Jo, jag är här

Jaha, flitigare blogguppdatering har ju skådats. Tänker ofta att jag ska författa ett inlägg, men jag har liksom inte haft lust. Och varför har jag inte haft lust då? Jo, för jag känner mig kass. Allt det där jag skulle läsa, förbereda mig inför disputationen - jag kommer inte igång.

Kanske påverkas jag av alla runtomkring mig som säger att "vad skönt det måste vara att ha kommit så här långt". "Nu har du ju gjort det värsta." Har jag det? Jag får inte ihop det här. När jag satt och kämpade med kappan sänkte jag ambitionsnivån hela tiden, kände mig inte kompetent att diskutera kring vissa ämnen, så jag skrev inget om det även om det hade passat jättebra att göra det. Nu blev det ju en kappa iallafall, vilket på sätt och vis förvånade mig. Tänk att jag kunde skriva en avhandling?! Sedan skulle jag ju läsa in mig på allt det där andra, för att vara beredd på att ta diskussionen med opponenten på disputationen. Men som sagt, jag kommer inte igång. Är det för att andra säger till mig att "du kan ju redan det här, det är du som är experten".

Jag är inte experten.

Normalt är det säkert så att en doktorand som står inför disputationen faktiskt är expert på sitt ämne, men hallå, nu är det Annica vi snackar om. Annica, som till för inte så himla länge sedan kände sig som världens mest misslyckade doktorand, som bara gick här och lyfte lön utan att publicera. OK, sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, visst har jag varit improduktiv, men nu har jag faktiskt skrivit en avhandling som är tryckt. Jag skulle väl kunna säga att jag är lite förvirrad, men det har jag ju skrivit i typ varannat inlägg sedan den här bloggen startade, så det blir lite tjatigt.

Det känns bara så märkligt att jag har disputationen framför mig, vilken jag är lätt skräckslagen inför, samtidigt som jag planerar en fest för att fira att det gick bra. Visst, detta tyder på att disputationen bara är en formalitet, man ska inte bli uppsläppt förrän arbetet håller tillräckligt hög kvalitet. Det är ju bara det att käre handledare A är inte här, han är i Afrika, och har inte ens sett den. Eller jo, det har han, men han har inte haft möjlighet att lägga sig i. C är bara inblandad i hälften av arbetet, D som är en klok människa har inte haft tid att kolla något jag har skrivit, G är inte insatt i ämnet, och B som väl egentligen skulle vara "ansvarig" handledare nu, tja, han är inte riktigt den som skulle sätta ner foten och uttrycka något så drastiskt som att det här inte håller. Så det där med att det är handledarens ansvar att inte släppa upp doktoranden för tidigt, ja det argumentet funkar inte riktigt här.

Men. Nu är det ju trots allt så att jag har lärt mig en del om mig själv under det senaste året. Och för att tillåta mig själv ett uns självgodhet, så tycker jag nog att jag har fått ur mig en del klokheter här på bloggen. Genom att läsa tillbaka påminner jag mig själv om hur jag fungerar, och vad vägen framåt är. Jag måste släppa alla mina dumma tankefällor. Tänker jag att jag är kass så blir inget bättre. Tänker jag att jag ska fixa det här så gör jag det. Jag har faktiskt skrivit min avhandling, den finns på riktigt. Jag har redan gjort saker jag inte trodde jag kunde. Nu ska jag bara göra en till. Och det finns ändå ingen återvändo.