Frustrerad. Förbannad.

Igår ringde B och sa att A var på jobbet och gärna ville träffa mig, eftersom det var sista gången han var där innan han åker till Afrika. Fine, klart jag åkte dit. Har ju tyckt att han har ändrat stil lite före jul, men nu var det som förut igen. Jag vet inte hur det går till, men han lyckas få mig att känna mig helt oplanerad och oförberedd. Det sista jag gjorde innan jul var att skriva klart art 2 för att den ska kunna skickas in så fort som möjligt. Det har varit klart sedan länge till vilken journal den ska, ändå frågar han vart jag tycker att vi ska skicka den? Före jul hade vi också ett möte om kappan med alla medförfattare och handledare - A också - och nu frågade han mig hur långt jag har kommit på kappan, vilken inriktning jag har tänkt att den ska ha, etc. Som om han inte har varit med på mötet? Vi diskuterade ju innehållet då? Och hur långt jag har kommit - hallå, jag har skrivit klart 2:an, när skulle jag ha skrivit på kappan? Jag ska ha fördisputation den 16 januari, innan dess ska jag förbereda den presentationen och dessutom ha litteraturseminarium på en kurs. Jag ÄR väl förberedd om hur kappan ska skrivas, ändå hamnar jag i försvarsposition eftersom jag inte har gjort just det som han tänker på just nu. Superirriterande! Sedan blandar han ihop datum, och har fortfarande inte klart för sig vad förhandsgranskningen innebär och vem som ska göra det, och det kvittar iofs eftersom han inte har med saken att göra längre, men det fattar han ju inte heller. Och håller på att tjata om art 3 och 4, som är inskickade men som jag inte har fått besked om. MEN ÅK TILL AFRIKA NU DÅ, DU HAR INTE MED DET HÄR ATT GÖRA LÄNGRE!!!

Dessutom har han mage att sitta och berätta för mig att det är viktigt att jag jobbar mycket nu, att det här kommer att kräva en stor arbetsinsats. Det Är Viktigt... Jag ångrar att jag inte sa ifrån där och då, men jag blev ju egentligen inte riktigt irriterad förrän jag hade kommit ut därifrån. Återigen tar han ifrån mig all entusiasm som jag faktiskt har byggt upp, för första gången på dessa 7,5 år som jag har varit doktorand. Min vilja att visa att det här ska jag jävlarimig fixa. Han får mig att känna att jag inte alls har läget under kontroll, att jag inte förstår vad som krävs. Jag hade hoppats på ett bra sista möte, att få känna att jag hade hans förtroende, eller åtminstone mitt eget. Istället gick jag därifrån med samma känsla som efter vilket handledarmöte som helst för några år sedan. Hela eftermiddagen och kvällen var jag irriterad, hade tänkt skriva om det här igår, men jag var för förbannad. Sedan låg jag sömnlös i flera timmar, vilket jag nästan aldrig gör annars. Så jäkla arg på hans sätt att vara handledare.

Jag måste ladda om nu. För han ska naturligtvis inte få förstöra det här. Jag ska disputera, och jag ska hitta känslan av att se fram emot det igen.