Överflödiga kollegor

Men jag blir knäpp. Nu är jag alltså på jobbet, ska skriva lite på art 3. Jo, det är fredag eftermiddag och jag har semester, men har man semester och måste jobba så kan det ju kvitta om man gör det på en fredag eftermiddag eftersom man är lika ledig alla dagar. Varför blir jag knäpp då? Jo, kollega D var här när jag kom (han ska vara medförfattare på art 3 och 4).

"Jaha, hej, ska du jobba?"
"Jo, jag tänkte det." (Nähä, jag åker förstås hit för att jag inte har något bättre för mig på semestern...)
"Skickade du in artiklarna innan du gick på semester?"
"Eh, nej, det är ju liksom därför jag är här." (Trodde du att du hade gjort ditt som medförfattare? Jag tänker skicka mer text till dig som du ska få jobba med och tycka till om.)
"Du vet, det kan ta ganska lång tid att få svar, så det är ju bra att skicka in så fort du kan."
"Jag vet. Och som sagt, det är ju därför jag är här." (Men herregud människa, jag VET att det tar tid i vanliga fall, och självklart tar det ännu längre tid när det är sommar. Vad vill du att jag ska göra, vrida klockan tillbaka till februari?)
"Jag skickade in en artikel för tre veckor sedan och jag har inte hört något än."
"Nej, det tar väl lite längre tid så här års, det är ju inte så konstigt." (Kan du gå nu. Snälla.)

Jo, han gick efter en stund. Men han måste ju tro att jag är helt dum i huvudet eftersom han trodde sig behöva förklara att det var viktigt att jag fick iväg mina artiklar så fort som möjligt. Förmodligen har han en överenskommelse med handledarna, att "vi måste tjata på Annica så att hon förstår att det är ont om tid". Och de har ju rätt, så jag kan ju inte säga emot. För att ha varit anställd dena här tiden så har jag ju presterat lite för få artiklar. Och kanske borde jag förklara att läget är lite annorlunda nu, men att det har krävts psykologhjälp för att ta mig hit. Men jag tror inte riktigt att de är mottagliga för den informationen. Det jag skulle vilja är att jobba på, visa att jag kan komma någonstans själv. Men jag får liksom ingen chans att börja förrän någon är där och tjatar om självklara saker. Give me a break, liksom. Jag är inte dum. Längre.