengagemang, men då på ett mer lokalt plan. Tankarna går att applicera på ett globalt plan också.
Vad är det som gör att vi är så passiva? Jag menar då inte FN:s passivitet, eller ens västvärldens. Jag menar din och min passivitet.
Min.
Jag formulerar det hädanefter som min passivitet, men fundera gärna på om det kanske gäller för dig också. Så fort vi gömmer oss i ett kollektiv blir det enklare att komma undan ansvar. (Vilket påminner mig om att jag ska blogga om religion också vid ett annat tillfälle.)
Hur kan det komma sig att jag lever mitt lyckliga familjeliv här i trygga Sverige, när jag vet vad som pågår i exempelvis Sudan? Hur kan jag titta på ett tv-program som det igår, och förvisso bli väldigt illa berörd, men sedan ändå stänga av, gå ut i köket och plocka fram morgondagens middag ur frysen och sedan gå och lägga mig och sova gott? Jag skulle ju kunna göra så mycket mer än jag gör. Sänka min levnadsstandard, låta bli att köpa julklappar till de som redan har allt de behöver, och istället skicka pengarna till de som behöver dem bättre. Eller varför inte åka dit, jobba där jag verkligen skulle göra nytta. Svaret är lika enkelt som beklämmande.
För att jag slipper.
Jag slipper, jag behöver inte. Ingen tycker att jag är konstig som väljer att fortsätta leva som jag alltid har gjort. Ingen kräver av mig att jag ska göra mer än jag redan gör. Jag har ett fadderbarn i ett fattigt land, jag skänker pengar till röda korset varje månad, trycker på biståndsknappen när jag pantar flaskor, köper rättvisemärkt kaffe. Redan duktig. Men jag skulle kunna göra så mycket mer. Om det inte vore för att jag faktiskt slipper.
Om en månad är det jul. Jag är i full färd med planerandet av julmat och julklappar, samtidigt som jag mår lite illa av alltihop. Mår illa, av att samtidigt som jag funderar över hur mycket ansjovis som blir godast i janssons frestelse, så blir barn ihjälslagna och kvinnor våldtagna i Sudan.
Men kanske ännu mer av att jag slipper bry mig. Och kommer undan så enkelt.
Jag började blogga för att kunna skriva om tre olika "teman":
Jobbet - för att ha någonstans att ösa ur mig hur det egentligen känns, eftersom jag kräks på alla överslätande sammanfattningar jag ger till folk som frågar hur det går.
Maten - för att jag lagar en massa mat och vill tipsa om recept och produkter som jag tycker är värda att prova.
Viktiga saker i allmänhet - ämnen som är viktiga för mig, men som inte alltid platsar som samtalsämnen kring fikabordet. Självkänsla och vårdnadsbidrag t ex.
När det gäller jobbet så sitter det alltid en tanke i bakhuvudet, om att bloggen skulle upptäckas av någon som jag inte vill ska läsa. Dessa personer är få, men risken finns givetvis. Jag skriver därför lite mer diplomatiskt nu för tiden, men egentligen spelar det ju ingen roll om jag samtidigt låter gamla inlägg ligga kvar. Jag funderar också på om det skulle gå att "offentliggöra" bloggen när jag har disputerat, för att låta berörda människor läsa om hur det kan kännas att vara doktorand. Men det är nog dumt, med tanke på att det finns en massa människor som vet vilka personerna A - G är, och min avsikt har aldrig varit att "prata skit" om någon även om det kan ha låtit så. Ni som läser det här och vet vilka A - G är har nog inte fått veta något om dem här som jag inte har sagt direkt till er. Det är inte personerna i sig som jag har något emot, det är sättet de jobbar på och hur gruppen som sådan (A, B, D, E, F och jag) fungerar (eller inte fungerar). Det känns som om mina erfarenheter är viktiga, men jag vet inte vad jag ska göra med dem för att förbättra något här på jobbet. Jag har i och för sig pratat med prefekten, det var bra. Nästa år är ju A i Afrika, då ska jag försöka fånga upp de andra. Det fungerar inte när han är här.
Maten då? Jo, jag lagar en massa mat, men tänker inte lägga ut något på bloggen om det inte är superlyckat. Skulle kunna skriva mycket mer om mat, men jämför mig dumt nog med ett gäng mycket bättre matbloggare som skriver genomarbetade inlägg och är jätteduktiga i allmänhet. Fast det här är korkat, jag vet det. Min hjärna jobbar på att komma över sådana nojor. Det finns några fler nämligen.
Så var det det där med andra viktiga saker. Jag vill skriva om riktigt Viktiga Saker, och om mina alldeles egna åsikter när jag har några. Jag funderar en massa på moral och ansvar, men det är ofta för rörigt i huvudet för att formuleras på ett konkret och läsbart sätt. Till exempel funderar jag kring om vi har någon form av ansvar att bidra till det samhälle vi faktiskt är en del av. Visst, bara genom att betala skatt så bidrar vi, men jag menar t ex att vara politiskt engagerad, eller att jobba ideellt som ledare för barnens fritidsaktiviteter. Någon måste ju göra det, och kanske har vi t o m en skyldighet att engagera oss? Politik både lockar och skrämmer mig av en massa olika anledningar, men någonstans har jag känslan av att jag borde engagera mig bara för att bidra med något. Att sitta hemma och gnälla hjälper ju liksom inte. Det här ska jag skriva mer om en annan dag, det jag egentligen skulle komma fram till var att jag inte har känt mig inspirerad att skriva om Viktiga Saker på senaste tiden heller. Varningsklockor började ringa när jag fann mig själv skriva inlägg om klänningar och strumpbyxor. Det var ju inte riktig där den här bloggen skulle hamna. Kanske var det någon som fann det intressant och underhållande, och det är ju bara bra i så fall, men klart är att det finns andra bloggar som skriver bättre om strumpbyxor.
Det här inlägget är redan långt märker jag, men egentligen har jag ännu bara skrivit inledningen till vad det egentligen skulle handla om. Inspirationen att skriva om Viktiga Saker kom nämligen tillbaka igår. Here goes:
Såg ni programmet igår kväll om Darfur? Det som pågår där är fruktansvärt, men det är inte det jag ska skriva om. Programmet väckte tankar jag har haft många gånger tidigare, men det är jobbiga tankar, och det är mycket enklare att glida tillbaka in i sin egen vardagslunk igen. Tankarna handlar om vår moral och vårt ansvar. Jag var lite inne på det ovan, angående samhällsengagemang, men då på ett mer lokalt plan. Tankarna går att applicera på ett globalt plan också.
Vad är det som gör att vi är så passiva? Jag menar då inte FN:s passivitet, eller ens västvärldens. Jag menar din och min passivitet.
Min.
Jag formulerar det hädanefter som min passivitet, men fundera gärna på om det kanske gäller för dig också. Så fort vi gömmer oss i ett kollektiv blir det enklare att komma undan ansvar. (Vilket påminner mig om att jag ska blogga om religion också vid ett annat tillfälle.)
Hur kan det komma sig att jag lever mitt lyckliga familjeliv här i trygga Sverige, när jag vet vad som pågår i exempelvis Sudan? Hur kan jag titta på ett tv-program som det igår, och förvisso bli väldigt illa berörd, men sedan ändå stänga av, gå ut i köket och plocka fram morgondagens middag ur frysen och sedan gå och lägga mig och sova gott? Jag skulle ju kunna göra så mycket mer än jag gör. Sänka min levnadsstandard, låta bli att köpa julklappar till de som redan har allt de behöver, och istället skicka pengarna till de som behöver dem bättre. Eller varför inte åka dit, jobba där jag verkligen skulle göra nytta. Svaret är lika enkelt som beklämmande.
För att jag slipper.
Jag slipper, jag behöver inte. Ingen tycker att jag är konstig som väljer att fortsätta leva som jag alltid har gjort. Ingen kräver av mig att jag ska göra mer än jag redan gör. Jag har ett fadderbarn i ett fattigt land, jag skänker pengar till röda korset varje månad, trycker på biståndsknappen när jag pantar flaskor, köper rättvisemärkt kaffe. Redan duktig. Men jag skulle kunna göra så mycket mer. Om det inte vore för att jag faktiskt slipper.
Om en månad är det jul. Jag är i full färd med planerandet av julmat och julklappar, samtidigt som jag mår lite illa av alltihop. Mår illa, av att samtidigt som jag funderar över hur mycket ansjovis som blir godast i janssons frestelse, så blir barn ihjälslagna och kvinnor våldtagna i Sudan.
Men kanske ännu mer av att jag slipper bry mig. Och kommer undan så enkelt.
fredag 23 november 2007
En plan
Tänk er följande scenario, som är alldeles sant och utspelade sig nu i veckan:
Jag ska åka till en annan stad för att gå på en fest. Det ser jag fram emot, inte minst eftersom det kommer att innebära en natt i en skön hotellsäng utan barn som sparkar mig i ryggen. (Som småbarnsföräldrar uppskattar man sådana små detaljer.) Eftersom själva resan kommer att uppta en rätt stor del av arbetsdagen, och jag har mycket att göra på jobbet, sitter jag uppe en stund och jobbar hemma natten före. Tänker att jag ändå kommer att kunna vila ett par timmar på hotellet kommande eftermiddag, innan festen.
Morgonen därpå är jag följdaktligen ganska trött, men kommer till jobbet, och stressar upp mig en del över saker jag inte kommer att hinna med denna veckan. Flygtaxin kommer, och jag börjar känna att jag har rätt ont i ryggen. Jag mår illa när jag har ont i ryggen. Otrevligt. På flyget skulle det vara skönt att sova lite, men det omöjliggörs av gubbgänget på raden bakom som ska åka och se på EM-kval i fotboll. De gapar och tjoar om vilken bar de ska gå på och att det är sju timmar till avspark etc etc. Det här är alltså kostymklädda män i 50-årsåldern. Mycket märkligt.
Efter bussresan till hotellet (nix, kunde inte sova där heller pga pladdriga människor) ska det så bli skönt att få sträcka ut kroppen i en skön säng. Nähä, rummet är inte klart än. Lika bra det kanske, jag borde ju ändå äta något, mat på planet får man ju inte längre. Så jag går och äter, vädret är pisstråkigt, och jag inser att jag knappt har några pengar kvar på mitt konto. Ni kanske börjar ana att jag inte är på toppenhumör vid det här laget. Ryggen värker, hela jag är fuktig, utifrån av duggregnet (har jag packat paraply? Nej.) och inifrån för att det är lite svettigt i kofta och ullkappa. Dessutom börjar jag bli rejält kissnödig. (Har jag fem kronor att gå och kissa för? Nej.)
Efter en timme och 45 minuter får jag rummet. Äntligen. Efter att ha besökt badrummet och hängt upp klänningen, för att konstatera att den skulle behöva strykas, samt att det bara finns byxpress på rummet, men lätt prioriterar sömn framför utredning om strykmöjligheter på hotellet, intar jag så horisontalläge på de vita lakanen. Det ligger en papperslapp på kudden. Vad nu? Jag läser följande:
------------------------------------------------
Invitation to a Board meeting
How are you feeling right now? The shape your day takes contributes to defining how you interpret the world around you. So it is a good idea to check how you feel. Every day, ideally. If you are aware that you are not quite firing on all cylinders, you can make allowance for the fact and match your days to your capacity. Holding a "Board meeting" with yourself can be a useful exercise.
Sit down somewhere where you know you will not be disturbed. Switch off the radio and TV, and unplug the phones. Follow the agenda below or draw up one of your own.
1. Listen to your body - how are you feeling? If you find it difficult to get in touch with your body, it may help to try a relaxation exercise. This will help you "tune in" your body.
2. When you know how your body is feeling, ask yourself if there is anything you need to do differently in your life, or whether you are doing OK.
3. If you want to make a change, prepare a plan for how the change is to take place.
-------------------------------------------------
Alltså, excuse me, är det någon som tycker att det här var användbart på riktigt, och inte bara überkäckt och översimplifierande? Eller var det bara jag som läste det när jag inte riktigt var mottaglig? "Känn efter hur du mår, är det något som inte känns bra, så gör upp en plan för hur du ska förändra dig." Toppen. Kan jag få sova nu, please?
Jag ska åka till en annan stad för att gå på en fest. Det ser jag fram emot, inte minst eftersom det kommer att innebära en natt i en skön hotellsäng utan barn som sparkar mig i ryggen. (Som småbarnsföräldrar uppskattar man sådana små detaljer.) Eftersom själva resan kommer att uppta en rätt stor del av arbetsdagen, och jag har mycket att göra på jobbet, sitter jag uppe en stund och jobbar hemma natten före. Tänker att jag ändå kommer att kunna vila ett par timmar på hotellet kommande eftermiddag, innan festen.
Morgonen därpå är jag följdaktligen ganska trött, men kommer till jobbet, och stressar upp mig en del över saker jag inte kommer att hinna med denna veckan. Flygtaxin kommer, och jag börjar känna att jag har rätt ont i ryggen. Jag mår illa när jag har ont i ryggen. Otrevligt. På flyget skulle det vara skönt att sova lite, men det omöjliggörs av gubbgänget på raden bakom som ska åka och se på EM-kval i fotboll. De gapar och tjoar om vilken bar de ska gå på och att det är sju timmar till avspark etc etc. Det här är alltså kostymklädda män i 50-årsåldern. Mycket märkligt.
Efter bussresan till hotellet (nix, kunde inte sova där heller pga pladdriga människor) ska det så bli skönt att få sträcka ut kroppen i en skön säng. Nähä, rummet är inte klart än. Lika bra det kanske, jag borde ju ändå äta något, mat på planet får man ju inte längre. Så jag går och äter, vädret är pisstråkigt, och jag inser att jag knappt har några pengar kvar på mitt konto. Ni kanske börjar ana att jag inte är på toppenhumör vid det här laget. Ryggen värker, hela jag är fuktig, utifrån av duggregnet (har jag packat paraply? Nej.) och inifrån för att det är lite svettigt i kofta och ullkappa. Dessutom börjar jag bli rejält kissnödig. (Har jag fem kronor att gå och kissa för? Nej.)
Efter en timme och 45 minuter får jag rummet. Äntligen. Efter att ha besökt badrummet och hängt upp klänningen, för att konstatera att den skulle behöva strykas, samt att det bara finns byxpress på rummet, men lätt prioriterar sömn framför utredning om strykmöjligheter på hotellet, intar jag så horisontalläge på de vita lakanen. Det ligger en papperslapp på kudden. Vad nu? Jag läser följande:
------------------------------------------------
Invitation to a Board meeting
How are you feeling right now? The shape your day takes contributes to defining how you interpret the world around you. So it is a good idea to check how you feel. Every day, ideally. If you are aware that you are not quite firing on all cylinders, you can make allowance for the fact and match your days to your capacity. Holding a "Board meeting" with yourself can be a useful exercise.
Sit down somewhere where you know you will not be disturbed. Switch off the radio and TV, and unplug the phones. Follow the agenda below or draw up one of your own.
1. Listen to your body - how are you feeling? If you find it difficult to get in touch with your body, it may help to try a relaxation exercise. This will help you "tune in" your body.
2. When you know how your body is feeling, ask yourself if there is anything you need to do differently in your life, or whether you are doing OK.
3. If you want to make a change, prepare a plan for how the change is to take place.
-------------------------------------------------
Alltså, excuse me, är det någon som tycker att det här var användbart på riktigt, och inte bara überkäckt och översimplifierande? Eller var det bara jag som läste det när jag inte riktigt var mottaglig? "Känn efter hur du mår, är det något som inte känns bra, så gör upp en plan för hur du ska förändra dig." Toppen. Kan jag få sova nu, please?
tisdag 20 november 2007
Lojalitet och motvind
Måste bara avreagera mig lite. Sitter och irriterar mig på människorna runtomkring. Många, många små saker som gör att gruppen och dess arbete inte fungerar som det borde. Så svårt att sätta fingret på vad dessa saker egentligen är, och i den mån det går, så är det svårt att påpeka på ett sakligt och konstruktivt sätt. Man kämpar och kämpar, men i ständig motvind, och irriterar sig över strukturer och politiskt spel som man inte kan påverka. Eller kan man det? Jag tror det, och jag tror att de försöker på fel sätt. Jag tror att de konkurrerar med dem som de borde samarbeta med, jag tror att de är misstänksamma mot omgivningen på ett improduktivt sätt. Resultatet blir taffligt, liksom naivt, oprofilerat. Svårt att sätta fingret på, som sagt. Snart försvinner dessutom A, det vet de inte om, och jag är både orolig och nyfiken på hur det ska gå. A har präglat dem så mycket, misstänksamheten kommer från honom. Den gör att man avskärmar sig från omvärlden, när man istället borde närma sig den. De tror att de närmar sig, men jag tycker att de bygger upp onödiga murar som de inte ser själva. De skulle tjäna på mer öppenhet och ödmjukhet. Tror jag.
Ganska ofta funderar jag också på varför de faktiskt väljer att kämpa vidare i den här motvinden. Det kan förstås bero på att de brinner starkt för ämnet och verkligen vill jobba med det här och tror att det kommer att fungera även i framtiden. Men det kan också bero på att de inte ser några alternativ, att de tror att det här är allt de kan, vilket förstås är dumheter. Kanske finns det någon form av lojalitetsband till universitetet, men jag kan inte låta bli att fundera över hur bunden en individ ska behöva känna sig av ett sådant band? Får man lov att hoppa av och börja jobba med något annat, om det i så fall innebär att det blir svårare för resten av gruppen att jobba vidare? Jag tänker alltså inte på mig själv, jag har inga förväntningar på mig från gruppen, men jag undrar över de andra. Varför stannar man? Jag misstänker att det finns en del lojalitet till A inblandat, men det är mest en känsla. Och som sagt, A är inte här länge till.
Och när man talar om trollen, vem kommer gående från parkeringen om inte A. Hurra...
Ganska ofta funderar jag också på varför de faktiskt väljer att kämpa vidare i den här motvinden. Det kan förstås bero på att de brinner starkt för ämnet och verkligen vill jobba med det här och tror att det kommer att fungera även i framtiden. Men det kan också bero på att de inte ser några alternativ, att de tror att det här är allt de kan, vilket förstås är dumheter. Kanske finns det någon form av lojalitetsband till universitetet, men jag kan inte låta bli att fundera över hur bunden en individ ska behöva känna sig av ett sådant band? Får man lov att hoppa av och börja jobba med något annat, om det i så fall innebär att det blir svårare för resten av gruppen att jobba vidare? Jag tänker alltså inte på mig själv, jag har inga förväntningar på mig från gruppen, men jag undrar över de andra. Varför stannar man? Jag misstänker att det finns en del lojalitet till A inblandat, men det är mest en känsla. Och som sagt, A är inte här länge till.
Och när man talar om trollen, vem kommer gående från parkeringen om inte A. Hurra...
måndag 19 november 2007
Andas uuuut...
Sisådär, nu har jag varit på bröllopsfest med billiga klänningen, dyra bh:n och tajta strumpbyxorna. De två förstnämnda fungerade utmärkt, medan strumpbyxorna inte riktigt levde upp till förväntningarna. Det var ett helsike att få på sig dem. Eftersom de ska sitta tajt som f-n när de väl sitter på plats, så är de inte särskilt elastiska just på mag- och höftpartiet, vilket är utmärkt när de väl kommer dit. Den där oelastiska biten ska ju liksom passera rumpan på väg upp. Det gick, men det var inga vackra ord som sades under tiden. Jag vill inte ens tänka på hur det såg ut. Maken är tursamt nog dresserad att hålla tyst när det passar sig. När strumporna väl satt på plats kunde jag inte ens böja mig svagt framåt förrän de liksom rullade ner på magen och stannade i troshöjd. Således fick jag hålla in magen manuellt, men rumpan var åtminstone partyformad ;-)
Festen var i allfall jättekul. Festlokalen var på en båt, så det var inte (bara) vinets fel att golvet svajade. God mat, trevliga människor, och ett lyckligt brudpar!
Festen var i allfall jättekul. Festlokalen var på en båt, så det var inte (bara) vinets fel att golvet svajade. God mat, trevliga människor, och ett lyckligt brudpar!
tisdag 13 november 2007
måndag 12 november 2007
Från vinterkräksjuka till strumpbyxor
Det här med planering är ju rasande bra. Satt en lång stund in på natten igår för att läsa klart boken till kursen. Helt OK, bra bok. Lite stressad över att förutom heldagsföreläsning få ihop ett vettigt artikelutkast att skicka till A som vi kan diskutera på torsdag. Men ändå, hakan just över vattnet typ. Så kräks lillgrabben.
Storgrabben kräktes i fredags kväll. Ska det bli jag eller maken härnäst? Vi ska på bröllop i helgen, eller åtminstone hoppas vi det. Jag har köpt en blå klänning, nästan pinsamt billig, men det vägs upp lite grann av att jag fick köpa en bh som var dyrare... Jag gillar inte när bh-banden ligger strax utanför axelbanden på klänningen, och jag gillar inte genomskinliga bh-band heller. Fick alltså bli en utan axelband, men det funkar. Eller avtagbara axelband, rättare sagt, som kan kopplas bakom nacken till den halterneckklänning jag ska ha på en annan fest nästa onsdag. Om jag inte är vinterkräksjuk då, vill säga. Typiskt när jag för en gångs skull har något att ta på mig.
Chai latte på Espresso House är mumma, särskilt så här års. Idag råkade jag köpa en hallon- och kardemummamuffins också. Det var dumt, för shit vad god den var. Lär väl inte bli den sista, med min enorma självbehärskning. Och jag vet, det är en massa socker i chai'n.
Jo just det, jag köpte såna där strumpbyxor som håller in magen också.
Storgrabben kräktes i fredags kväll. Ska det bli jag eller maken härnäst? Vi ska på bröllop i helgen, eller åtminstone hoppas vi det. Jag har köpt en blå klänning, nästan pinsamt billig, men det vägs upp lite grann av att jag fick köpa en bh som var dyrare... Jag gillar inte när bh-banden ligger strax utanför axelbanden på klänningen, och jag gillar inte genomskinliga bh-band heller. Fick alltså bli en utan axelband, men det funkar. Eller avtagbara axelband, rättare sagt, som kan kopplas bakom nacken till den halterneckklänning jag ska ha på en annan fest nästa onsdag. Om jag inte är vinterkräksjuk då, vill säga. Typiskt när jag för en gångs skull har något att ta på mig.
Chai latte på Espresso House är mumma, särskilt så här års. Idag råkade jag köpa en hallon- och kardemummamuffins också. Det var dumt, för shit vad god den var. Lär väl inte bli den sista, med min enorma självbehärskning. Och jag vet, det är en massa socker i chai'n.
Jo just det, jag köpte såna där strumpbyxor som håller in magen också.
fredag 9 november 2007
Tiden rutas in
Jag ska disputera den 11 april 2008. Banne mig. Fördisputation den 16 januari.
För övrigt är jag rätt stressad. Nästa vecka ska jag gå på kurs mån-ons, innan måndag ska jag läsa en bok som vi ska diskutera, samt skriva ett pm om den. Jag har hittills läst nästan 2 kapitel av 15. Helgarbete med andra ord. På torsdag ska jag ha artikelmöte om 2:an med A. Hade tänkt komma en bit med den idag, men när jag började felsöka en skum siffra i en tabell hittar jag såklart ett systemfel som gör att jag måste kolla hela indatafilen... Kul, särskilt en fredagseftermiddag. Följdaktligen vet jag inte riktigt när jag ska hinna fixa till artikeln, men det lär bli måndag kväll, så att A hinner läsa innan torsdag.
Sedan ska jag rulla igång kappan på allvar, den 7 december ska jag ha möte med G och några andra om vinkel och innehåll. Den 11 december åker allt material in på förhandsgranskning. Skulle granskaren (som utses av fakultetens studierektor för forskarutbildningen) anse att det håller för disputation den 11/4, så går jag vidare med fördisputationen den 16/1. Då är inte kappan skriven, utan jag presenterar hur jag har tänkt, och får tillfälle att ta till mig av andras goda idéer om hur den skulle kunna göras bättre.
Därefter rullar det vidare med formell anmälan till fakulteten om disputation, bokning av opponent och betygsnämnd, tryckning, spikning och så själva disputationen då. Sedan fest. Skulle ni upptäcka eller ens misstänka, att jag börjar ägna mer tid åt menyplanerande än förberedande för själva disputationsanförandet, så hejda mig. Jag har inte alls svårt att föreställa mig att jag börjar fundera i banor som "Egentligen skulle det vara rätt kul att laga maten till festen själv..." Jo, så funkar jag. Men som sagt, hejda mig.
För övrigt är jag rätt stressad. Nästa vecka ska jag gå på kurs mån-ons, innan måndag ska jag läsa en bok som vi ska diskutera, samt skriva ett pm om den. Jag har hittills läst nästan 2 kapitel av 15. Helgarbete med andra ord. På torsdag ska jag ha artikelmöte om 2:an med A. Hade tänkt komma en bit med den idag, men när jag började felsöka en skum siffra i en tabell hittar jag såklart ett systemfel som gör att jag måste kolla hela indatafilen... Kul, särskilt en fredagseftermiddag. Följdaktligen vet jag inte riktigt när jag ska hinna fixa till artikeln, men det lär bli måndag kväll, så att A hinner läsa innan torsdag.
Sedan ska jag rulla igång kappan på allvar, den 7 december ska jag ha möte med G och några andra om vinkel och innehåll. Den 11 december åker allt material in på förhandsgranskning. Skulle granskaren (som utses av fakultetens studierektor för forskarutbildningen) anse att det håller för disputation den 11/4, så går jag vidare med fördisputationen den 16/1. Då är inte kappan skriven, utan jag presenterar hur jag har tänkt, och får tillfälle att ta till mig av andras goda idéer om hur den skulle kunna göras bättre.
Därefter rullar det vidare med formell anmälan till fakulteten om disputation, bokning av opponent och betygsnämnd, tryckning, spikning och så själva disputationen då. Sedan fest. Skulle ni upptäcka eller ens misstänka, att jag börjar ägna mer tid åt menyplanerande än förberedande för själva disputationsanförandet, så hejda mig. Jag har inte alls svårt att föreställa mig att jag börjar fundera i banor som "Egentligen skulle det vara rätt kul att laga maten till festen själv..." Jo, så funkar jag. Men som sagt, hejda mig.
Nu händer det grejer
Oh, god.
Först och främst, jag har varit lite usel som bloggare de senaste dagarna. Det har berott på såväl tidsbrist som inget speciellt att blogga om. Jobbet har liksom rullat på, och jag har gått på lite kurser och seminarium som har varit lite olika bra, men så är det ju. Men sedan började det hända grejer...
I förrgår (onsdags) pratade jag med huvudhandledare A (han som ju egentligen inte är min huvudhandledare längre, eftersom han är pensionerad, så jag kallar honom nog helt enkelt bara A i fortsättningen). Han började stressa som vanligt och tala om att det är viktigt att jag skriver klart bla bla, precis som vanligt. Nu fanns det emellertid en väsentlig skillnad i det att jag har börjat sammanställa en mapp med material som ska lämnas in för förhandsgranskning, och där finns en tydlig och genomtänkt tidsplan som visar att jag bör kunna få ihop det här. Ändå tjatade han vidare, det är svårt att återge, men efter en stund kom orsaken fram. Herr A ska åka och volontärarbeta i Afrika från årsskiftet fram till den 5 april. Jahaja.
Jag blev minst sagt lite förvirrad. Jag skulle kunna ha blivit lite förbannad för att han skiter i mig de sista månaderna, men förmodligen har han ju planerat detta medan han (och jag) trodde att jag skulle disputera i slutet av det här året. Och ärligt talat så tror ju jag att det går bra utan honom också, och ju mer jag tänker på det så tycker jag att det ska bli riktigt skönt att slippa ha honom här. Men ändå. Han är tämligen förnärmad av det faktum att han inte får vara min huvudhandledare längre, och när jag berättade att det numera är en annan professor (vad ska jag nu kalla honom då... G) som står som huvudhandledare undrade han vem det var som hade bestämt det, typ. Suck. Men eftersom de formella uppgifterna en huvudhandledare har runt disputationen är att ha kontakter med fakulteten, skriva på formulär och blanketter, etc, så ser jag ändå inte riktigt hur han hade tänkt göra det när han befinner sig i Afrika..? Så det handlar nog mer om stolthet och trampande på tår, vilket jag kan bli så trött på.
Idag pratade jag med nya huvudhandledaren G, som fick veta litegrann om vad jag tycker om både det ena och det andra. Han tycker att min tidsplan är rimlig och bra, och jag känner verkligen att jag har hans stöd och engagemang. Han tycker att jag ska diskutera kappans innehåll med andra än bara mina handledare, och det tycker jag också. Jag har en stark känsla av att A inte tycker det. Vi pratade också om vad jag ville göra efter disputationen. Jag förklarade hur jag känner, att jag faktiskt inte vet om jag vill hålla på med forskning eller inte, och att en starkt bidragande orsak är hur min nuvarande arbetsgrupp fungerar. Alltså, ska jag fortsätta forska så vill jag inte att det ska vara i den här gruppen. Det visade sig att jag förmodligen har möjlighet att kunna jobba lite med något av G:s projekt efter disputationen. Inga löften, inga tidsramar, men ändå. Det är faktiskt en kopiös lättnad att slippa den akuta söka-jobb-stressen när det finns så mycket annat att lägga energi på just nu. G är ganska speciell, det finns mycket att säga om honom. Men just nu gillar jag honom rätt mycket.
Först och främst, jag har varit lite usel som bloggare de senaste dagarna. Det har berott på såväl tidsbrist som inget speciellt att blogga om. Jobbet har liksom rullat på, och jag har gått på lite kurser och seminarium som har varit lite olika bra, men så är det ju. Men sedan började det hända grejer...
I förrgår (onsdags) pratade jag med huvudhandledare A (han som ju egentligen inte är min huvudhandledare längre, eftersom han är pensionerad, så jag kallar honom nog helt enkelt bara A i fortsättningen). Han började stressa som vanligt och tala om att det är viktigt att jag skriver klart bla bla, precis som vanligt. Nu fanns det emellertid en väsentlig skillnad i det att jag har börjat sammanställa en mapp med material som ska lämnas in för förhandsgranskning, och där finns en tydlig och genomtänkt tidsplan som visar att jag bör kunna få ihop det här. Ändå tjatade han vidare, det är svårt att återge, men efter en stund kom orsaken fram. Herr A ska åka och volontärarbeta i Afrika från årsskiftet fram till den 5 april. Jahaja.
Jag blev minst sagt lite förvirrad. Jag skulle kunna ha blivit lite förbannad för att han skiter i mig de sista månaderna, men förmodligen har han ju planerat detta medan han (och jag) trodde att jag skulle disputera i slutet av det här året. Och ärligt talat så tror ju jag att det går bra utan honom också, och ju mer jag tänker på det så tycker jag att det ska bli riktigt skönt att slippa ha honom här. Men ändå. Han är tämligen förnärmad av det faktum att han inte får vara min huvudhandledare längre, och när jag berättade att det numera är en annan professor (vad ska jag nu kalla honom då... G) som står som huvudhandledare undrade han vem det var som hade bestämt det, typ. Suck. Men eftersom de formella uppgifterna en huvudhandledare har runt disputationen är att ha kontakter med fakulteten, skriva på formulär och blanketter, etc, så ser jag ändå inte riktigt hur han hade tänkt göra det när han befinner sig i Afrika..? Så det handlar nog mer om stolthet och trampande på tår, vilket jag kan bli så trött på.
Idag pratade jag med nya huvudhandledaren G, som fick veta litegrann om vad jag tycker om både det ena och det andra. Han tycker att min tidsplan är rimlig och bra, och jag känner verkligen att jag har hans stöd och engagemang. Han tycker att jag ska diskutera kappans innehåll med andra än bara mina handledare, och det tycker jag också. Jag har en stark känsla av att A inte tycker det. Vi pratade också om vad jag ville göra efter disputationen. Jag förklarade hur jag känner, att jag faktiskt inte vet om jag vill hålla på med forskning eller inte, och att en starkt bidragande orsak är hur min nuvarande arbetsgrupp fungerar. Alltså, ska jag fortsätta forska så vill jag inte att det ska vara i den här gruppen. Det visade sig att jag förmodligen har möjlighet att kunna jobba lite med något av G:s projekt efter disputationen. Inga löften, inga tidsramar, men ändå. Det är faktiskt en kopiös lättnad att slippa den akuta söka-jobb-stressen när det finns så mycket annat att lägga energi på just nu. G är ganska speciell, det finns mycket att säga om honom. Men just nu gillar jag honom rätt mycket.
måndag 5 november 2007
4:an iväg
Bam! Artikel 4 är submitted! 2:an kvar, och kappan. Om en månad ska mitt material förhandsgranskas. Jag har en känsla av kontroll. Det betyder att jag förmodligen har glömt något superviktigt som redan skulle varit färdigt...
lördag 3 november 2007
Grismiddag
Nu blir det recept igen, men ingen bild, pga av att jag var så himla hungrig och barnen satt och hoppade... Inga exakta mått heller, förresten. Men testa gärna, det kan inte gå så himla fel ;-)
Helstekt fläskkarré med rosmarin och citron
(3 vuxna, 2 barn och 2 lunchlådor)
En hel bit fläskkarré med (eller utan) ben, jag hade 1,6 kg (med ben)
Olivolja
Svartpeppar
Nån slags medelhavskryddblandning med salt från Oil&Vinegar, eller grovt/flingsalt, torkad rosmarin och timjan
2 citroner
Lite pinjehonung
Oliver
Gnid in köttet med olivolja, och krydda rejält med svartpeppar, salt och örtkryddor. (Jag hade alltså någon slags saltblandning från Oil&Vinegar som är urgod till fläskkött, men jag vet inte om de fortfarande säljer den.) Placera köttet i en ugnsform, in med en köttermometer, och kör i ugnen i 175 grader. Dela citronerna på mitten och lägg bredvid köttet. Låt gå till 75-80 grader innertemperatur, det tar väl sisådär 2 timmar. Ta sedan ut köttet och låt vila under folie en kvart, skär sedan i tunna skivor. Arrangera skivorna snyggt på ett uppläggningsfat, och ringla sedan över lite pinjehonung och pressa över saften från de ugnsbakade citronerna. Strö över oliver, mitt absoluta don't miss-tips är gemlik-oliverna (svarta torkade) från Coops invandrarhylla. De syns på burgarbilden här, och är alldeles tokgoda, så himla mycket koncentrerad olivsmak i en liten oliv. Pinjehonung finns förresten också på invandrarhyllan, den är superbra i matlagning. (Invandrarhyllan, som den givetvis inte heter, är för övrigt den bästa i hela konsumbutiken, många bra grejer, och billigt! I senaste Buffé läste jag att ICA också kommer att införa ett liknande sortiment, smart.)
Såsen gjorde jag medan köttet vilade, genom att vispa ur formen med en dl vatten, sila ner spadet i en kastrull och kokade upp tillsammans med en msk koncentrerad granatäppeljuice (invandrarhyllan!), några droppar vardera av kalvfond och balsamvinäger. Toppred med en dl mjölk ihopskakad med en msk vetemjöl, och låt koka i ett par minuter. Servera sedan med potatis, grönsaker och äppelmos (jag har över 40 liter...)
Helstekt fläskkarré med rosmarin och citron
(3 vuxna, 2 barn och 2 lunchlådor)
En hel bit fläskkarré med (eller utan) ben, jag hade 1,6 kg (med ben)
Olivolja
Svartpeppar
Nån slags medelhavskryddblandning med salt från Oil&Vinegar, eller grovt/flingsalt, torkad rosmarin och timjan
2 citroner
Lite pinjehonung
Oliver
Gnid in köttet med olivolja, och krydda rejält med svartpeppar, salt och örtkryddor. (Jag hade alltså någon slags saltblandning från Oil&Vinegar som är urgod till fläskkött, men jag vet inte om de fortfarande säljer den.) Placera köttet i en ugnsform, in med en köttermometer, och kör i ugnen i 175 grader. Dela citronerna på mitten och lägg bredvid köttet. Låt gå till 75-80 grader innertemperatur, det tar väl sisådär 2 timmar. Ta sedan ut köttet och låt vila under folie en kvart, skär sedan i tunna skivor. Arrangera skivorna snyggt på ett uppläggningsfat, och ringla sedan över lite pinjehonung och pressa över saften från de ugnsbakade citronerna. Strö över oliver, mitt absoluta don't miss-tips är gemlik-oliverna (svarta torkade) från Coops invandrarhylla. De syns på burgarbilden här, och är alldeles tokgoda, så himla mycket koncentrerad olivsmak i en liten oliv. Pinjehonung finns förresten också på invandrarhyllan, den är superbra i matlagning. (Invandrarhyllan, som den givetvis inte heter, är för övrigt den bästa i hela konsumbutiken, många bra grejer, och billigt! I senaste Buffé läste jag att ICA också kommer att införa ett liknande sortiment, smart.)
Såsen gjorde jag medan köttet vilade, genom att vispa ur formen med en dl vatten, sila ner spadet i en kastrull och kokade upp tillsammans med en msk koncentrerad granatäppeljuice (invandrarhyllan!), några droppar vardera av kalvfond och balsamvinäger. Toppred med en dl mjölk ihopskakad med en msk vetemjöl, och låt koka i ett par minuter. Servera sedan med potatis, grönsaker och äppelmos (jag har över 40 liter...)
torsdag 1 november 2007
Oliktänkande
Fick svar på mitt mail till Amway-damen igår eftermiddag, och träffade henne i morse. Hon tror att det här är vägen till ekonomisk frihet. Jag tror att hon kommer att förlora såväl pengar som vänner och värdighet. Men det är ett fritt land. Jag är ändå glad att jag uttryckte min oro direkt till henne och inte fegade ur och lät det bero, vilket hade varit mer likt mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
