Glad för världens minsta grej

Wow, jag har fått med en tjuvlyssning på Tjuvlyssnat! Såg det nyss, det var ju ett tag sedan den lades in, men jag har inte varit inne på ett tag. OK, den hamnade på Plus, men det kvittar ju! Jag hade ingen känsla alls för om den skulle vara tillräckligt kul för att komma med, men kolla kommentarerna! Alla gillar den ju! Jag blir jätteglad, så här mycket positiv feedback får jag aldrig på jobbet..

Äventyr

Imorgon ska det åkas tåg i fem timmar med en 4-åring och en 1,5-åring som båda är såväl pratglada som springiga i benen. Vi hoppas på intressanta saker utanför tågfönstret och toleranta medresenärer. Föräldrarna har laddat med spel, böcker, paketinslagna överraskningar, äggmackor, singoallakex och sugrörsdrickor. Och lite godis. Just in case. Så det ska nog gå bra. Men jag ser fram emot att vara framme.

Inspiration och drömmar

Idag har jag varit och lyssnat på ett entreprenörseminarium med Karin och Robert från Österlen Sparris. Jag blir inspirerad av tanken på att starta någon egen verksamhet, men jag har ett mycket övertygande hjärnspöke som talar om för mig att jag inte skulle klara det. Inte jag. Andra kan, men inte jag. Jag pratar ibland om det, att jag tycker det skulle vara kul att starta något eget, och jag har varit ganska nära att göra det också. Men jag skyller på att jag inte vågar riskera familjens ekonomi, även om feghet och brist på självförtroende förmodligen ligger närmare sanningen.

Ännu mer inspirerande än själva entreprenörskapet var att se två människor som både lever tillsammans och driver företag tillsammans. Jag och min man skulle fixa det också. Det har vi ofta pratat om. Men man måste våga också. Jag ska bara skriva en avhandling först.

Utveckling

Måste testa hur man lägger in klickbara länkar... Matälskaren är en superbra matblogg som jag kollar ofta.

Hey, det gick! Nu ska jag jobba..

Eller vänta, man kan kanske göra så här också... Kärlek, mat och folköl är också toppen.

Tjoho, det gick ju också. och var lite lättare... jösses vad man kan lite om det här egentligen. Jobba var det.

En liten seger

Yes, jag får anlita statistiker! Handledarna var inte översvallande men det skiter jag i - ursäkta franskan. Försöker nu få tag i statistikmannen och boka en tid. Trist att man måste berätta för handledarna att deras kompetens inte räcker för att lösa mina problem, och ändå verkar de inte riktigt hålla med. Själv brukar jag ha en ganska god självinsikt gällande mina egna kompetensbrister. Tror jag.

Arrgh!

Fan, jag blir så irriterad. Jag sitter ju bara här och gör oändliga statistikkörningar, vet inte riktigt vad jag letar efter och vet inte riktigt om jag gör rätt, vet inte riktigt om jag tolkar resultaten rätt. En del hjälp får jag av handledare och kollegor, men det är mycket de är osäkra på, och ingen vet egentligen vad som gäller. Man gör som man alltid har gjort, för det har ju funkat hittills. Och det är förmodligen rätt också, men man utvecklas ju inte direkt. Och när det kommer en doktorand med material som kanske behöver behandlas annorlunda så vet man inte riktigt hur. JA, det finns statistisk expertis att tillgå, men det kostar ju pengar. Jag har ingen aning om hur mycket, och hur mycket jag får kosta heller, utöver min lön. Har ingen insyn i budgeten för mitt projekt. Men just nu är jag jävligt trött på att inte kunna veta säkert vad jag gör, och på att inte kunna få hjälp heller. Dags att drämma näven i bordet. Snart har jag handledarmöte.

Siffror och hopplöshet

Massormassor med siffror som ska behandlas på något sätt. Det är inte alls självklart hur. Vad är det jag letar efter egentligen? Och när jag bestämmer mig för vad jag ska kolla efter så tar det en massa tid och jag hittar inga skillnader. Visst, inget resultat är också ett resultat. Men trist. Så testar man något annat och det tar en massa tid och det blir inga skillnader nu heller. Det kanske ligger jätteintressanta nya upptäckter här bland mina siffror, men jag kommer säkert inte att hitta dem. Och hur ska man veta när det är dags att sluta leta och gå vidare med slutsatsen att två års försök inte gav något? Och hur motiverar man sig att skriva tre artiklar med inga särskilt spännande resultat som ingen förmodligen vill publicera?

Oh, yes, jag älskar mitt jobb.

Rörigt

Jag har oerhört svårt att fokusera mig när skrivbordet är rörigt. Högar överallt, visserligen har jag rätt bra koll på vad som ligger i högarna, men när den fria ytan krymper känner jag mig också mer och mer trängd, kan inte tänka bra. Så då städar jag, slänger och sätter in i pärmar. Problemet är bara att med ett städat skrivbord ser det ut som om man inte har något att göra. Utåt alltså. Viktiga människor som har mycket att göra har alltid enorma pappershögar överallt i rummet. Fast det funkar inte för mig. Och frågan är ju om det är viktigare att se produktiv ut eller att faktiskt vara det.

Gnista

En doktorandkollega slutar idag. Nix, han har varken fått sparken eller disputerat, utan slutar på eget initiativ, efter knappt två år. Anledingen är, enligt honom, att han trots spännande arbetsuppgifter och trevliga arbetskamrater känner att det är något som saknas. Gnistan finns liksom inte. Oj. Själv känner jag väldigt sällan gnistor i mitt jobb, och jag har ändå varit anställd som doktorand i snart sju år. Så vem gör rätt här? Han, förmodligen.

Kul kommentar

Så himla länge har jag varit övertygad om att alla mina kollegor tycker att jag är en skum typ som jobbar för långsamt och inte verkar intresserad av sitt jobb (vilket ju inte är helt osant..) Men med hjälp av en psykolog och karriärcoach har jag kunnat börja ifrågasätta dessa tankar, och insett att kanske är de inte sanna, kanske finns de bara i mitt huvud. Detta har gjort det oerhört mycket lättare att hantera allt möjligt, vilket har varit väldigt skönt.

Men så någon gång i förra veckan efter att jag hade erbjudit en kollega hjälp att fixa inför hennes disputationsfest, och jag berättade detta för en annan kollega, fick jag svaret av kollega två: "Vad bra, och så kan ju du kanske få samma hjälp av henne sedan, om du nu kommer så långt."

Eh, ja, om jag nu kommer så långt. Blev lite paff, men OK, nu vet jag ju vad som väntas av mig. Eller inte väntas. Tur att denna kommentaren kom på en dag när jag kände mig stark och kunde ta den som en "jag ska jäklarimig visa dem"-kommentar. Och den gnager därbak i huvudet, men jag har bestämt mig att ha den som hjälp istället för att låta det knäcka mig. För jag ska jäklar i mig visa dem.

Jobb och självkänsla

OK, jobbet. Jag ska disputera i år. Sent i år, lär det ju bli för jag har rätt mycket kvar. Om man ser till hur länge jag har varit anställd är det lätt stressframkallande hur lite jag har gjort i förhållande till hur länge jag har hållit på. Men det går bättre nu. Utan att skriva en hel uppsats så kan jag ju nöja mig med att konstatera att saker har hänt som har fått mig att inse att jag inte är fullt så korkad som jag har trott i några år. Kanske är det fullt möjligt för mig att disputera och tom få ett jobb efteråt. Eller, det måste ju gå helt enkelt.

Hur ofta läser man inte käcka självhjälpsartiklar om människor som känner sig dumma, värdelösa, väntar på att bli avslöjade av sin omvärld, men så är de inte korkade egentligen.. Sådana artiklar läste jag och tänkte att det är ju inte alls samma sak för mig, jag är ju kass på riktigt. Inte förrän nyligen har jag insett att det är ju precis människor som mig, som det handlade om. Jag har ju gjort kvalificerade grejer, jag har gått igenom en lång universitetsutbildning, jag har blivit godkänd på ca 40 p doktorandkurser, jag har skrivit en vetenskaplig artikel och fått den publicerad i en väldigt högt ansedd tidskrift. Och hela tiden har jag haft ursäkter, som att det har varit löjligt låga krav för godkännande etc, men det kanske inte är så? Kanske är det så att JAG har klarat av det här för att JAG faktiskt är ganska SMART? Fräck tanke, och ganska ny för mig. Och det blir lättare att leva och vara jag.

Nu kör vi!

Här hade jag nu tänkt att samla en del kloka och förvirrade tankar som passerar genom huvudet på en doktorand som närmar sig slutet av sin forskarutbildning, men som egentligen hellre tänker på sina söta barn, matlagning och trädgårdsfixande. Hoppla, nu kör vi!