Back to work

Men vad håller människan på med? Lagar mat och bakar! Har hon tid med det? Hon som har så mycket att göra på jobbet?

Jo. Men igår var dagis stängt pga planeringsdag, och då var jag hemma med grabbarna och bakade. Vi hade en jättemysig dag hemma i lugn och ro. Baka kanelbullar med barn är kul, om man är utrustad med tid och tålamod. 4-åringen är en hejare på att kavla, men den där rektangulära plattan på 20x40 cm som det talas om i bakboken vill inte riktigt infinna sig. Och just när det åtminstone börjar bli lite platt så kommer 2-åringen med sin kavel och mosar ihop det igen. 2-åringen ska dessutom smaka på allt.
"Kan man äta den?" frågar han, och pekar på den ena ingrediensen efter den andra. Och när jag kommer med smöret och ska bre på den.. hrm.. rektangulära plattan utbrister han "Smör! Den kan man äta!" Jo, det kan man ju...

I allafall, idag är jag på jobbet, håller på med artikel 2. 4:an är fortfarande hos medförfattarna, men de är lätt hysteriska pga alla ansökningar som de ska skicka in till 1 oktober, så de har nog inte läst en bokstav i min artikel. Men det är OK, jag har fullt upp med 2:an.

2:an bygger på artikel 1, den ska svara på en del frågor som kom upp efter 1:an. Det är också det enda försök som jag har gjort på eget initiativ och designat helt själv. Nu blev det så pissigt att resultaten inte svarar på frågorna alls, och dessutom i princip ifrågasätter hela artikel 1. Skit. Det blir en kul diskussion på disputationen. Jag hade lite hopp om att få fram lite bättre siffror med mina nyvunna statistiska kunskaper, men det verkar inte så. Hoppas jag kan få den publicerad någonstans i allafall. Frågan är ju bara hur jag ska vinkla diskussionen för att förklara de trista resultaten. Antingen fokuserar jag på eventuella orsaker i försöket bakom art 2, eller så ifrågasätter jag artikel 1. Och det hade ju varit lite lättare om det inte var jag själv som hade skrivit den, typ. Ett mindre spännande inslag med mitt jobb, faktiskt.

Fikasugen

Fruktskålen dignar... av bruna bananer. Då blir det banankaka! Följande goding är en "man-tager-vad-man-haver"-variant på ett recept ur boken "Kladdkakor" av Maria Öhrn.


Banan-choklad-kaka

100 g smör
1 dl strösocker
2 ägg
4 dl vetemjöl
1 knapp tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
2 stora eller 3 små mogna bananer
100 g Marabou Schweizernöt

Rör ihop smör och socker. (Mikra smöret lite mjukt först på låg effekt, om du inte tycker att bakning är rätta tillfället att träna armstyrkan.) Rör sedan ner ett ägg i taget. Blanda torra ingredienser först, och tillsätt sedan i smeten. Mosa bananerna och grovhacka chokladen och rör ner båda. Häll smeten i en smord och bröad avlång form, grädda mitt i ugnen, 175 grader i 40 minuter.


Någon som vill komma och fika?

Hur man får en onsdag att smaka lördag

Vi kör mera mat. Mat är kul. Ikväll åt vi sumak-kryddad lax, potatis, grönsaker och...

Galet grym gucka
Mixa fetaost med lite grekisk yoghurt. Blanda i finhackad rödlök, soltorkade tomater och färsk basilika. Dra på med svartpepparkvarnen, fega inte. Urgott till lax, men funkar bra till det mesta.


Närodlat är bra. Är det dessutom ekologiskt så är det ännu bättre. Tomaterna har visserligen ingen Krav-stämpel, men är garanterat obesprutade, och räknas inte 12 m bort som närodlat, så vet jag inte vad.


Vet ni förresten hur man får barn att äta broccoli? Man låter dem hålla i "stammen" på buketten, äta den som en glass, och intala dem att de är broccodiler. Det funkar!

Middag

Nähä, nu får det vara nog med filosoferandet. Man måste äta också. Den här köttfärssåsen åt jag och smågrabbarna ikväll. Mycket gott.

Annicas italinesiska köttfärssås
1 vuxen, 2 barn och 2 rejäla lunchlådor

1 purjolök
2 vitlöksklyftor
olivolja
4-500 g blandfärs
1 dl vitt matlagningsvin
2 msk balsamvinäger
4 soltorkade tomater i olja
1 tetra krossade tomater
2 msk mörk kinesisk soja
svartpeppar
1 msk fisksås
ev salt

Hacka purjo och vitlök, fräs i olivoljan tills det är mjukt. Tillsätt blandfärsen, stek så den blir smulig. I med matlagningsvinet (äkta vara går förstås också bra, rött eller vitt) och balsamvinägen, låt det nästan koka in. Tillsätt hackade soltorkade tomater, tomatkross och soja. Svartpeppra. Vänta med saltet eftersom det kommer att koka bort en del vätska. Låt koka på svag värme under lock minst 30 minuter, gärna 40-50. När pastan ska i vattnet, kolla om såsen har tjocknat till lagom, ev får man späda med lite vatten. Tillsätt nu också fisksåsen, och låt koka tills pastan är klar. Smaka av, och salta om det behövs.

Så här lagade jag såsen idag, ibland hoppar det i lite chili i någon form också. Det blir gott, men 4-åringen är lite kinkig med för starka grejer. Idag hade han inget att invända.

Because I'm worth it

Det finns människor som man slår knut på sig själv för att gilla. De är ju sådana, likeable, man ska gilla dem. Man vill lite vara som de. Och man vill att de ska gilla en själv. Så när man ska träffa en sådan person så skärper man sig, försöker vara en sån där som de gillar, för det är ju så man ska vara. De är ju lite bättre, själv är man lite sämre. Tills man upptäcker att man i själva verket har gått och inbillat sig själv att man är lite mindre värd än de där andra. Hoppsan. Så ska det ju inte vara. Plötsligt förstår man att det där som gör att man måste anstränga sig för att gilla, det gillar man inte egentligen. Plötsligt är de där människorna som man ville gilla, inte så himla viktiga att imponera på längre. Man kanske inte ens gillar dem. Man måste inte gilla dem. Befriande.

Sedan finns det totalt hopplösa människor. De som har fastnat i invanda mönster, är totalt förutsägbara och tråkiga. Som skulle behöva lite perspektiv på tillvaron, ta lite chanser, tro på sig själva. Man fattar inte hur de står ut med sig själva. Tills det där med egenvärde börjar sjunka in på en själv. Då fattar man plötsligt att det är fler som går och tror sig vara lite sämre än andra. De som ännu inte har fattat att de kanske i själva verket tycker sig vara lite mindre värda än andra. Så som man själv har gått och uppfattat världen till ganska nyligen. Hemmablind, typ. Vi är ju människor allihop. Och kanske är det bästa man kan göra, att lite omärkligt puffa de där hopplösa människorna i rätt riktning? För man kan inte tala om för någon att han eller hon inte har insett sitt värde, det måste man komma på själv. Och låta det ta tid.

Självkänsla

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här. Det ska handla om självkänsla. Inte självförtroende - att tro på sin egen förmåga - utan självkänsla, att inse sitt eget värde. Det kanske verkar självklart? Alla är lika mycket värda, det lär vi oss redan på dagis. Och du känner fortfarande så, att du är lika mycket värd som alla andra? OK, jättebra, då kan du sluta läsa här.

Du som inte tycker det då, du som tycker att du har en hel del som du måste förändra med dig själv innan du kan mäta dig med "alla andra" - det är till dig jag skriver. Eller, till mig själv för ett år sedan ungefär. Fast då hade jag inte fattat att det här gällde mig. Så dig som jag riktar mig till nu, du fattar kanske inte det heller? Det är därför som det här är svårt att lägga upp.

För hur talar man om för någon som tycker att alla andra är snyggare, mer lyckade, lyckligare, smartare, har lättare för sig i världen... you name it... att du är lika mycket värd som de, har rätt till lika stor plats i världen som de. Och att allt det som du tror gör dig mindre värd bara finns i ditt eget huvud. Visst, det finns de som är både snyggare och smartare än du, men visst finns det också de som är mindre snygga och mindre smarta? Nej, stopp nu, inte komma med undanflykter! Tänk efter istället, alla hinder som du sätter upp för dig själv, finns de på riktigt? Ta ett i taget, är du säker på att det är som du tror? För tänk om det inte är så? Fräckt, eller hur?

Nej, jag tror egentligen inte att jag kan göra någon som helst skillnad i någons liv genom ett enkelt blogginlägg. Ändå är det det som jag skulle vilja göra. Jag vet bara inte hur. För ett år sedan hade jag hela skallen full med hönsnät, jag kom ingenstans, var rädd för att disputera eftersom det skulle innebära att jag skulle få en titel som skulle göra att folk kunde ställa krav på mig. Och hur skulle det gå, jag var ju inte smart. Jag hade ju fuskat mig igenom hela högskolan och hela forskarutbildningen. Ni hör hur det här låter, eller hur? Jag har alltså inte fuskat, inte haft några fusklappar på tentor eller kopierat uppsatser på nätet. Bara hela tiden haft en känsla av att jag inte duger, trots klarade tentor, godkända doktorandkurser och faktiskt ett publicerat paper i en ansedd vetenskaplig tidskrift. Ändå har jag känt mig dummast i hela universitetsvärlden. Självkänslan.

Men så fick jag träffa en psykolog. Som av en lycklig slump. Det hette karriärcoaching, och det kändes ju rätt relevant att gå på när tryggheten snart skulle ta slut. Det blev inte så mycket karriärcoaching av det hela, istället fick jag sakta men säkert hjälp att sortera alla destruktiva tankar, och kunde till slut rulla ihop det där hönsnätet så att det fick ta mycket mindre utrymme, och istället tillåta mig själv ta min berättigade plats på jobbet och i livet. Jag tror aldrig det hade hänt, om jag inte fått professionell hjälp. Och jag inser ju nu, hur många som skulle behöva samma hjälp men som aldrig kommer att få den. För man fixar det inte själv.

När man är som djupast i självkänsloträsket är det inte en psykolog man längtar efter. Alla fel finns hos mig själv. Jag måste fixa det själv. Ska bara ta mig i kragen. Det går inte, men det beror ju på mig. Och under tiden kan man få för sig att det skulle bli lättare att ta sig i kragen om man vore lite smalare och mer vältränad och kunde ha lite snyggare kläder. Då lurar man sig själv. Några kilos övervikt hindrar ingen vettig människa från att vara lycklig, eller snygg, för den delen. Jag vet det nu.

För första gången i livet vet jag vad jag gillar när det gäller kläder. Jag tänker inte längre "det här kan jag ha, för det skulle den och den kunna ha, och då är det snyggt". Tvärtom nästan. "Den och den" klär sig jättesnyggt, men det är faktiskt inte min stil. Min stil är mjukare, feminin fast inte utmanande, naturnära färger, lager på lager, kjolar, koftor, blommigt, inte grafiskt, inte sportigt, på gränsen till bohemiskt, fast genomtänkt och välklätt. Så här ser jag inte ut än, jag har fortfarande doktorandlön... Poängen är i allafall att jag har kommit fram till det här själv, och det beror inte på att jag vill likna någon annan utan på att jag tycker att det är snyggt. Jag.

Jag ska permanenta håret också. Hehe. Jag har inget direkt stöd från någon i min omgivning. Får inga ovationer när jag berättar det. Har fått kommentarer i stil med "Jaha. Varför det?" Men det bryr jag mig inte om. Jag ska göra det i allafall. För jag vill det. Jag tror att det blir bra. Och blir det inte det så är det inte hela världen. Det finns hårband.

Nu blev det kanske lite utseendefixerat här på slutet, det var inte meningen. Jag ser annorlunda på andra saker nu också. Men det har jag skrivit om förut. Karriärmöjligheter som jag tidigare uteslutit känns möjliga, genomförbara. Det finns ett liv efter disputationen. Tur det.

Ny plan

Så här ska det gå till nu.

Höstjobbdepp

Det är segt. Tråkigt. Jag kommer ingenstans, vill inte vara här. Försöker rycka upp mig, det går sådär. Fattar inte hur jag någonsin trodde att jag skulle vara klar i slutet av november. Jag har ju massor kvar. Eller hade det gått om jag inte haft något val? Nu har jag fått några månader till, och jag är fortfarande stressad. Men jag blir så trött på mig själv, vet inte längre hur många gånger jag har satt slutdatum och sedan ändrat. Jag tror snart inte på mig själv längre, och hur ska någon annan då kunna göra det? Förvisso behöver jag dessa extramånader, men det innebär ju att jag inte sitter kvar varje kväll och jobbar tills ögonen trillar ihop, utan istället tar det... tja, inte lugnt kanske, men metodiskt, en sak i taget. Och hinner känna efter. Hinner att åter igen inse att jag faktiskt tycker att det här är ganska tråkigt. När man har apmycket att göra på liten tid så hinner man inte reflektera över om det är kul eller tråkigt, och på ett sätt är det kul att det händer en massa. Och jag kom ganska nyligen, relativt sett, fram till insikten att jag nog faktiskt är kompetent nog att klara av det här med forskning, vilket ledde mig vidare till tankar på att det kanske det som är min framtid? Men nu tror jag inte att det är det, jag vill hellre hitta ett jobb som är kul att åka till, som jag kan beskriva ärligt för andra i någorlunda positiva ordalag. Så är det inte nu. Men vad skulle det vara då? Fasen att man inte vet... Men det kan ju vara hösten och regnet som gör att det känns så här också. Får väl se till våren.

Efter 4 kommer 2

Ingen reaktion på art 4 än, men jag har satt tänderna i art 2 nu. Skrev senast på den för knappt ett år sedan... Det visar sig att jag har lärt mig lite mer om statistik det senaste året, vilket innebär att jag ska göra om vissa grejer (surprise..) Men det kan inte bli annat än bättre. Försöket bakom art 2 är det enda som jag har planerat och genomfört på eget initiativ, som en naturlig fortsättning på art 1. Tyvärr blev resultaten inte alls som jag hade önskat, utan t o m ifrågasättande av art 1 som är accepterad och klar. Skit. Men den ska ju skrivas och förhoppningsvis publiceras i allafall.

Befriande

Hehe, kolla in framsidan på senaste Gourmet (hittar ingen bild att länka till eller klistra in här). "Höstfrosserier - ät upp dig inför vintern". Lovely! Så står det aldrig på Amelia, eller någon av de andra damtidningarna av typen "du duger som du är, men här får du några smalrecept så att du vågar visa dig i bikini".

Helg!

Ta da! Art 4 befinner sig nu i händerna (eller i allafall i inboxarna) hos mina medförfattare. Diskussionen blev inget vidare, men nu får jag kanske lite fiffiga kommentarer på hur den skulle bli bättre. Och så har nya huvudhandledaren fått min nya tidsplan och en lägesbeskrivning.

Dags nu att åka hem för att ägna mig åt fredagsaktiviteter, nämligen pussa pojkar i olika storlekar, samt konsumera mat och vin och läsa nya numret av Gourmet!

Arbetsro?

Professor A är här, fast han är inte på mig och tjatar som han brukar, utan låter mig skriva i fred. Skumt men befriande. Undrar om det är för att han har en massa annat att göra, eller om poletten faktiskt har trillat ner?

Framåt. Inte neråt.

Nämenvafan. Skärpning nu Annica. Idag är en sån där dag då jag sitter kvar sent på jobbet. Jag funkar ju bäst då. Men idag och även ikväll har varit en ren katastrof, resultatmässigt. Började trilla ner redan igår, höll på att förvirra mig in i skogen idag. Jobbigt, segt, svårt, självömkande. Väldigt inproduktiv sinnesstämning. Tiden bara gick, kunde inte formulera mig i artikeln, blev bara stopp överallt.

Så ringde grabbarna. 4-åringen var ledsen och längtade efter mamma. Det sliter en del i det redan ömma modershjärtat, och jag höll på att deppa till. Fast ganska kort stund. Gnistan tog fart ganska fort. Ska jag nu tillbringa en massa tid borta från mina älsklingar så får det väl för helsike hända något under den tiden. Och jag vet ju att nyckeln till framsteg för mig handlar om att ha en tydlig plan, även om den måste revideras med tiden. På väggen hängde fortfarande min handlingsplan som säger att jag ska disputera den 30 november. Bort med den. Skulle vara till stor hjälp att snart få respons på art 3 från den vetenskapliga tidskrift som fick den för snart en månad sedan, för att veta hur stor arbetsinsats den kommer att kräva ytterligare innan den blir accepterad. Men det där tar tid, kan mycket väl gå en månad till innan jag vet. Och jag behöver en plan NU. Så jag gjorde en. Enligt den blir det disputation 11 april. Kan jag inte hålla det datumet så är det nog lika bra att lägga ner det här lilla projektet, för då är det väl ingen som tror att jag ska ro det i land, inklusive jag själv. Så nu jäklar. Tänkte skicka den till nya huvudhandledaren imorgon tillsammans med en beskrivning över vad jag har gjort så här långt. Ska lägga upp den här också, men den måste passera en scanner först.

Lite beslutsamhet gjorde susen. Nu ska jag banne mig skriva ett eller två stycken på diskussionen till art 4 också, sedan beger jag mig hemåt.

Kola i skallen

Usch. Nu är det segt. Försöker skriva på art 4, men det går trögt. Jag har räknat om en del statistik efter D:s invändningar, har ändrat alla tabeller och diagram, men texten till resultatdelen vill liksom inte låta sig skrivas. Jag tittar på siffrorna och tänker "Jaha. Och?" Vill bara bli av med skiten, få iväg den så att jag kan skriva klart 2:an också och få igång kappan. Hade en briljant plan igår, att jag skulle ägna typ en timme varje dag åt kappan, så att jag liksom kom igång med den. Och för att kunna svara ja när folk frågar om jag har börjat med den. För jag har ju inte det. Och "nya" huvudhandledaren vill ha en tidsplan. Jomenvisst. Det vill jag också.

Lila lycka!

"Mamma, kan vi inte blanda björnbär med turkyoghurt och honung?"
"Ja, och så kör vi det i matberedaren med glass och mjölk, så blir det milkshake!"
"Blir det?"
"Javisst! Ska vi testa?"
"JAA!"

Så här bra kan det bli när en 4-åring och en 32-åring skapar godis i köket tillsammans! Hans idé med yoghurt och honung gör verkligen hela skillnaden, från en ordinär milkshake till en supersmarrig efterrätt. Prova själva!

Snurrigt

Ja, herregud. Först har man ingen huvudhandledare, sedan har man för många. Professor A kunde man ju inte ha eftersom han är pensionerad. Prefekten föreslog att jag skulle prata med två andra professorer. I förmiddags pratade jag med den ena, han skruvade på sig och tyckte att den andra professorn skulle passa bättre ämnesmässigt. Trots att det inte är handledning det handlar om, utan bara formaliteter kring disputationen. Så på lunchrasten infinner sig plötsligt en docent som gärna tar på sig rollen som huvudhandledare, för att meritera sig själv. Finemang, tänkte jag, men tyckte inte att jag lovade något. Borde ju kanske prata med den där andra professorn först. Pratade däremellan med prefekten, som uttryckte viss oro för att jag skulle ha docenten som huvudhandledare. Man borde nog prata med den andra professorn först, så att han inte skulle känna sig trampad på tårna. Så då gjorde jag det. Tänkte att jag skulle tala om för honom att docenten var intresserad, men hann liksom inte då professorn verkade anse att det var han som naturligen var den som skulle kliva in på pappret i ett sådant läge. Och det tycker väl jag också, egentligen, men blev ändå lite glad över docentens engagemang och vilja att ta sig an uppgiften. Så där stod jag med två som tyckte sig som självklara huvudhandledare. Smidigt, Annica. Fick ju då gå och prata med docenten igen, och han försökte att inte visa något, men blev nog egentligen lite sårad över att han inte fick förtroendet. Men, som han sa, det viktigaste är ju att det här löser sig utan att jag kommer i kläm och så erbjöd han sin hjälp om jag behövde den i något skede. Snäll kille. Och jag känner mig lite taskig. Varför kan jag inte prata med personer i rätt ordning? Och varför ska gubbars stoltheter och ömma tår ställa till det för mitt samvete?

Oj! Ett politiskt inlägg!

Men allvarligt. Vårdnadsbidraget. Hur tänkte man där? Ojämställt och bara för de som redan har råd, jovisst, dumt redan där. Men det som jag tycker är allra knäppast är att man argumenterar med att barnomsorgen redan är subventionerad, och att man då lika gärna kan betala mammorna för att vara hemma med sina barn. Jomen hallå - om barnen är på dagis så JOBBAR ju mamman och BIDRAR med några tusingar i månaden i skatt?! Bra för barnen och valfrihet hit och dit, men kära nån, barn mår inte dåligt av att vara på dagis, och vi kan väl för guds skull inte ge bidrag till folk för att de INTE ska jobba? Vi har ju redan en fantastisk föräldraförsäkring, och anser man att barnen behöver vara hemma till 3 års ålder, då får man väl se till att använda sina föräldradagar lite smartare och inte plocka ut alla på en gång. Och har man inte råd med det, så har man ändå inte råd att stanna hemma sedan med 3000 i vårdnadsbidrag. Så jag fattar inte vad det ska vara bra för. Varför ska kommunen betala för att man ska gå hemma och lulla med sina barn och få ännu svårare att komma tillbaka till arbetsmarknaden och när man väl gör det, till en lön som gör att man aldrig kommer ifatt gubbarna, och så ska man gå och bli bitter för det. Skitbra.

Sådär, nu blev det lite politik också. Så kan det gå när man har blivit med blogg och plötsligt har någonstans att ventilera sina åsikter. Föräldraekonomi kan jag förresten tycka en hel del om, kanske blir det mer om det någon gång. Och så fick ni veta att jag inte röstade på kd. Det var säkert intressant. Jag som hade tänkt blogga om björnbärsmilkshake ikväll... får bli någon annan gång.

Litet steg till

Hoppsan. Idag har det visat sig att man inte kan ha en pensionerad huvudhandledare. Formellt alltså. Så jag får skaffa mig en ny. Förvisso bara på pappret, men det känns lite kul ändå. När jag förklarade situationen för A muttrade han och såg inte glad ut alls. Han fattar verkligen inte att han är här på övertid.

Övertag

Professorn är här idag. Han verkar involverad i allt som alla i vår arbetsgrupp håller på med. Mig har han inte ägnat så mycket tid åt, han vet att jag är upptagen av statistik och omräkningar efter D:s medverkan i diskussionen. Jag är nöjd, känner att jag är i överläge. Jag vet något som inte han vet. Snart är han borta.

Ska jag förvarna D? Kanske, men inte idag. En dag när professorn inte är närvarande.

Jag blåser förändringarnas vind

Ojojoj. Jag har en bra chef. Det har jag sagt förut, men det tål att sägas igen.

Hon tog sig tid. Hon lyssnade. Hon förstod. Jag behövde inte prata skit om professorn, det gjorde hon rätt bra själv. Eller inte pratade skit, det var relevant och sant alltihop. Men hon har nog aldrig hört en version "inifrån" förut. Det kändes oerhört skönt att få bekräftat att gruppens dysfunktionella struktur och arbetssätt är uppenbar även utåt.

Jag får förmodligen lön en bit in på nästa år också. Men det kunde hon bara nästan lova. Jag känner mig så dum som IGEN kommer och säger att jag inte hinner bli klar på utsatt tid. Jag sätter ju press på henne att fixa fram pengar samtidigt som hon är så himla mänsklig och säger att vi kan ju av etiska skäl inte slänga ut doktoranderna när de inte blir klara i tid.

Den största grejen med mötet var i allafall att jag fick veta att jag är den enda orsaken till att professorn faktiskt finns kvar istället för att helt gå i pension. Han har liksom fått tillåtelse att gå kvar här och lägga sig i ALLT, dessutom med konsultarvode, eftersom han fortfarande är min huvudhandledare. Prefekten blev därför oerhört lättad när hon fick veta att jag faktiskt har fungerande handledning från fler håll, såväl från biträdande handledare B och C (som sitter på ett annat universitet), som från kollega D, även om han inte är handledare på pappret. Det här kommer att innebära att professorn kommer att bli bortkopplad från arbetsgruppen snart, från årsskiftet antar jag. Det känns både bra och läskigt att få bidra till en sådan stor grej. För det är stort, professorn har jättestor makt över arbetsgruppen, trots att han inte borde ha det längre. På många plan. Det var alltså på grund av mig som han fick finnas kvar så länge, och det är på grund av mig som han nu kommer att få sluta med det.

Shit, att jag inte har vetat om det tidigare... så tänkte prefekten också, men vi lyfte stenar från varandras hjärtan idag.

Snart vet jag mer

Sitter och förbereder mig för mötet med prefekten. Jag är nervös och lugn om vartannat. Hoppas att jag får fram mitt budskap så som jag vill, och att allt blir sagt. Skriver upp en massa för att komma ihåg. Vill veta hur hennes bild av min doktorandtid ser ut, skulle tro att den skiljer sig en del från min. Jag vill inte prata skit om mina handledare, och jag är inte ute efter hennes sympati. Hoppas att jag kan hålla mig saklig utan att bli för flummig och blanda in för mycket känslor. Egentligen är jag inte nervös för hennes reaktioner och svar, utan mer för att jag inte lyckas förmedla det jag har tänkt.

Mötet är direkt efter lunch. Fortsättning följer.

Pink beauty

Vad gör man med en massa plommon när man har kvar plommonchutney från 2003 och plommonsylt från förra sommaren? Saft? Men varför finns det inga recept på plommonsaft i mina kokböcker? Är det helt enkelt inte gott? Efter en stunds googlande hittade jag ett recept, alltså var det alltså någon som hade försökt tidigare. Jag tänkte att lite citron skulle piffa till smaken, och efter justering till mängden plommon jag hade tänkt mig till saft skapades följande hopkok:

Annicas plommonsaft (ca 2,5 liter)
2,5 kg plommon (Victoria, i mitt fall)
2 citroner
7,5 dl vatten
13 dl socker

Koka upp vattnet. Lägg i sköljda plommon och tunt skivad citron. Sjud på svag värme i ca 10 minuter. Rör om och mosa sönder plommonen (potatisstöt!) lite under tiden. Häll fruktmassan i silduk och låt rinna av. Häll sedan tillbaka saften i den rengjorda grytan. Koka upp igen, tillsätt sockret, rör till det har löst upp sig och koka totalt 5 minuter. Låt saften svalna något och fyll sedan på plastflaskor (inte ända upp - saften tar större plats när den frusit!) och lägg i frysen när de har svalnat ännu mer. (Man kan förstås tillsätta konserveringsmedel och förvara utan frys också, men jag har mycket frysutrymme och fryser därför hellre.)

Saften blev faktiskt jättegod, grabbarna gillade den skarpt, och dessutom blev den ju jättesnygg!

Sweden, 12 points!

Men ärligt talat. Är det inte dags för lite melodifestival och ESC snart? Och då menar jag inte de där juniorvarianterna, eller någon töntig dansvariant, utan the real thing. Det känns alldeles för länge sedan. Tänk vad det skulle piffa upp hösten!