måndag 14 april 2008

Epilog

Sådärja, nu är man doktor. Helt sjukt, men OK.

Disputationen gick jättebra. Jag svarade inte direkt fantastiskt på alla frågor, men det kändes ändå bra eftersom opponenten var så trevlig och inte ute efter att sätta dit mig. När jag var lite svävande så pressade hon mig inte, utan gick bara vidare. Schysst. Jag var inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle vara heller, utan kände mig rätt cool. Summa summarum: det var ju faktiskt inte så mycket att hetsa upp sig över. Fast det är ju lätt för mig att säga, nu. Ingen tröst alls för dem som har sitt "roliga" kvar.

Festen var hur kul som helst. Definitivt den roligaste disputationsfest jag har varit på, fast det kan ju bero på alla vackra ord som sades om mig ;-)! G höll ett väldigt uppskattande tal, prefekten också, och söta pärlhönan, och maken och pappa ska vi inte bara prata om... superfint. A var väl inte direkt översvallande, jag tror faktiskt att han är både lite förvånad att det gick så bra, och förstås sur för att han förlorade rampljuset till G. Maten var god, vinet jättegott, och trots att jag inte hann få i mig så mycket sprit så kan jag ändå med inlevelse rekommendera Absolut Vanilj + tranbärsjuice. Jag tror väl aldrig att jag har dansat så mycket på en fest de senaste tio åren, och den underhållning som somliga glada kollegor bidrog med på dansgolvet kommer jag att leva på länge! Och jag har så himla söta och trevliga släktingar, kollegor och vänner, att det faktiskt är synd och skam att man inte oftare har tillfälle att sammanföra dem!

Jaha, vad ska jag göra nu då? Tja, jag är anställd 2,5 månad till, och sedan får det lösa sig helt enkelt. Säkert är i allafall att den här bloggen har gjort sitt, men jag ämnar fortsätta på annan adress i garanterat jobbfri skepnad. Det blir inga länkar tillbaka hit, eftersom jag gärna vill behålla min anonymitet när det gäller jobbet. Skulle ni vara intresserade av att veta mer om vad som händer i min trädgård och i mitt kök, så är ni hjärtligt välkomna att hänga med till Annica odlar och lagar.

Tack och hej - leverpastej!

fredag 11 april 2008

Hehe

Jahapp. Det var det. Vad ska jag göra nu då?

PAAAAARTY!!!

D

Jahapp. Då var det dags. Kl 9. Shit.

torsdag 10 april 2008

D minus ett

Jojo. Det drar ihop sig.

Idag har vi haft seminarium här på eftermiddagen. Jag har inte pratat själv, det blir nog av det imorgon, men handledare C har pratat, och opponenten och en betygsnämndsledamot. Hade blandade känslor innan, tänkte dels att jag inte hade tid att sitta där en hel eftermiddag, och dels var jag lite nervös över att de skulle beröra områden som jag inte är så bra på, och tycka att de är jätteviktiga i sammanhanget. Samtidigt var det lite lyxigt med en hel eftermiddag, som ju faktiskt anordnades om inte för min skull, så ändå lite på grund av mig. Seminarierna i sig var jättebra, och handlade faktiskt om grejer som jag känner att jag har koll på, så det var jätteskönt. Har börjat inse att det jag inte har koll på nu kan jag inte läsa in till imorgon i allafall. Det är nog bättre att gå och lägga sig i vettig tid istället.

Fast några saker måste jag göra först. Jag har fortfarande inget erratablad. Och så ska jag få över mitt pratmanus till A5-stora kort istället för fladdriga A4, som det är nu sedan genrepet. Men sedan åker jag hem.

Måste raka benen också, kjol imorgon ;-)!

onsdag 9 april 2008

D minus två

A är tillbaka.

Jag visste att han skulle vara är idag, och hade ju inte direkt sett fram emot det, men klumpen som dök upp i magen när jag såg hans bil på parkeringen imorse var ändå lite oväntad. Jag fick stanna upp och ladda lite innan jag gick vidare. Sedan fick jag ladda lite till i trapphuset innan jag gick in. Han sa hej, kramade om mig, gratulerade till tryckningen, och frågade om min presentation på fredag kommer att ta 30 minuter och om jag ville att han skulle kolla på den innan... Tjohej, full fart, jotack vi ska ha genrep i eftermiddag, du får gärna vara med..?

Hans blotta närvaro påverkar allt här i korridoren, plötsligt kretsar allt kring honom igen. Märkligt. Och fel. Riktigt fel. Jag tycker verkligen att det har varit skönt att han har varit borta sedan januari, men riktigt hur mycket jag har uppskattat hans frånvaro förstod jag nog inte riktigt förrän idag.

Något ändrades igårkväll. Jag gick från "jaja, det finns ju en tröst i att det faktiskt tar slut" till att bli skitnervös. Riktigt jäkla skitnervös, ville verkligen slippa, åka till närmaste internationella flygplats och bara rymma. Kanske hade känslan lite med att göra att jag visste att jag skulle träffa A idag. För hela förmiddagen idag blev det bara värre, jag mådde riktigt pissdåligt. Genrep skulle vi ha, men det är ju inte direkt något att vara nervös för, att prata igenom sin presentation för två gubbar? (A och G, that is.) Men det var jag.

Genrepet visade sig sedan gå rätt OK. Nervositeten släppte när jag började prata. Det var väl ingen toppenpresentation direkt, jag ska fixa till en hel del, men jag slutade må pyton i allafall. Det finns en intressant spänning mellan A och G, som var mer påtaglig än vanligt, men jag tycker att det är rätt underhållande. G är nuvarande huvudhandledare, och agerar verkligen som sådan, även i sällskap av A, som ju faktiskt har gjort hela handledarjobbet och är mycket mer insatt i ämnet. De var inte alls överens om vad som behövde justeras i min presentation, men grälade förstås inte öppet. Jag valde att spela blåögd och tackade snällt för deras kloka kommentarer och log inombords åt deras spelade artighet mot varandra. För det här är verkligen griniga gubbars prestige det handlar om, och den tänker jag inte låta mig begränsas av.

Så nu ska jag fippla om lite i presentationen. Och repetera.

Stora sonen har feber. Lilla sonen har slagit ut en framtand. Och mamman jobbar dygnet runt. Toppen. Men bara den här veckan också. Bara två dagar till.

tisdag 8 april 2008

D minus tre

Alltså. Jag jobbar på ett universitet. Den allmänna uppfattningen här är att en disputation förvisso är en slags milstolpe, men det är ju inget speciellt utan mer något man gör, annars kommer man inte vidare med sin akademiska karriär. Utanför universitetet finns min familj och vänner, som faktiskt är imponerade över att jag ska disputera. Jag möts alltså dagligen av intryck som är alltifrån "Jaså, är det din tur nu" till "Tänk att du ska göra det här, det är ju hisnande". Och allt däremellan. Är det konstigt att jag blir förvirrad?

För det är ju en rätt stor grej. Förstås. Jag kommer att vara skitstolt när det är klart, om det går bra. (Jo, det går förmodligen vägen även om det lär bli tufft, men jag förmår inte tänka bort den där "om"-biten.) Men Jante sitter på min axel och kan inte hålla käften. "Om du kan klara det här så kan det ju ändå inte vara någon större prestation" säger han.

Jo, jag hör hur dumt det låter. Men sån är jag.

måndag 7 april 2008

D minus fyra

Jag vet varken hit eller dit, ut eller in. Det är fyra dagar kvar. Vad är vettigast att göra med fyra dagar? Försöker vara strukturerad och prioritera. Det funkar sådär en halvtimme åt gången, sedan får jag mental infarkt och svimmar inombords. Jag har ägnat en massa oro åt artiklarna 1 och 2, och väldigt lite åt 3 och 4, jämförelsevis. Och när man tänker efter så är nog opponenten mer intresserad av 3:an och 4:an. Hoppsan. Måste skriva manus till presentationen. Och erratablad (lista över tryckfel och andra fel man har hittat i den färdigtryckta avhandlingen). Vi ska genrepa på onsdag eftermiddag.

Sötaste maken tillbringade hela lördagen med att åka utrikes och handla vin, öl och sprit. Jag har handlat vackert gröna pappersdukar till festen, och värmeljushållare. Mat och serveringspersonal är beställd. Jag har införskaffat en någorlunda trevlig utstyrsel till själva disputationen, och en party-cerise klänning till festen.

Så vad saknas? Skor. Och självförtroende.

torsdag 3 april 2008

Småler och diggar

Minsann om det här inte är inlägg nr 200! Jag befinner mig fortfarande i det småleende stadiet - det här eländiga doktorerandet håller faktiskt på att ta slut! Jag håller på att göra min powerpointpresentation (uppdaterar den från fördisputationen), och känner att min egen presentation faktiskt har förutsättningar att bli rätt bra. Kan jag bara prata lugnt men engagerat, och inte bli för nervös (vilket kapar mitt engelska ordförråd med typ 60%) så ska den lilla biten nog gå bra. Sedan kommer jag att bli mosad av opponenten och betygsnämnden, och det kommer förvisso att kännas rätt jobbigt, men sedan är det faktiskt över. Och fest! Jag gör låtlistor hos "DJ in a box", visst inslag av schlager kan utlovas... Någon som har en önskelåt kanske? Jag lägger gärna in den! (Om det inte är Christer Sjögren som sjunger ;-)

Och nu när jag "råkade" komma in på schlagertemat, det är visserligen nästan två månader tills finalen, men alla länderna har ju bidragen klara, och youtube är en rätt användbar tillgång om man vill vara förberedd! Jag säger bara: Frankrike! Landet som alltsom oftast skickar trevliga men tråkiga ballader, har nu med en låt som är typ helskön! Killen som sjunger heter Sebastien Tellier, och är tydligen rätt stor internationellt (själv hade jag ingen aning...), och låten är redan släppt på hans skiva. Jag diggar.

(Hittar ingen liveversion som inte är filmad med mobilkamera, men här har någon lekt med slideshow-programmet och gjort lite turistreklam...)

tisdag 1 april 2008

April. Inte klokt...

Alltså. Det här är ju helt galet. Ändå finner jag mig själv småleende vid tanken på att om 10 dagar är det över. Fest.

Just nu skriver jag pressrelease. Fick rådet av en kollega att jag skulle formulera mig som om jag skulle förklara för min son. Jojo. Sonen skulle fråga vad det har med hockey att göra. Typ.

10 dagar. Sedan blir det ny blogg! Just nu är den rosa... skulle vilja kombinera med grönt utan att få effekten av lisebergskanin...

Pressrelease var det.

Nu är det april

Igår hade jag min mest produktiva dag sedan jag lämnade avhandlingen på tryck. Äntligen. Jag har bestämt mig för att fixa det här, och att det inte är särskilt svårt. Basta.

söndag 30 mars 2008

Rutten.

Det går inget vidare det här. Skulle varit väldigt produktiv i helgen, alla förutsättningar fanns. Gick inte. Det är något slags fel på mig. Kom inte med pepp nu, för det är jag inte värd. Ansökningstiden till Jobbet med stort J går ut nästa vecka. Borde skrivit ansökningarnas ansökan i helgen. Funkar inte heller så bra när man bara ser en lång lista med sina egna dåliga egenskaper framför sig. Det här är ju ingen ny känsla heller, jag känner allt för väl igen mig. Det betyder iofs att jag kan ta mig härifrån. Men för fasen Annica, du ska disputera nästa fredag. Nästa fredag. Herregud.

onsdag 26 mars 2008

Jo, jag är här

Jaha, flitigare blogguppdatering har ju skådats. Tänker ofta att jag ska författa ett inlägg, men jag har liksom inte haft lust. Och varför har jag inte haft lust då? Jo, för jag känner mig kass. Allt det där jag skulle läsa, förbereda mig inför disputationen - jag kommer inte igång.

Kanske påverkas jag av alla runtomkring mig som säger att "vad skönt det måste vara att ha kommit så här långt". "Nu har du ju gjort det värsta." Har jag det? Jag får inte ihop det här. När jag satt och kämpade med kappan sänkte jag ambitionsnivån hela tiden, kände mig inte kompetent att diskutera kring vissa ämnen, så jag skrev inget om det även om det hade passat jättebra att göra det. Nu blev det ju en kappa iallafall, vilket på sätt och vis förvånade mig. Tänk att jag kunde skriva en avhandling?! Sedan skulle jag ju läsa in mig på allt det där andra, för att vara beredd på att ta diskussionen med opponenten på disputationen. Men som sagt, jag kommer inte igång. Är det för att andra säger till mig att "du kan ju redan det här, det är du som är experten".

Jag är inte experten.

Normalt är det säkert så att en doktorand som står inför disputationen faktiskt är expert på sitt ämne, men hallå, nu är det Annica vi snackar om. Annica, som till för inte så himla länge sedan kände sig som världens mest misslyckade doktorand, som bara gick här och lyfte lön utan att publicera. OK, sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, visst har jag varit improduktiv, men nu har jag faktiskt skrivit en avhandling som är tryckt. Jag skulle väl kunna säga att jag är lite förvirrad, men det har jag ju skrivit i typ varannat inlägg sedan den här bloggen startade, så det blir lite tjatigt.

Det känns bara så märkligt att jag har disputationen framför mig, vilken jag är lätt skräckslagen inför, samtidigt som jag planerar en fest för att fira att det gick bra. Visst, detta tyder på att disputationen bara är en formalitet, man ska inte bli uppsläppt förrän arbetet håller tillräckligt hög kvalitet. Det är ju bara det att käre handledare A är inte här, han är i Afrika, och har inte ens sett den. Eller jo, det har han, men han har inte haft möjlighet att lägga sig i. C är bara inblandad i hälften av arbetet, D som är en klok människa har inte haft tid att kolla något jag har skrivit, G är inte insatt i ämnet, och B som väl egentligen skulle vara "ansvarig" handledare nu, tja, han är inte riktigt den som skulle sätta ner foten och uttrycka något så drastiskt som att det här inte håller. Så det där med att det är handledarens ansvar att inte släppa upp doktoranden för tidigt, ja det argumentet funkar inte riktigt här.

Men. Nu är det ju trots allt så att jag har lärt mig en del om mig själv under det senaste året. Och för att tillåta mig själv ett uns självgodhet, så tycker jag nog att jag har fått ur mig en del klokheter här på bloggen. Genom att läsa tillbaka påminner jag mig själv om hur jag fungerar, och vad vägen framåt är. Jag måste släppa alla mina dumma tankefällor. Tänker jag att jag är kass så blir inget bättre. Tänker jag att jag ska fixa det här så gör jag det. Jag har faktiskt skrivit min avhandling, den finns på riktigt. Jag har redan gjort saker jag inte trodde jag kunde. Nu ska jag bara göra en till. Och det finns ändå ingen återvändo.

onsdag 19 mars 2008

Det här är nog på riktigt i allafall

Avhandlingen finns nu. På riktigt. Ett exemplar är tom fastspikat på institutionen. Fräckt. Nu håller jag på att bjuda in folk till fest. Superkul!

måndag 17 mars 2008

Laddad, typ

Hejhej bloggen, ursäkta min försumlighet de senaste dagarna. Har varit lite... omotiverad. Nåja, nu är det måndag, nya friska tag, fyra arbetsveckor kvar till disputationen. Nu går jag ut starkt och ökar.

Festlokal har jag fixat, och tillsammans med söte maken har partyplanerandet påbörjats. Det ska bli kul, men det kräver lite organisering. Som maken så klokt påpekade - det känns lite märkligt att disputationsfesten blir större än vårt bröllop... fast det har ju sin naturliga förklaring i att vi inte bjöd hela jobbet på bröllop.

Sedan är det ju den där presentationen och opponeringsprocessen också... jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med först. Börja göra powerpointpresentationen kanske, och bygga ut den efterhand? Började göra en lista på områden att förbereda, men den glömde jag hemma. Smart. Nåväl, energin är tillbaka, nu kör vi.

onsdag 12 mars 2008

Mindre än en månad kvar

Jag har sååå svårt att ladda om. Dagarna minskar i antal inför dagen D, men jag kommer inte igång riktigt. Fast jag är på väg upp ur den värsta svackan, alltid något. Festplanering är kul, fast en lokal hade inte varit fel. Planerar en ny blogg också, förresten. Utan jobb i.

måndag 10 mars 2008

Depp

Nej, usch vad jag inte har lust med det här. Känner mig gnällig och tråkig, vill ingenting egentligen. Liten släng av vårdeppighet kanske? Nämen, tjena vad lägligt... Måste skärpa mig. Imorgon typ. Nähä, då ska jag till tandläkaren direkt efter dagislämningen. Ingen humörhöjare direkt. Usch vad jag gnäller.

Fast jag har träffat en väldigt söt bebis idag. Mysigt.

fredag 7 mars 2008

Uppdatering

Halli hallå, vad händer nu då? Jo, jag har hittat 19 korrekturfel i kappan, som jag har rättat till. Hade också glömt att nämna två personer i acknowledgements, det är iofs två personer som nu inte ens vet om att jag ska disputera snart, men eftersom de faktiskt har bidragit så är det ju trevligt om de står med. Sedan är det lite bökigt eftersom jag nu i söndags eftermiddag fick veta att paper 3 är accepted with major revisions. Positivt att det är det förstås, men ska jag skriva i List of publications att den är accepted, och i vilken tidskrift, vilket vore önskvärt, så måste jag också få tillstånd av förlaget att återge den i avhandlingen. Det här brukar inte vara något problem om en artikel redan är publicerad, men frågan är ju hur man gör när det fortfarande är major revisions som ska göras. Jag har mailat till förlaget, men inte fått något svar ännu. Tryckeriet behöver den slutgiltiga versionen på onsdag, så har jag inte fått svar då, eller att de inte vill att jag ska ange den som accepted, så får den stå som submitted.

Hela tiden får jag höra att nu är det värsta avklarat i och med att jag har skrivit själva avhandlingen, men jag tycker verkligen inte det. Jag är inte alls redo för disputationen, tror inte att jag kommer att kunna svara på hälften av frågorna. Men. Efter hur resan har sett ut så här långt så vet jag ju också att jag stressar upp mig en hel del inför varje moment (fördisputation, skriva diskussion, mm), och sedan visar det sig att det faktiskt var fullt genomförbart. Tänk om det är så med disputationsakten också? Psykologi igen.

Fest ska det också bli. Bokning av festlokal krånglar. Mitt förstahandsalternativ var upptaget. Fick ett bra förslag idag som jag håller på att kolla upp.

I helgen ska vi ha födelsedagskalas både lördag och söndag. Hela huset ska således städas, och det behövs... Men var är min energi?

onsdag 5 mars 2008

Uppåt

Har fått ett korrekturexemplar av avhandlingen idag. Den är fiiin! Fast jag tittar mest på framsidan då, när jag börjar bläddra så inser jag hur trött jag är på texten... Jättebra, ska ju bara läsa igenom den toknoga nu och hitta fel.

I övrigt är det en bra dag idag. Avhandlingen är färdig (typ), jag har fått paper 3 accepterat (!) med major revisions, och solen skiner. Så jag ämnar bjuda kollegorna på paj i eftermiddag.

Dessutom fyller jag år!

tisdag 4 mars 2008

Tryck? Check!

Puh. "Massa småfix som tar tid" tror jag visst att jag uttryckte mig. Jotack. Igår åkte jag hem klockan tolv PÅ NATTEN, men blev ändå inte klar. Ringde tryckeriet på förmiddagen idag, det var OK att jag kom på eftermiddagen. Tio i tre var jag klar, fast jag är inte riktigt nöjd med baksidestexten... men det får kvitta. Gick till tryck-farbröderna med lätta steg, och hade väl tänkt mig att jag skulle flyga därifrån, men redan utanför dörren slogs jag av insikten att det värsta är faktiskt kvar. Hello optimism.

38 dagar kvar.

Fast nu ska jag åka hem. Solen skiner, klockan är strax över fyra, och jag ska äta makens mumsiga pannkakor med mina fina pojkar. Så alldeles synd om mig är det inte ;-)!

söndag 2 mars 2008

Helg?

Tryckning på tisdag. Svettigt. Språkgranskaren ville ha hela kappan söndag morgon (idag alltså) för att hinna läsa den. Det fick hon, jag mailade den kl 00.57 inatt. Då hade hon mailat kl 21.55 och undrat var den var. Självklart kan jag inte vara annat än tacksam för att hon tänker jobba med den idag, men jag vet också att hon kommer att lägga tid på annat än att granska språket, hon gillar att komma med kommentarer om innehållet också. Det är OK, bra kommentarer vill man ju ha, men att döma av de versioner hon har haft förut, så tycker hon att det ska skrivas till stycken lite här och där, och det har jag faktiskt inte tid med. Kappan kan självklart bli mycket bättre än den är, men för mig är "good enough"-nivån tillräcklig.

Satt på jobbet mellan halv tio och halv åtta igår, åkte hem och såg melodifestivalen, och jobbade sedan typ två timmar till. Nu sitter jag på jobbet igen för ett par timmars fixande. Bilder, acknowledgements, passa in i formatmallen, skriva baksidestext, hitta de sista referenserna, skriva referenslista... massa småfix som tar tid. Men snart. Snart har jag min bok.

torsdag 28 februari 2008

Stora gullungen

Min stora kille har just fyllt 5. Han har skrivit en bok. "Gubb-boken" heter den. Handlingen är något oklar, men det förekommer en elefant, en krokodil, och en gubbe som åker ballong. Han är så himla duktig, storkillen, kan skriva alla bokstäver men får inte ihop dem till ord själv, så han säger vad det ska stå, och så får någon vuxen bokstavera orden. Slutklämmen i boken är bäst - "Snipp snapp snopp".

Han är två år äldre än lillebror, det har han full koll på. Vet att när han är 8 så är lillebror 6 osv. Idag berättade han för mig: "Jag och (lillebror) har en tävling om vem som ska fylla 20 först."

onsdag 27 februari 2008

Nöjd och trött

Nu har jag skickat ett komplett utkast till discussion till utvalda kloka (?) farbröder. Känns det bra eller känns det bra? Det känns bra. Det kanske faktiskt blir en avhandling av det här.

Godnatt!

tisdag 26 februari 2008

Glad

Jomenhejsan. Handledare C hade jättebra kommentarer på diskussionen, men inga "krångliga", typ "skriv om". Vi gick igenom texten och hans ändringsförslag, och jag frågade om det här verkligen höll rätt nivå för att stå i en avhandling?

"Jajamensan" sa han.

Jajamensan. Halli hallå, är jag något slags geni eller? Det han läste skrev jag under eftermiddagen och kvällen igår, någon extra mening imorse. Och det var den delen som jag hade bävat absolut mest för att skriva. Gråtit, känt mig hopplös och totalt uppgiven. Nu hoppade jag över de grejerna som jag inte kände mig kompetent att ge mig in i någon diskussion om, och trodde därför att det inte skulle duga. Men, hoppsan, det gör det visst.

Nåväl, halva diskussionen återstår att skriva, och det ska jag göra ikväll. För att kreativiteten ska flöda har jag hällt upp ett glas rött. Hehe.

Skål för Pearlhen, som har blivit fördoktor idag! Välkommen i klubben ;-)!

Vill inte det här

Tänk om man hade bara en liten susning om det man skriver är bra eller dåligt. Jag har bara fått kommentarer på det jag hittills har skrivit, av B och G. Och de har bara fipplat lite med orden, och kommit med något extra förslag till stycke - betyder det att det är OK nivå då? Fast iofs, B har aldrig några övergripande kommentarer, och G är inte så insatt i ämnet. Och diskussionen har jag ju fortfarande inte skrivit. Jo, jag har skrivit den del som handlar om paper 1 och 2, och det är väl den som är svårast egentligen, och i eftermiddag ska jag prata med C, som är den som kan mest i ämnet av mina handledare. Känner mig dum, eftersom jag inte kan så mycket som jag borde kunna vid det här laget, men jag måste ju ändå prata med rätt person. Avslöja min dumhet.

Paniken som tidspressen innebär ska vi bara inte prata om. Herregud. Språkgranskning över en helg typ. Inte bra.

måndag 25 februari 2008

Från snön till snödropparna

Hej hej hallå? Jo, jag är tillbaka från snön. Men om fler personer frågar hur jag har haft det på SKIDSEMESTERN så kanske jag svarar lite otrevligt. Typ JAG HAR INTE VARIT PÅ SKIDSEMESTER, JAG HAR JOBBAT FAST MED SNÖ UTANFÖR FÖNSTRET. Typ. För jag har verkligen jobbat, hela veckan, utom i torsdags förmiddag, då åkte jag skidor i tre timmar. Jag hade inte fått mer gjort om jag hade stannat hemma. Det känns bra. Vad som inte känns bra är att det ändå inte räcker, jag har för mycket kvar. Jag har stundtals mått superdåligt, och inte riktigt vetat hur jag ska få ihop det här, och då är det främst diskussionen som jag inte tror att jag kan skriva. Framåt helgen började jag inse att det här handlar till väldigt stor del om psykologi. Tror man inte att man kan, så kan man ju inte heller. Så jag har klättrat upp en bit från botten, och nu tänker jag mer typ att även om jag är superkass så ska ju den här avhandlingen skrivas, och då kan man lika gärna sätta fart. Idag tror jag att det går att skriva resten, det trodde jag inte förra veckan. Det kanske inte blir så himla bra, men det spelar ingen roll, det ska skrivas ändå. Basta.

torsdag 14 februari 2008

Splittrad

Jag skriver nu. Det går relativt bra. Fast ena hjärnhalvan försöker få mig att åka hem. Presenterar argument för att det skulle gå lika bra att åka hem och skriva lite till hemma. Fast andra hjärnhalvan, den som står för det lilla sunda förnuft jag trots allt besitter, inser att det är en jättedum idé. Då skulle jag behöva lägga en massa tid på att samla ihop exakt de referenser jag behöver för att kunna skriva hemma, bara för att sedan ta hit dem igen imorgon. Dessutom finns ju en överhängande risk att jag, om jag skulle åka hem nu, istället för att skriva, skulle sjunka ner i soffan och mysa med maken. Det vet den kloka hjärnhalvan, även om den längtar hem lika mycket som den halvan som försöker komma undan. Den kloka hjärnhalvan försöker hålla undan en stund till... Mysa i soffan förresten, maken är förmodligen fullt upptagen med att packa. På lördag åker vi. Tur att vi har takbox, jag kommer att ha med mig några kilo papper. Ska bli skönt att få känna på lite snö. Hoppas att jag kommer att kunna jobba så mycket som jag behöver, men också att jag faktiskt får tillfälle att testa backarna. Jag köpte väldigt trevliga skidor förra året, mina första carvingskidor, sådär tio år efter alla andra. Nice. Nu åker jag inte bara fort utan snyggt också... Oj, där gled jag iväg från jobbet... tillbaks igen.

onsdag 13 februari 2008

Dopad

Köpte Chisan, flytande mixtur av rosenrot, chisandra och rysk rot. Tog en sup vid 13-tiden, och jo, jag tror att jag känner skillnad. Är inte särskilt trött alls, ok, klockan är bara fem, men ändå. Dessutom känner jag mycket mindre av symptom som ökad puls, tryck över bröstet och gråtfärdighet en gång i timmen. Alltid något. Enligt en broschyr jag fick i hälsokostaffären, så ska jag förutom att bli piggare, kunna hantera stress bättre och få bättre ork, även få ökad sexlust. Där ser man. Jag får återkomma med en utvärdering på den punkten.

Eller inte ;-)

Optimism i paniken

Lite lägesrapport bara. Det där med att skriva background och intro förra veckan, och discussion mm den här veckan, tja, det gick åt skogen. Rejält. Inte för att jag har slöat till, utan för att planeringen var gravt tidsoptimistisk. Just nu har jag en rätt OK background, disposition och rätt bra koll på vad jag ska skriva i introduction... och inget mer. Har flera nära-ångest-dippar varje dag. Hade jag inte varit för feg för att ge upp så hade jag nog gjort det. Men det kan jag ju inte. Vad skulle folk säga...

Igår kväll kom jag till någon form av insikt som kändes rätt bra. Jag jobbar inte för sakta och ineffektivt, däremot var min tidsplanering dålig. Man kan inte skriva så här mycket text, i min situation, på så här kort tid, just nu. Och det är ju inte så att jag har överskridit någon officiell deadline, det är ju "bara" min egen planering jag inte lyckats hålla mig till. På lördag åker jag till Dalarna, och det finns ju fortfarande möjlighet att skriva mer där. Problemet är att jag inte har tillgång till hela mitt kontor, så det gäller ju att ta med sig rätt saker. Och till det krävs det planering, som tar tid. Tid har jag ont om, men frågan är om inte planeringstid är rätt väl använd tid?

Tidigare har sena kvällar på jobbet varit mina mest effektiva timmar. Nu har jag börjat bli förskräckligt trött på kvällarna, i måndags åkte jag hem vid nio, för jag var för trött för att tänka. Och då har jag också en bra bit att köra, helst ska man ju vara tillräckligt koncentrerad för det också. Just då, när jag sitter här och är toktrött, är tanken på en madrass på golvet väldigt lockande. Men det kommer nog aldrig att bli verklighet, det är helt enkelt lite för miserabelt. Och småpratet med maken på kvällen, och kramarna av mina barn på morgonen (jo, jag kramar på min man också ;-) ger mig mer energi och livskvalitet än en timmes extra sömn. Men det är lite bekymrande att jag är så trött när jag har tänkt jobba på kvällen. Kaffe hjälper sådär. Så jag har tänkt kolla hälsokostaffären efter något uppiggande. Chisandra? Jag är ingen pillermänniska, och jag har tänkt tanken och avfärdat den i flera dagar, eftersom det nästan känns som om jag tänker börja knarka. Men sedan sa jag till mig själv att skärpa mig, funkar det så slipper jag ju tycka så himla synd om mig själv. Och kan jag köpa yogi-te och råris på hälsokosten, så kan jag väl köpa kosttillskott också.

Slutsats: Jag har lätt panik. Men det finns hopp.

söndag 10 februari 2008

Skandal

Nämen allvarligt. Jag måste faktiskt få skriva av mig lite om lördagens schlagerspektakel. I vanliga fall är jag ganska entusiastisk över detta arrangemang, tycker att det är helt lysande att det pågår en hel massa veckor i rad, och att det är lite småkul att det är både relativt bra låtar, blandat med dåliga och konstiga.

Nu är jag emellertid beredd att lägga ner hela mitt engagemang, sortera strumplådan på lördagkvällarna framöver, och på sin höjd kolla på text-tv i efterhand vilka som har gått vidare. För så här kan det väl ändå inte få gå till?!

Christer Sjögren gick till final. Hur? Varför? Pinsamt! Banal melodi, urfånig text, och... Christer Sjögren...!! Jag är stum. Blev tvungen att bedöva mig med alkohol. Herregud.

Om någon är intresserad, så kan jag ju berätta att om jag hade fått bestämma så hade Velvet och Brandur gått till Globen, och Amy och han Michailoff (?) gått till andra chansen. Eller kanske pudlarna, om de hade lämnat E-type hemma. Han är också pinsam. Men skit samma, Sverige gillar visst Christer Sjögren.

Jag ska börja samla frimärken istället.

torsdag 7 februari 2008

Dagsform: stigande

Jo, det är lite bättre nu. Tog till mitt gamla knep "göra listor". Känns något oöverstigligt, bryt upp det i småbitar, så känns det mycket lättare. Och det funkar. Ska ju vara borta v.8, så mina listor är indelade i "Göra före v.8", "Göra under v.8" och "Göra efter v.8". Massor kvar att göra, men nu är det åtminstone överskådligt.

Dessutom har jag lunchat med min söta kollega som är i samma sits som jag. Tillsammans är man mindre ensam.

onsdag 6 februari 2008

Depp

Nu ska jag gnälla lite. Igen, jag vet, men inte så mycket på något eller någon speciell, utan mer deppa i allmänhet. För det här är så jäkla tråkigt. Jag vet inte vad jag håller på med. Klockan är halv tio, och jag har skrivit tretton rader på Background. Det har tagit hela dagen att få till en disposition, jag är så jäkla ineffektiv. Och deppig. Och fan. Förkyld också, förresten. Och jag har mens. Och jag längtar efter mina barn. Jag vill hem.

Jag vill inte vara doktorand. Jag vill göra något som jag är bra på. Känna mig duktig. Få uppskattning av mina kollegor för att jag tillför något, inte bara kostar pengar som nåt jävla välgörenhetsprojekt. För jag gör ju ingen nytta här. Jag borde vara ett mer välkänt namn i branschen vid det här laget, men ingen utanför institutionen vet ju vem jag är. Jag tillför inte universitetet någonting. Undervisar minimalt, drar inte in några projektpengar.

När jag var yngre så var jag bra på flera saker. Duktig i skolan, speciellt på språk och matte, sjöng, spelade piano och tvärflöjt bäst i min åldersgrupp på musikskolan, red i bästa gruppen på ridskolan. Typ på grundutbildningen på universitetet hände det något, jag blev som bäst en medelmåtta, och som doktorand är jag definitivt under medel. Vad är grejen, har jag hamnat helt fel? Och vad skulle jag ha gjort istället? Ska jag överhuvudtaget fundera på det nu, jag kommer ju ändå inte undan det lilla disputationsprojektet...

Kanske är det bara en tillfällig svacka, men den kommer jäkligt olägligt.

Ljus i mörkret

Hey! SR Melodifest sänds igen! Och på lördag drar det igång på riktigt, lovely :-)

Jag är inte sur jag är inte sur jag är inte sur

Gaah!

Mailade språkgranskaren, om hur jag har tänkt lägga upp mitt skrivande (Background och Introduction denna veckan, Discussion mm nästa vecka), och ungefär när hon kommer att få de olika delarna för granskning. Fick svar, där hon påpekar att om jag är klar med background och intro denna veckan, så ska jag fortsätta med diskussionen, och inte vänta till nästa vecka.

OK.

1) Mitt skrivschema är rejält tajt redan, så det är rätt liten chans att jag får tid över den här veckan.

2) TROR DU ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET?

Nej, det är väl bara att inse att jag inte har gjort så bra intryck tidigare, och att hon anser sig behöva påpeka rätt självklara grejer. Det gäller alltså att visa att jag fixar det här. Inte sura till. Tänka positivt - A är åtminstone inte här.

söndag 3 februari 2008

Jag håller tidsplanen!

Det är söndag kväll, klockan är tio över elva. Jag har just skickat Results till språkgranskaren. Hann visst inte det i fredags... men - det blev åtminstone klart under den här veckan! Imorgon är det ny vecka, och då ska jag skriva Background och Introduction. Lite värre. Men veckan därpå blir ännu värre, då ska det skrivas Discussion. Blä.

fredag 1 februari 2008

Yoga

Kundaliniyoga är mitt nya fredagsnöje. Det sliter en aning i samvetet att inleda helgen med att vara borta från familjen en timme, samtidigt som jag är glad att jag faktiskt ägnar den här timmen åt mig själv. För yoga är väldigt ego, det är liksom hela grejen. Och sååå skönt. Jag sitter illa vid skrivbordet på jobbet, får allt oftare ont i övre delen av ryggen, och har svårt att rätta till det. Nu efter yogan känns ryggen helt OK, kanske skulle försöka sitta i lätt meditationsställning framför datorn också...

Det är förresten Amway-damen som håller i yogan. Inga hard feelings där inte. Skönt.

Nu ska jag gå en trappa ner och ägna mig åt ost, vin och min man. Trevlig helg!

Själv-pepp

Satt just och scrollade ner lite, och hittade mitt inlägg från den 17 december, då jag skrev om att man måste typ uppskatta sig själv för att vara produktiv. Peppa sig själv till att fortsätta skriva istället för att vara arg på sig själv för att man inte har kommit längre. Bra att jag läste det, för det hade jag nog glömt bort lite... Bloggen är ju mitt mentala anteckningsblock, men då ska man helst läsa sina anteckningar också. Tycker väl inte att den här veckan har varit superproduktiv, men nu ska jag sluta sura för det, och istället skriva ett avsnitt till.

Har skickat Material and Methods till språkgranskning. Lite tramsigt att bara skicka iväg 5 sidor, men nu fattar hon ju att jag är igång åtminstone. Dessutom lovade jag i mailet att skicka Results idag, så det är nog lika bra att skriva vidare, det är en del kvar.. Och det är här som själv-peppen kommer in, istället för det vanliga "shit, jag kommer inte att hinna, gud vad kass jag är".

Skulle inte ordbehandlingsprogram kunna ha en liten ljudfunktion, så att varje gång man har skrivit ett stycke, och trycker på enter för att påbörja ett nytt, så får man en liten applåd?

onsdag 30 januari 2008

Lite ego, men praktiskt

Är det inte märkligt att när någon frågar om man önskar sig något, så är man svarslös? Jag blir det i allafall, trots att jag egentligen önskar mig både ett och annat som jag kommer på när ingen frågar. För att råda bot på detta har jag nu lagt in en önskelista till höger, som jag tänker fylla på efterhand. Jag blir äldre om en månad, typ. Sedan blir det disputation, då kommer det att frågas igen. Alltså - kolla här om ni undrar, ringer ni och frågar så kommer jag som vanligt inte att ha någon aning ;-).

Pulsen gick upp... och ner igen

Ringde tryckeriet, de vill ha materialet 2 veckor innan den ska vara tryckt och klar. Jag hade tänkt 1 vecka. Den extra veckan blir katastrof för min redan tajta planering. Shit.

Kollar planeringen, vi har satt spikning drygt 4 veckor före disputationen. Den ska vara 3-4 veckor innan. Det finns alltså möjlighet att flytta fram spikningen en vecka, även om det råkar vara påskveckan. Mailar G och frågar om det finns någon anledning att inte göra det. Han ringer upp en stund senare och tycker att det är helt OK. Puh.

Nytt datum för spikning: 19 mars. Tryckeriet är bokat till den 4 mars.

Countdown

Nu är jag här igen. Jobbar på, men det är pissigt. Språkgranskaren ska ha något på fredag, och det får hon, men bara för att hon trycker på och jag inte vågar/orkar säga emot. Egentligen är det bra att hon trycker på, annars vet jag inte när jag skulle ha skickat iväg första delen. Känner mig själv. Kniven på strupen räcker inte, det ska blöda också. När ska jag lära mig?

Skriver i allafall på kappan nu. Började med det lättaste, material och metoder. Ska skriva resultat också, och skicka till språkgranskning, de delarna behöver inte passera någon annan före. Men sedan ska jag skriva Background, Introduction och Discussion, och det är lite värre. Måste plöja en del litteratur, och sedan skriva ett gäng genomtänkta sidor som bör få mig som författare att framstå som insatt och intelligent. Bäh!

Till detta har jag förutom denna veckan, som snabbt rinner iväg... vecka 6 och 7. Har jag fått iväg utkast till Background, Introduction, Discussion, Conclusions and Implications, samt Areas for future research, till de som jag vill ska ha synpunkter på innehållet (B, C, D och G) innan v 7 är slut, så kan jag med relativt gott samvete följa med familjen till Dalarna för lite skidåkning v 8. Hur mycket skidåkning det blir för min del får bero på hur snabbt jag får respons på texten, och hur mycket ändringar jag måste göra. En dator får följa med (tur att maken har ett jobb där laptop ingår...) och jag tänker jobba så mycket det går under veckan. Bäst vore om någon av de där delarna redan var klar innehållsmässigt, och redan befann sig hos språkgranskaren. Annars får hon bara en vecka på sig att läsa, och att döma av hennes mail häromveckan så räcker inte det... V 10 ska avhandlingen tryckas. Shit - jag har inte förbokat tryckeriet! Måste ringa...

torsdag 24 januari 2008

Jobbtugg

Nu är jag här igen. Det har varit några sega dagar. Dagar då jag är arg på mig själv för att jag inte kommer någonstans, och tycker att jag är pinsam och dum. Såna där dagar som jag inte har tid att ha nu. Men jag börjar få upp farten igen.

Positivt just nu är att jag just har submittat mitt paper 2. Det innebär att alla är iväg, och jag kan koncentrera mig på att skriva kappan. Eller, jag går iofs en kurs också, men den innebär typ en arbetsdag eller två i månaden fram till april. För att sammanfatta läget på artiklarna, så är 1:an accepterad, 2:an gick alltså iväg idag, 3:an och 4:an skickade jag in i augusti resp november, och borde verkligen ha fått något besked på åtminstone 3:an nu. De har gått till samma tidskrift, och i förra veckan fick jag tag på en kvinna på förlaget som kunde berätta att förseningen beror på att en av de som ska granska manusen hade dragit sig ur uppdraget, och de behövde hitta en ny. Den andra granskaren hade gjort sitt jobb och rekommenderade "accept with revisions". Det är bra, då kan jag ju känna mig rätt säker på att de inte kommer att refuseras totalt. Men det vore verkligen bra att få riktiga besked, det är inte jättesnyggt att bara ha en accepterad artikel och tre i manusform, i avhandlingen. Även om jag nog tror att det ska gå ändå. Har jag riktigt flyt så hinner jag få besked på 2:an också. Den gick till samma tidskrift som 1:an, och då tog det 2,5 månad att få svar, och det var ändå över sommaren. Nu har jag drygt en månad innan avhandlingen ska gå i tryck.

Ni vet hur jag starkt ogillar när folk talar om självklarheter för mig, såsom att det tar tid att skriva en kappa, och det är viktigt att komma igång, bla bla? Sådär som A höll på. Nu verkar det inte vara över bara för att han befinner sig på en annan kontinent. Språkgranskaren har nämligen tagit över hans roll. Föga förvånande iofs, eftersom de är gifta... Fick ett mail i måndags, där hon påtalade att hon behövde texten i god tid, att jag måste lämna till tryck första veckan i mars, eftersom man vanligtvis spikar 3-4 veckor före disputationen.. nämen oj, vad bra att få veta det, det hade jag ju ingen aaaaning om! Äh, vafan, jag klipper in hennes mail här, så får ni själva avgöra om jag överreagerar:

"Hi Annica
Heard that your "test" exam went well. Lovely. I expect to get something from your thesis by Feb. 1, or very near there. It has to go to the printers around March 1, otherwise you cannot make your defense date. I think the finished thesis has to be spikat for at least 3-4 weeks before the defense, and printing requires time. They are very busy at that time of the year. Correcting it also requires time, because I have to read it at least 4 times - and there has to be time for any changes that have to be made -- and I am not the only one who will be reading it.
Have fun. You are nearly finished.
Best wishes
XXXX"

Först tänkte jag att hon driver med mig, tror hon på fullt allvar att hon kan få hela kappan den 1 februari? För precis som hon säger så är det ju fler som kommer att få läsa den, och man skickar väl i så fall till språkgranskning sist, när innehållet är på plats? Och visst, klart att hon behöver ha god tid på sig, och det ÄR verkligen inte lång tid kvar innan den ska tryckas, men... så valde jag att ta fasta på orden "get SOMETHING from your thesis". Inte allt. Första delen. Och det ska väl gå att ordna. Typ.

Det är ju bara det att mail av den typen liksom inte får mig att sätta fart, utan jag blir snarare nedtryckt i skorna och tänker att det här kan jag ju lika bra skita i, jag kommer aldrig att hinna. Och jag tappar fart. Inte bra. Dessutom vet jag ju att det inte är av elakhet som hon, eller någon annan heller, känner att det är bäst att påtala för Annica att det är bråttom. Har hon inte kommit längre på snart åtta år, så förstår hon nog inte bättre.

Har pratat med prefekten också, om hur det går. För henne har jag förklarat hur förödande alla välmenande människors "skriva på näsan"-kommentarer är. Hon fattar. Vi pratade om framtiden igen också, och hon tycker att jag ska stanna här. Det behövs, vi behöver vara fler för att kunna upprätthålla verksamheten. Jag håller med. Och är villig att stanna, åtminstone ett tag, så länge jag inte ska jobba i den gruppen jag är i nu. Det förstår hon också. Den bekräftelsen sitter bra. Vi har ju pratat framtid tidigare också, och hon verkar ha förstått att man tidigare faktiskt har slösat bort disputerade bara genom att inte visa, tala om, att de är behövda här. Olika från fall till fall förstås, men det säger ju sig själv att man inte kan köra igenom ett gäng doktorander som slutar efter disputationen, samtidigt som övriga anställda blir äldre och börjar gå i pension. Någon måste ju stanna kvar. Jag? Nja. Men ändå. Grejen är ju att det gör en jäkla skillnad om det någonsin pratas om det här, innan disputationen.

Nu ska jag jobba några timmar till. På kappan!