Tjockis?

OK, här kommer ett inlägg om mat och vikt och hälsa. Jag har funderat en del kring de här begreppen, och sambanden däremellan. Och imorse på P3, Morgonpasset, intervjuades Marie Carlsson som har skrivit en bok om allt det här jag har funderat kring. "Fettpaniken" heter boken.

Bakgrund till mina funderingar: Att föda barn har gett mig en väldigt mycket mer avslappnad syn på min kropp. Den är varken större eller mindre nu än före graviditeterna, jag skulle behöva gå ner 10 kg för att hamna under BMI 25, som ju är gränsen för övervikt. Men efter barnen känns det inte prioriterat alls, visst skulle det vara snyggare, men motiverad att banta är jag inte. Jag mår ju bra, är friskare än många och har bra blodvärden. Extrakilona beror absolut inte av skräpmat, jag är ju jätteintresserad av matlagning och äter medvetet väldigt varierat och nyttigt. Ända sedan jag flyttade hemifrån, eller förmodligen tidigare, har jag varit medveten om vad jag stoppar i mig, men tidigare har det ju handlat om att inte bli för tjock. Ungefär när jag fyllde 31 (drygt ett år sedan) fick jag ganska plötsligt insikten om att det är för att ha en god hälsa som man ska äta bra, inte för att vara smal och snygg. Det kändes mycket mer motiverande. Jag vet inte om detta är insikter som har kommit till mig pga ålder, mognad och erfarenhet, eller om det faktiskt har med det faktum att göra att jag har fått två friska barn. Jag vill tro att det har en del att göra med det senare, det var en rätt häftig känsla att se sin kropp fixa graviditeterna så jäkla bra, att jag sedan känner att jag inte kan kräva av den att vara pinnsmal och vältränad också. Det här låter rätt knäppt, men det är faktiskt så det känns.

Nu till intervjun med Marie Carlsson om hennes bok. Den handlar alltså om att hon har grävt i vetenskapliga rapporter och funnit att de samband mellan övervikt och ohälsa som basuneras ut i verkligheten inte är så väl underbyggda. Självklart finns det sjukdomar som är kopplade till övervikt, men snarare till dåliga kostvanor än själva övervikten. Man talar inte om att det finns friska överviktiga människor, precis som det finns sjuka normalviktiga. Det handlar snarare om ett "normal-ideal" som håller på att förskjutas mot "smal och snygg" fast normalmänniskan idag knappast ser ut så. Och det var ju här jag kände igen mig och mina tankar. Jag väger enligt tabellerna för mycket, men jag är ju inte sjuk, och tror inte att jag befinner mig i någon riskgrupp heller. Så finns det egentligen någon anledning till att jag skulle banta ner mig, annat än av estetiska skäl? Värt att fundera på faktiskt. Marie Carlsson pratade också om fettpaniken som ett stort energiläckage, särskilt för kvinnor, som har förväntningar på sig att gå ner i vikt, bli snyggare, komma i bikinin. Massor av löpsedlar ägnas åt detta, och de som känner sig träffade - ganska många - ägnar mer energi åt detta än åt jobbet, barnen, livet i övrigt. Fast det kanske inte behövs? Självklart ska vi äta bra mat i rimliga mängder, och motionera för att må bra, men det ska ju handla om att må bra, inte att uppfylla någon slags skönhetsideal.

Dagens slutsats: Det blir ingen tokbantning för att klämma mig ner i mindre storlekar i sommar. Istället blir det nya matlagningsexperiment, massor av grönsaker och lådvin i olika färger. Den som tycker det låter trevligt är hjärtligt välkommen!