Igår träffade jag en fd kollega som känner igen sig i mina jobbvåndor. Det är skönt att sådana finns. Hon hade mitt i stressen insett att det faktiskt är ett alternativ att lägga ner alltihop och göra något annat istället utan att världen skulle rasa samman och livet skulle ta slut. Och då kan man ju lika gärna fortsätta som sluta, när det är såpass kort tid kvar. Intressant tanke... Jag är ju alldeles för feg för att sluta, så det är väl bäst att jag fortsätter. Särskilt som jag ju nu har kommit fram till att det här disputationsprojektet borde vara genomförbart.
Imorgon ska jag ta ett ryck igen. Dagtid. Huvva. Men det är nog ganska tomt så här i semestertider. Satt några timmar i lördags kväll, men det gick sådär. Fick kommentarer på den färdiga versionen av professorn. Han är rätt nöjd, men tyckte att det behövdes mer text, plus några skumma kommentarer som jag inte riktigt fattade. Så jag började bläddra bland referenserna igen utan att egentligen hitta det jag tror att han var ute efter.. Och så frågar människan igen, som han har gjort i sina senaste tre mail, HUR DET GÅR MED PAPER 4?? Jotack, min vänstra hjärnhalva arbetar med den samtidigt som den högra skriver på trean. Suck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar