Jante och jag

Tänk om ni visste vilka berg jag har bestigit för att komma hit. Hit? Ja, hit, som bloggare, att faktiskt skriva om saker som händer mig och tro att någon bryr sig. För tänk om det inte är intressant? Tänk om den som läser tycker att det är tramsigt och att mina tankar inte är värda att ta del av? Jo, jag vet, den som inte vill läsa slipper, och läser man fast man inte tycker att det är intressant så får man skylla sig själv. Självklart, men eftersom jag är (eller har varit?) personen som vill vara alla till lags, så har det länge varit jättesvårt för mig att försvara mina åsikter, oavsett om det gäller stora eller små frågor. För tänk om någon inte tycker som jag. Och alla andra vet förmodligen bättre. Låter dumt, eller hur? Men så är det. Eller kanske var. Jante håller mig i ett hårt grepp. Vem tror jag att jag är som sitter här och basunerar ut en massa oväsentligheter som inte rör någon annan än mig, till allas beskådan? Jaja, jag vet, bara en av miljoner bloggare, som har mer eller mindre vettiga saker att säga. Det här blir lite rörigt, summan av kardemumman är att jag har brottats en del med mig själv för att komma hit. De bloggar jag själv läser är jättebra, annars hade jag ju inte läst dem. Och därför jämför jag mig med dem, eller gjorde innan jag började själv. Kunde jag inte komma upp i deras standard så var det ju liksom ingen idé. Fast sedan bestämde jag mig för att jag faktiskt hade något att berätta, och eftersom jag inte tvingar någon att läsa, så funkar det här också som ett ställe att avreagera sig lite känslor på, mest när jag är på jobbet. Jag tar risken att "fel" personer kommer att upptäcka bloggen, men jag hoppas verkligen att de inte gör det.

OK, nu har jag läst igenom ovanstående, och tja, ursäkta röran, men min hjärna bygger om. Det är rörigt där också.