Jobba hemma

Att jobba hemma kan vara väldigt praktiskt. Särskilt om man som jag har ganska långt till jobbet, jag sparar ca 1,5 timme på att jobba hemma. Dessutom sitter jag ju och skriver mest nu, och dator har jag hemma, och jag behöver inte frakta mer än en packe referenser och ett USB-minne mellan jobbet och hemmet. Alltså är det jättesmart att jobba hemma. I teorin. I verkligheten är ju nackdelen med att jobba hemma just att det är - hemma. Hemma kan man hitta på så himla mycket annat än just att jobba, och eftersom detta är en brutalt ärlig blogg, så måste jag ju erkänna att de där 1,5 timmarna extra som jag tjänar in på uteblivet bilåkande, rätt lätt äts upp av annat. Men för att fortsätta räkna upp teoretiska fördelar, så är det väldigt effektivt att jobba hemma, eftersom man mellan sina intensiva pass vid datorn kan sätta igång en tvättmaskin t ex, eller blanda ihop en bröddeg, som sedan får snurra/jäsa tills det är dags att hänga upp/baka ut. Synd bara att den där tiden då man skulle skriva plötsligt fylldes med andra grejer. Typ dricka kaffe, plocka in blommor på köksbordet, läsa matbloggar, åka och handla mat... OK älskling, titta på Days of our lives också, men det går åtminstone mitt på dagen och kombineras därför med lunchpaus. Vissa hemmajobbardagar funkar bra, då är jag sådär effektiv som jag vill vara. Andra dagar fungerar det inte alls. Så är det förvisso när jag åker till kontoret också, men då är jag ju liksom i allafall där, och det ser ut som om jag jobbar. Tyvärr, måste jag erkänna, är andelen ineffektiva dagar fler när jag jobbar hemma än när jag åker till kontoret. Kanske borde jag kapitulera här, och se till att pallra mig iväg varje dag, erkänna att min självdiciplin inte räcker till för hemarbete. Men ändå så vill jag ju att det ska funka, och tänker att jag kan träna upp hemmajobbareffektiviteten genom att jobba mer hemma, och gradvis bli bättre. Någonstans har jag ju visioner av mig själv som självförsörjande egenföretagare, och då måste det ju funka. Så det är så jag tänker göra nu. Jobba hemma minst en dag i veckan, och bli en jäkel på att fokusera. Dessutom besparar jag ju atmosfären rätt mycket koldioxid jämfört med att åka ensam i bil 11 mil om dagen. En anledning så god som någon.

Ny version

Efter lite benämningsförändringar av artiklar och tillägg av en ledarskapskurs i augusti, ser nu handlingsplanen ut så här:

Komma igång

Som man kan se i min handlingsplan, så ska det innan veckans slut finnas intro och diskussion till artiklarna 3 och 4. Just nu finns introduktionerna i hyfsad punktform i ett kollegieblock. En del jobb kvar alltså.. Ändå vet jag att jag kommer att fixa det, i och med att jag har satt upp korta deadlines veckovis. Detta innebär inte att veckans arbete blir jämnt fördelat över dagarna, men det blir åtminstone gjort. Problemet är att komma igång med skrivandet, det är själva grejen att komma igång som jag har svårt för, när jag väl har kommit igång så rullar det på. Innan dess (nu) är det mest bläddrande, oengagerat läsande, spridda anteckningar här och där. Förhoppningsvis kommer jag så småningom att lära mig att jobba smartare.

Bättre såhär

Nu börjar det bli ohållbart att kalla de artiklar jag skriver på nu för A och B, särskilt som jag här i bloggen kallar handledarna samma sak.. Därför heter nu artiklarna 3 och 4, det är också i den ordningen de kommer att finnas i avhandlingen. Men B kommer före A, det är alltså B som blev 3 och A som blev 4. Solklart nu, eller hur?!

E de' det här du kallar kärlek?

Idag har jag fått höra liknelsen (av en icke-disputerad) att disputationen är som ett enmansbröllop! Hm, undrar om det inte egentligen bara var festen efteråt som skulle ingå i den liknelsen... Svara ja i kyrkan känns lite som en bagatell jämfört med att bli utfrågad av opponent och betygskommitté i två timmar.

Hur vet man?

Alltså. Jag har kommit tillrätta med en hel massa vad gäller jobb och hjärnspöken, och känner mig på det hela taget ganska bra, frisk, sane liksom. Ändå blir jag liksom femton år igen när någon frågar vad jag ska göra sedan. Efter disputationen. Shit, vad jag önskar att jag visste. Ett tag visste jag, då skulle jag starta butik, bli egenföretagare, slippa känna mig oanställningsbar genom att själv bli den som anställer. Men sedan allteftersom jag kom tillrätta med mina inkompetensföreställningar om mig själv som forskare och upptäckte att jag faktiskt är smart nog för att doktorera, måste jag ju också ifrågasätta min tidigare benhårda inställning om att forskning var fel för mig, jag vill göra något annat. Jag kunde inte tänka mig att utföra något annat kvalificerat jobb heller eftersom jag inte kunde se mig klara av den rollen - men nu, nu kan jag ju det. Frågan är bara vad?! Ska jag jobba som egenföretagare i butik eller café, jobba på myndighet eller kommun, jobba i företag och ha resultatansvar eller informationsansvar, jobba med något som kräver forskarutbildning, rentav forska? Lärare? Eller ska jag starta lantbruk som med tiden även kommer att innebära sysselsättning för maken? Suck, inget av dessa alternativ överväger egentligen något annat, det som är "nytt" jämfört med för ett halvår sedan är att jag faktiskt kan tänka mig att göra allt det här. Vissa alternativ kräver i och för sig lite mer mod än andra. Och jag måste ju inte gå direkt på företagarspåret nu heller, livet behöver ju inte avgöras i och med det jag företar mig den 1 januari 2008. (Som är en röd dag, jag vet..)

Men hur vet man vad man vill? Jag har ju inte provat något av det här, förutom forskningen. Och jag är faktiskt rätt säker på att det inte är min grej, fastän jag tror mig greja själva doktorerandet. Idag när jag gick på lunchpromenad tänkte jag på hur jag skulle reagera om jag faktiskt kom så långt som till disputation men inte blev godkänd. OK, det är ovanligt, men det händer ju trots allt ibland. Och jag kom fram till att jag förmodligen skulle bli ledsen, förstås, men att det ändå inte skulle vara hela världen. Typ, det måste ju hända någon, och man blir en erfarenhet klokare. Trots att det skulle vara det absolut värsta som skulle kunna hända en doktorand. Så jag blev lite rädd för min egen tänkta reaktion, bryr jag mig inte mer än så här? Vad i hela friden är det jag håller på med då? Men såklart så ska jag göra allt jag kan för att faktiskt övertyga opponent etc att jag är värdig doktorsgraden. Vad jag nu ska med den till sedan.

I allafall, och det var ju så jag började det här inlägget, det känns så himla knäppt att svara "jag vet inte" på frågan om vad jag tänker/vill göra sedan. Något borde jag ju ha kommit fram till efter sju år liksom. Men jag kan bara svara att jag inte vet, att jag förmodligen kommer att söka jobb som finns utannonserade i höst och hoppas på det bästa. Det känns bara inte särskilt vuxet. Man ska ju ha en karriärplan med mål. Och det har inte jag.

Resurser

Jag har tre handledare. Hädanefter kommer jag att kalla dem A, B och C. I arbetsgruppen finns också tre kollegor till, D, E och F. Huvudhandledare A uppnådde pensionsålder för två år sedan, men varken kan eller vill sluta jobba. Kan inte, delvis på grund av mig, eftersom jag har den sanslöst själviska prioritetsordningen att skaffa barn under doktorandtiden och därmed förlänga den med mammaledighet. Men han vill inte heller, annars hade han väl avvecklat sig själv och handlett mig hemifrån. Biträdande handledare B har jag tätast kontakt med, och får hjälp av med en del praktiska frågor, eftersom mitt projekt i vissa delar är en fortsättning på hans avhandling. Biträdande handledare C sitter på ett annat universitet, och är i mitt arbete endast inblandad i artiklarna 1 och 2, och eftersom jag nu håller på med artiklar A och B (OK, det blev inte särskilt bra med bokstavsbenämningar här.. men skit i det, det får gå ändå) har jag inte mer kontakt med honom än mer sporadiskt via mail. Blir mer när jag ska skriva ihop artikel 2 snart.

Kollegan D är medförfattare på artiklar A och B, och jag märker att jag har väldigt mycket hjälp av honom, ibland känns det nästan som om han har större effekt på slutresultatet än A och B. Intressant. Kollega E jobbar jag inte direkt med, men var ändå inte beredd på den här kommentaren. Kollega F har jag inte så mycket att göra med, han hjälpte mig en hel del under mina försök för några år sedan.

Edit: Det här inlägget är något redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.

Handlingsplan

Okej, den här bloggen var ju nu egentligen främst tänkt som ett ställe där jag kunde ventilera ut mina frustrationer över jobbstress och min egen (o)förmåga att klara av det här lilla doktorandprojektet. Dessutom har jag tänkt hänvisa hit som svar på de ständiga frågorna "hur går det? när är du klar?" - åtminstone till dem som jag vill ska läsa här. Alltså: Jag är klar den 30 november. Hur ska det gå till då? Jo, såhär:



Det lär väl inte gå att läsa exakt vad det står på bilden (jo, om man klickar på den), men det bör i allafall framgå att det är ett schema som visar när jag måste vara klar med olika beståndsdelar av artiklarna och avhandlingen för att hålla min deadline. Schemat börjar v 21, dvs nu, och innan v 22 är slut ska jag således ha skrivit introduction och discussion till artikel A och B. Det stora rosa fältet är semester, men jag ska fixa några grejer till kappan då. Gärna så mycket som möjligt... Artikel 2 ska jag skriva klart efter A och B, artikel 1 är redan skriven, accepterad och publicerad. V 48 är det disputation.

OK?

Finns det någon annan arbetsplats där man lägger ihop till presenter när kollegors barn konfirmeras eller tar studenten/annan examen? Det gör vi nämligen i min arbetsgrupp. Trevligt eller konstigt? Trevligt, javisst, men kanske lite konstigt att det inte räknas som lika presentkvalificerande att fylla, säg, 30. Nejnej, jag är inte bitter, bara lätt förundrad.

Ny vecka, nya tag

Sådär, måndag igen efter fyra dagars helg. Givetvis hade jag med mig en hög artiklar hem som skulle läsas och användas till intro och diskussion i två papers. Men hoppsan, så var det söndag kväll och istället för att läsa hade jag visst varit i Ullared, sålt växter på växtmarknad samt tapetserat i blivande tvättstugan, mm. Så det blir helt enkelt att ta tag i läsandet och skrivandet NU, och se till att det blir lite text till mina artiklar.

Imorse smög sig en intressant tanke på mig - tänk om jag skulle sluta tänka att jag är värdelös på att läsa vetenskapliga texter och koncentrera mig på att hitta det som är viktigt för att sedan klura ihop en egen intelligent text... puh... och istället tänka att det är ganska lätt och inte hopplöst alls? För jag vet ju redan att det blir svårt om man tänker att det är svårt, så då kanske det blir lätt om man tänker att det är lätt? Måste testa...

Jobbar och nynnar

Sisådär, då är jag sist kvar på jobbet. Och så här kommer det ju att se ut framöver, bara att inse. Det känns rätt OK, och jag kan faktiskt vara ganska effektiv när det är lugnt i huset, inga kollegor som tävlar om vem som kan skrika högst så att man blir tvungen att stänga dörren och verka otrevlig...

MEN - vem kom på den brighta idén att släcka ner P4 Melodifest bara för att spektaklet verkar vara över för i år?! Lite webradio på låg volym så att bara jag hör, och ögonblicken då jag kan le åt mig själv för att jag är så knäpp att jag kan sjunga med i Kroatiens låt från 2001 har ju gjort mina arbetsdagar avsevärt uthärdligare! Men inte längre, nähä. Och inte blir det bättre av att årets eurovisionskiva som jag beställde igår ligger hemma och väntar på mig. Varför tänkte jag inte på att ange jobbet som leveransadress? Suck. Jaja, årets höjdare finns ju att lyssna på, på nätet förstås, men det vore bättre med en hel skiva. Eller en radiokanal.

Och den serbiska vinnarlåten var ju helt fantastisk, men den här var min favorit. Jäklar vad bra den är.

Man kan väl få fantisera lite

Tänk dig ett jobb där...

..du känner att du gör nytta
..du gör skillnad till det bättre i människors liv
..samhället får ut något av att betala din lön
..du känner dig kompetent men ändå får tillfälle att utvecklas
..du känner dig nöjd när du går hem för dagen
..du jobbar tillsammans med människor du gillar
..du är beroende av andra för att utföra din uppgift, och andra är beroende av dig
..det är lagom stressigt men ändå värt det
..du jobbar med något du brinner för

Tja, då är man ungefär så långt från mitt jobb som man kan komma. Det mest positiva med mitt jobb är att det är tidsbegränsat.

Balans

Jag har blivit en mentalt friskare människa. Det är oerhört skönt. Det gör att jag nu kan göra saker som för några månader var fullständigt otänkbara men som egentligen är självklara. Det är också väldigt svårt att förklara för en "frisk" människa varför detta är svåra saker för mig, när t om min egen rationella hjärna talar om för mig att det är helt naturligt. Jag har kunnat höra mig själv på möten lova saker som jag egentligen inte vågar göra, men eftersom det är naturliga saker som jag skulle kunna säga till någon annan att göra så måste jag ju erbjuda mig själv att göra det också. Fast jag gör det inte sedan, det går alltid att slingra sig.

Men nu, när saker och ting börjar reda ut sig i mitt huvud, så börjar jag kunna göra de svåra sakerna också. Även genomföra svåra samtal. Jag har haft några nyligen. Det finns några personer i min närhet som inte mår bra, av väldigt olika anledningar. Först nu vågar jag attackera dessa personers problem och försöka hjälpa till genom att diskutera och ifrågasätta. Men jag vet ju också att man inte är mottaglig för den sortens hjälp när man mår dåligt, så det blir en balansgång mellan vad man kan säga och inte. Jag vet inte om jag lyckas och det är väldigt frustrerande. Denna frustration kan jag inte heller förklara för personen som jag försöker hjälpa, för det är verkligen ingen hjälp att få höra att man orsakar problem för mig. Då sluter man sig istället och mår sämre. Tror jag. Det är jäkligt svårt att inte vara självgod och använda sig själv som ett exempel på att man kan må skit, få hjälp och sedan må bättre. Personen som mår skit kan ju inte se sig själv på den platsen än, även om jag vet att han/hon kommer att komma dit, och istället tror personen att jag inte kan hjälpa till för jag fattar ju inte. Usch.

I'm next

Kollegan M disputerade idag och blev godkänd. Förutom att jag är jätteglad för hennes skull, så upplever jag någon form av "inre frid" (fast inte så högtravande som det låter). Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att gå igenom det där också. Det borde iofs vara självklart att kunna tänka sig det, annars skulle man väl aldrig ens fundera på att doktorera, men i mitt fall har jag mest försökt att slingra mig undan tanken. Doktorsgraden var ju inte direkt det som lockade mig till det här jobbet, snarare att det var ett jobb överhuvudtaget och att någon ville anställa mig. Alla disputationer jag gått på tidigare har gett mig känslan "gode värld, låt mig slippa det här". Idag var det mer "OK, det här borde väl gå". Kan M så kan jag. (Och då menar jag inte att M skulle vara dålig på något sätt, ifall det skulle kunna tolkas så..)

Men, men, det är tonvis med jobb kvar innan jag är i närheten av dagens prestation, om jag nu kommer så långt. Tur att jag har världens bästa man som kommer att stötta mig i stressen som kommer. Steka pannkakor och torka snoriga ungars näsor. Älskar dig!

Beslut

Idag har jag bestämt mig för att disputera den 30 november. Det är ändå en så pissig månad, så varför inte göra den lite värre. Sedan blir det ljuv julefrid i december.

Framsteg

Idag har jag varit hos statistikern. Lovely. Jag ställde alla mina dumma frågor, men han verkade inte tycka att de var så dumma. Eller så har han hört allt, typ. Tyvärr så var jag tvungen att åka direkt därifrån och hämta barn, så jag hoppas att jag kan tyda mina anteckningar imorgon. Men äntligen känns det som att det faktiskt kan börja gå framåt igen. Jag vet nu vad jag får göra och inte, och på en ganska viktig grej visade det sig att jag har gjort helt fel, på inrådan av min biträdande handledare, som också var med idag. Hoppas att åtminstone han fattar nu varför hans hjälp inte räcker i alla lägen. Och jag kommer att återkomma till statistikern senare, ingen kommer att kunna hindra mig. Imorgon ska jag ÄNTLIGEN göra upp en tidsplanering för resten av min anställningstid, och sätta ett preliminärt datum för disputation. Sedan ska jag hålla mig till det.

På fredag ska en kollega disputera, jag är både avundsjuk och inte. Jag ska räkna antalet gånger under dagen jag får frågan om när det är min tur. Därför är det bra att ha ett datum.. Men det ska bli kul att gå på fest! Jag har köpt vansinnigt snygga skor.

Edit: Detta inlägg är pyttelite redigerat (2/9-07) sedan ursprungliga versionen.

Kroppsarbete

Idag har jag varken skrivit eller räknat, utan istället rivit ett plank med hammare och kofot. Jo, på jobbet, underhållsarbete av försöksanläggning. Jag trodde att det skulle bli en ganska meningslös dag som bara tog värdefull tid i anspråk till något som inte innebar framsteg i avhandlingsarbetet. Känslan av tillfredsställelse över ett så påtagligt dagsverke var därför något förvånande. Och känslan infann sig redan vid bortbändningen av den första brädan för att sedan hålla i sig hela dagen. Imorse stod där ett plank - nu är det borta. Är detta en ledtråd till vad jag borde ägna mig åt egentligen?

Delikatess?

När matlagnings- och bloggidolen Gitto behöver ramslök känns det ju bara kul att kunna hjälpa till! Det ska bli kul att se vad hon hittar på med mitt ogräs - jo för så känns det faktiskt, jag vet inte hur många skottkärror jag har grävt upp och hällt på komposten för att kunna odla något annat i rabatterna. Och huvudvärken jag sedan fått av lökdoften är inte att leka med... Så nu när den växer förvisso ymnigt, men åtminstone i utkanten av tomten, har jag börjat förlika mig med tanken att den skulle kunna ses som en nyttoväxt. Tillsammans med nässlorna och kirskålen som växer på samma ställe.

Frustrerad

MEEEEEN! VARFÖR denna motvilja inför att ta hjälp av någon som vet vad han pratar om? VARFÖR denna övertro på sina egna "underordnades" kompetens? Och framför allt VARFÖR denna skepsis mot att utvecklas, ifrågasätta sina egna metoder? Tänk om man lär sig något nytt, nej gud förbjude...

Hade just ett kort samtal med min stressade professor. "Du ska nog inte vänta dig för mycket" sa han, angående statistikkonsultationen nästa vecka. Herregud, jag väntar mig MASSOR! Och sedan ska jag drämma det i huvudet på dem.

Skit under naglarna

Puh, äntligen igång med inomhusfrösådden! Vet inte varför det blev så sent i år, jag brukar förså i mars. Och då får jag i och för sig mängder med rangliga, slingriga plantor så här års när det fortfarande är alldeles för kallt för att plantera ut... så kanske blir det inte så dumt i allafall. Ikväll har jag sått basilika, tomater, purjo och broccoli. Imorgon blir det blomsterbönor, gurka, paprika, squash och kanske brysselkål, om jag inte direktsår den. Och en massa blommor som jag inte vågar direktså, för då vet jag inte vad som är ogräs och blommor sedan.. Ute har jag redan sått morötter, rödbetor, olika sorters sallad, dill, kålrötter... och några grönsaker till, samt satt rödlök, och sockerärterna har redan tittat upp ur jorden. Lika bra att snickra ihop klätterställning snart.

Och när jag ändå är inne på trädgårdssnack, det här är nog det sötaste jag sett, möjligen är mina barn något sötare...

Jag älskar pärlhyacinter, och har massor, men dessa är ljusblå och alldeles ljuvliga! Jag planterade vita hösten -05, som alltså blommade förra sommaren, men denna sommaren finns dessa små ljusblå raringar bland de vita. Jag misstänker att de har korsat sig, eller så är de vita inte stabila i så många generationer, och kommer att bli blå så småningom. I alla fall så njuter jag i år, vem vet hur länge det varar. Och de har redan börjat vissna.


Fler sötnosar som blommar nu är förgätmigej som jag har frösått förra sommaren (tror jag). Första året var de blandade färger, blå, vita och rosa, men nu finns det nästan bara blå. Samma fenomen som ovan, antar jag. Men söta är de i allafall, och sprider sig som ogräs. Men det gör inget när de är så söta. Måste gräva ner lite rosa tulpanlökar bland dem i höst, det kommer att bli urfint. Rosa tulpaner i olika nyanser ska jag förresten plantera lite överallt, det behövs mer rosa. Alla röda och knallgula ska jag gräva upp och skänka bort. Om jag kommer ihåg vilka som var röda och gula när de har vissnat, det har jag misslyckats med i flera år nu..

Handarbete

Kom på en ny grej som man skulle kunna räkna på... Det kommer att ta några timmars räknande och bläddrande för hand i papper. Men ger det något så är det ju värt tiden. Jag testar. Skulle nog haft handledarmöte idag, men jag tycker inte att det finns så mycket att diskutera. Så jag påminner dem inte.

Hemma

Åka tåg var en baggis, jag har världens bästa ungar. Stundtals lätt enerverande, men samtidigt så söta och charmiga. Så det blir mer tåg i framtiden. Bra för miljösamvetet.