D minus två

A är tillbaka.

Jag visste att han skulle vara är idag, och hade ju inte direkt sett fram emot det, men klumpen som dök upp i magen när jag såg hans bil på parkeringen imorse var ändå lite oväntad. Jag fick stanna upp och ladda lite innan jag gick vidare. Sedan fick jag ladda lite till i trapphuset innan jag gick in. Han sa hej, kramade om mig, gratulerade till tryckningen, och frågade om min presentation på fredag kommer att ta 30 minuter och om jag ville att han skulle kolla på den innan... Tjohej, full fart, jotack vi ska ha genrep i eftermiddag, du får gärna vara med..?

Hans blotta närvaro påverkar allt här i korridoren, plötsligt kretsar allt kring honom igen. Märkligt. Och fel. Riktigt fel. Jag tycker verkligen att det har varit skönt att han har varit borta sedan januari, men riktigt hur mycket jag har uppskattat hans frånvaro förstod jag nog inte riktigt förrän idag.

Något ändrades igårkväll. Jag gick från "jaja, det finns ju en tröst i att det faktiskt tar slut" till att bli skitnervös. Riktigt jäkla skitnervös, ville verkligen slippa, åka till närmaste internationella flygplats och bara rymma. Kanske hade känslan lite med att göra att jag visste att jag skulle träffa A idag. För hela förmiddagen idag blev det bara värre, jag mådde riktigt pissdåligt. Genrep skulle vi ha, men det är ju inte direkt något att vara nervös för, att prata igenom sin presentation för två gubbar? (A och G, that is.) Men det var jag.

Genrepet visade sig sedan gå rätt OK. Nervositeten släppte när jag började prata. Det var väl ingen toppenpresentation direkt, jag ska fixa till en hel del, men jag slutade må pyton i allafall. Det finns en intressant spänning mellan A och G, som var mer påtaglig än vanligt, men jag tycker att det är rätt underhållande. G är nuvarande huvudhandledare, och agerar verkligen som sådan, även i sällskap av A, som ju faktiskt har gjort hela handledarjobbet och är mycket mer insatt i ämnet. De var inte alls överens om vad som behövde justeras i min presentation, men grälade förstås inte öppet. Jag valde att spela blåögd och tackade snällt för deras kloka kommentarer och log inombords åt deras spelade artighet mot varandra. För det här är verkligen griniga gubbars prestige det handlar om, och den tänker jag inte låta mig begränsas av.

Så nu ska jag fippla om lite i presentationen. Och repetera.

Stora sonen har feber. Lilla sonen har slagit ut en framtand. Och mamman jobbar dygnet runt. Toppen. Men bara den här veckan också. Bara två dagar till.