Stora gullungen

Min stora kille har just fyllt 5. Han har skrivit en bok. "Gubb-boken" heter den. Handlingen är något oklar, men det förekommer en elefant, en krokodil, och en gubbe som åker ballong. Han är så himla duktig, storkillen, kan skriva alla bokstäver men får inte ihop dem till ord själv, så han säger vad det ska stå, och så får någon vuxen bokstavera orden. Slutklämmen i boken är bäst - "Snipp snapp snopp".

Han är två år äldre än lillebror, det har han full koll på. Vet att när han är 8 så är lillebror 6 osv. Idag berättade han för mig: "Jag och (lillebror) har en tävling om vem som ska fylla 20 först."

Nöjd och trött

Nu har jag skickat ett komplett utkast till discussion till utvalda kloka (?) farbröder. Känns det bra eller känns det bra? Det känns bra. Det kanske faktiskt blir en avhandling av det här.

Godnatt!

Glad

Jomenhejsan. Handledare C hade jättebra kommentarer på diskussionen, men inga "krångliga", typ "skriv om". Vi gick igenom texten och hans ändringsförslag, och jag frågade om det här verkligen höll rätt nivå för att stå i en avhandling?

"Jajamensan" sa han.

Jajamensan. Halli hallå, är jag något slags geni eller? Det han läste skrev jag under eftermiddagen och kvällen igår, någon extra mening imorse. Och det var den delen som jag hade bävat absolut mest för att skriva. Gråtit, känt mig hopplös och totalt uppgiven. Nu hoppade jag över de grejerna som jag inte kände mig kompetent att ge mig in i någon diskussion om, och trodde därför att det inte skulle duga. Men, hoppsan, det gör det visst.

Nåväl, halva diskussionen återstår att skriva, och det ska jag göra ikväll. För att kreativiteten ska flöda har jag hällt upp ett glas rött. Hehe.

Skål för Pearlhen, som har blivit fördoktor idag! Välkommen i klubben ;-)!

Vill inte det här

Tänk om man hade bara en liten susning om det man skriver är bra eller dåligt. Jag har bara fått kommentarer på det jag hittills har skrivit, av B och G. Och de har bara fipplat lite med orden, och kommit med något extra förslag till stycke - betyder det att det är OK nivå då? Fast iofs, B har aldrig några övergripande kommentarer, och G är inte så insatt i ämnet. Och diskussionen har jag ju fortfarande inte skrivit. Jo, jag har skrivit den del som handlar om paper 1 och 2, och det är väl den som är svårast egentligen, och i eftermiddag ska jag prata med C, som är den som kan mest i ämnet av mina handledare. Känner mig dum, eftersom jag inte kan så mycket som jag borde kunna vid det här laget, men jag måste ju ändå prata med rätt person. Avslöja min dumhet.

Paniken som tidspressen innebär ska vi bara inte prata om. Herregud. Språkgranskning över en helg typ. Inte bra.

Från snön till snödropparna

Hej hej hallå? Jo, jag är tillbaka från snön. Men om fler personer frågar hur jag har haft det på SKIDSEMESTERN så kanske jag svarar lite otrevligt. Typ JAG HAR INTE VARIT PÅ SKIDSEMESTER, JAG HAR JOBBAT FAST MED SNÖ UTANFÖR FÖNSTRET. Typ. För jag har verkligen jobbat, hela veckan, utom i torsdags förmiddag, då åkte jag skidor i tre timmar. Jag hade inte fått mer gjort om jag hade stannat hemma. Det känns bra. Vad som inte känns bra är att det ändå inte räcker, jag har för mycket kvar. Jag har stundtals mått superdåligt, och inte riktigt vetat hur jag ska få ihop det här, och då är det främst diskussionen som jag inte tror att jag kan skriva. Framåt helgen började jag inse att det här handlar till väldigt stor del om psykologi. Tror man inte att man kan, så kan man ju inte heller. Så jag har klättrat upp en bit från botten, och nu tänker jag mer typ att även om jag är superkass så ska ju den här avhandlingen skrivas, och då kan man lika gärna sätta fart. Idag tror jag att det går att skriva resten, det trodde jag inte förra veckan. Det kanske inte blir så himla bra, men det spelar ingen roll, det ska skrivas ändå. Basta.

Splittrad

Jag skriver nu. Det går relativt bra. Fast ena hjärnhalvan försöker få mig att åka hem. Presenterar argument för att det skulle gå lika bra att åka hem och skriva lite till hemma. Fast andra hjärnhalvan, den som står för det lilla sunda förnuft jag trots allt besitter, inser att det är en jättedum idé. Då skulle jag behöva lägga en massa tid på att samla ihop exakt de referenser jag behöver för att kunna skriva hemma, bara för att sedan ta hit dem igen imorgon. Dessutom finns ju en överhängande risk att jag, om jag skulle åka hem nu, istället för att skriva, skulle sjunka ner i soffan och mysa med maken. Det vet den kloka hjärnhalvan, även om den längtar hem lika mycket som den halvan som försöker komma undan. Den kloka hjärnhalvan försöker hålla undan en stund till... Mysa i soffan förresten, maken är förmodligen fullt upptagen med att packa. På lördag åker vi. Tur att vi har takbox, jag kommer att ha med mig några kilo papper. Ska bli skönt att få känna på lite snö. Hoppas att jag kommer att kunna jobba så mycket som jag behöver, men också att jag faktiskt får tillfälle att testa backarna. Jag köpte väldigt trevliga skidor förra året, mina första carvingskidor, sådär tio år efter alla andra. Nice. Nu åker jag inte bara fort utan snyggt också... Oj, där gled jag iväg från jobbet... tillbaks igen.

Dopad

Köpte Chisan, flytande mixtur av rosenrot, chisandra och rysk rot. Tog en sup vid 13-tiden, och jo, jag tror att jag känner skillnad. Är inte särskilt trött alls, ok, klockan är bara fem, men ändå. Dessutom känner jag mycket mindre av symptom som ökad puls, tryck över bröstet och gråtfärdighet en gång i timmen. Alltid något. Enligt en broschyr jag fick i hälsokostaffären, så ska jag förutom att bli piggare, kunna hantera stress bättre och få bättre ork, även få ökad sexlust. Där ser man. Jag får återkomma med en utvärdering på den punkten.

Eller inte ;-)

Optimism i paniken

Lite lägesrapport bara. Det där med att skriva background och intro förra veckan, och discussion mm den här veckan, tja, det gick åt skogen. Rejält. Inte för att jag har slöat till, utan för att planeringen var gravt tidsoptimistisk. Just nu har jag en rätt OK background, disposition och rätt bra koll på vad jag ska skriva i introduction... och inget mer. Har flera nära-ångest-dippar varje dag. Hade jag inte varit för feg för att ge upp så hade jag nog gjort det. Men det kan jag ju inte. Vad skulle folk säga...

Igår kväll kom jag till någon form av insikt som kändes rätt bra. Jag jobbar inte för sakta och ineffektivt, däremot var min tidsplanering dålig. Man kan inte skriva så här mycket text, i min situation, på så här kort tid, just nu. Och det är ju inte så att jag har överskridit någon officiell deadline, det är ju "bara" min egen planering jag inte lyckats hålla mig till. På lördag åker jag till Dalarna, och det finns ju fortfarande möjlighet att skriva mer där. Problemet är att jag inte har tillgång till hela mitt kontor, så det gäller ju att ta med sig rätt saker. Och till det krävs det planering, som tar tid. Tid har jag ont om, men frågan är om inte planeringstid är rätt väl använd tid?

Tidigare har sena kvällar på jobbet varit mina mest effektiva timmar. Nu har jag börjat bli förskräckligt trött på kvällarna, i måndags åkte jag hem vid nio, för jag var för trött för att tänka. Och då har jag också en bra bit att köra, helst ska man ju vara tillräckligt koncentrerad för det också. Just då, när jag sitter här och är toktrött, är tanken på en madrass på golvet väldigt lockande. Men det kommer nog aldrig att bli verklighet, det är helt enkelt lite för miserabelt. Och småpratet med maken på kvällen, och kramarna av mina barn på morgonen (jo, jag kramar på min man också ;-) ger mig mer energi och livskvalitet än en timmes extra sömn. Men det är lite bekymrande att jag är så trött när jag har tänkt jobba på kvällen. Kaffe hjälper sådär. Så jag har tänkt kolla hälsokostaffären efter något uppiggande. Chisandra? Jag är ingen pillermänniska, och jag har tänkt tanken och avfärdat den i flera dagar, eftersom det nästan känns som om jag tänker börja knarka. Men sedan sa jag till mig själv att skärpa mig, funkar det så slipper jag ju tycka så himla synd om mig själv. Och kan jag köpa yogi-te och råris på hälsokosten, så kan jag väl köpa kosttillskott också.

Slutsats: Jag har lätt panik. Men det finns hopp.

Skandal

Nämen allvarligt. Jag måste faktiskt få skriva av mig lite om lördagens schlagerspektakel. I vanliga fall är jag ganska entusiastisk över detta arrangemang, tycker att det är helt lysande att det pågår en hel massa veckor i rad, och att det är lite småkul att det är både relativt bra låtar, blandat med dåliga och konstiga.

Nu är jag emellertid beredd att lägga ner hela mitt engagemang, sortera strumplådan på lördagkvällarna framöver, och på sin höjd kolla på text-tv i efterhand vilka som har gått vidare. För så här kan det väl ändå inte få gå till?!

Christer Sjögren gick till final. Hur? Varför? Pinsamt! Banal melodi, urfånig text, och... Christer Sjögren...!! Jag är stum. Blev tvungen att bedöva mig med alkohol. Herregud.

Om någon är intresserad, så kan jag ju berätta att om jag hade fått bestämma så hade Velvet och Brandur gått till Globen, och Amy och han Michailoff (?) gått till andra chansen. Eller kanske pudlarna, om de hade lämnat E-type hemma. Han är också pinsam. Men skit samma, Sverige gillar visst Christer Sjögren.

Jag ska börja samla frimärken istället.

Dagsform: stigande

Jo, det är lite bättre nu. Tog till mitt gamla knep "göra listor". Känns något oöverstigligt, bryt upp det i småbitar, så känns det mycket lättare. Och det funkar. Ska ju vara borta v.8, så mina listor är indelade i "Göra före v.8", "Göra under v.8" och "Göra efter v.8". Massor kvar att göra, men nu är det åtminstone överskådligt.

Dessutom har jag lunchat med min söta kollega som är i samma sits som jag. Tillsammans är man mindre ensam.

Depp

Nu ska jag gnälla lite. Igen, jag vet, men inte så mycket på något eller någon speciell, utan mer deppa i allmänhet. För det här är så jäkla tråkigt. Jag vet inte vad jag håller på med. Klockan är halv tio, och jag har skrivit tretton rader på Background. Det har tagit hela dagen att få till en disposition, jag är så jäkla ineffektiv. Och deppig. Och fan. Förkyld också, förresten. Och jag har mens. Och jag längtar efter mina barn. Jag vill hem.

Jag vill inte vara doktorand. Jag vill göra något som jag är bra på. Känna mig duktig. Få uppskattning av mina kollegor för att jag tillför något, inte bara kostar pengar som nåt jävla välgörenhetsprojekt. För jag gör ju ingen nytta här. Jag borde vara ett mer välkänt namn i branschen vid det här laget, men ingen utanför institutionen vet ju vem jag är. Jag tillför inte universitetet någonting. Undervisar minimalt, drar inte in några projektpengar.

När jag var yngre så var jag bra på flera saker. Duktig i skolan, speciellt på språk och matte, sjöng, spelade piano och tvärflöjt bäst i min åldersgrupp på musikskolan, red i bästa gruppen på ridskolan. Typ på grundutbildningen på universitetet hände det något, jag blev som bäst en medelmåtta, och som doktorand är jag definitivt under medel. Vad är grejen, har jag hamnat helt fel? Och vad skulle jag ha gjort istället? Ska jag överhuvudtaget fundera på det nu, jag kommer ju ändå inte undan det lilla disputationsprojektet...

Kanske är det bara en tillfällig svacka, men den kommer jäkligt olägligt.

Ljus i mörkret

Hey! SR Melodifest sänds igen! Och på lördag drar det igång på riktigt, lovely :-)

Jag är inte sur jag är inte sur jag är inte sur

Gaah!

Mailade språkgranskaren, om hur jag har tänkt lägga upp mitt skrivande (Background och Introduction denna veckan, Discussion mm nästa vecka), och ungefär när hon kommer att få de olika delarna för granskning. Fick svar, där hon påpekar att om jag är klar med background och intro denna veckan, så ska jag fortsätta med diskussionen, och inte vänta till nästa vecka.

OK.

1) Mitt skrivschema är rejält tajt redan, så det är rätt liten chans att jag får tid över den här veckan.

2) TROR DU ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET?

Nej, det är väl bara att inse att jag inte har gjort så bra intryck tidigare, och att hon anser sig behöva påpeka rätt självklara grejer. Det gäller alltså att visa att jag fixar det här. Inte sura till. Tänka positivt - A är åtminstone inte här.

Jag håller tidsplanen!

Det är söndag kväll, klockan är tio över elva. Jag har just skickat Results till språkgranskaren. Hann visst inte det i fredags... men - det blev åtminstone klart under den här veckan! Imorgon är det ny vecka, och då ska jag skriva Background och Introduction. Lite värre. Men veckan därpå blir ännu värre, då ska det skrivas Discussion. Blä.

Yoga

Kundaliniyoga är mitt nya fredagsnöje. Det sliter en aning i samvetet att inleda helgen med att vara borta från familjen en timme, samtidigt som jag är glad att jag faktiskt ägnar den här timmen åt mig själv. För yoga är väldigt ego, det är liksom hela grejen. Och sååå skönt. Jag sitter illa vid skrivbordet på jobbet, får allt oftare ont i övre delen av ryggen, och har svårt att rätta till det. Nu efter yogan känns ryggen helt OK, kanske skulle försöka sitta i lätt meditationsställning framför datorn också...

Det är förresten Amway-damen som håller i yogan. Inga hard feelings där inte. Skönt.

Nu ska jag gå en trappa ner och ägna mig åt ost, vin och min man. Trevlig helg!

Själv-pepp

Satt just och scrollade ner lite, och hittade mitt inlägg från den 17 december, då jag skrev om att man måste typ uppskatta sig själv för att vara produktiv. Peppa sig själv till att fortsätta skriva istället för att vara arg på sig själv för att man inte har kommit längre. Bra att jag läste det, för det hade jag nog glömt bort lite... Bloggen är ju mitt mentala anteckningsblock, men då ska man helst läsa sina anteckningar också. Tycker väl inte att den här veckan har varit superproduktiv, men nu ska jag sluta sura för det, och istället skriva ett avsnitt till.

Har skickat Material and Methods till språkgranskning. Lite tramsigt att bara skicka iväg 5 sidor, men nu fattar hon ju att jag är igång åtminstone. Dessutom lovade jag i mailet att skicka Results idag, så det är nog lika bra att skriva vidare, det är en del kvar.. Och det är här som själv-peppen kommer in, istället för det vanliga "shit, jag kommer inte att hinna, gud vad kass jag är".

Skulle inte ordbehandlingsprogram kunna ha en liten ljudfunktion, så att varje gång man har skrivit ett stycke, och trycker på enter för att påbörja ett nytt, så får man en liten applåd?