Den gode, den onde... och så jag

Man ska vara snäll mot sig själv. Man tjänar inget på att vara dum mot sig själv. Problemet är att jag har blandat ihop begreppen lite. Jag trodde att det var snubben med gloria (som sitter på min högra axel, fråga mig inte varför just på höger..) som sa till mig att det är helt OK att göra andra grejer än att skriva på artikeln. Typ "vad bra Annica, att du har planerat matinköp och middagar för hela veckan, vad gör det att klockan är elva på fm, det skulle ju ändå göras, jobba kan du ju göra hemma ikväll!" Och att det är snubben med horn (jo, han sitter på vänster axel då..) som petar på mig med eldgaffeln och säger "jobba nu, din slöfock!"

MEN - det är ju tvärtom! Det är snubben med horn som hittar på allehanda flyktvägar, som gör att jag inte tar mig den tid jag behöver för att komma in i skrivandet, som övertygar mig om att jag behöver en paus fastän skrivandet funkar. Och alltså snubben med gloria som försöker få mig att skriva. Det är ju kul att skriva, jag gillar verkligen när det börjar rulla på och jag ser texten skapas. Snubben med gloria är tyvärr alldeles för tystlåten, han skulle behöva en megafon, eller alternativt en rulle silvertejp att snurra runt käften på killen med hornen.

Alltså, jag är dum mot mig själv när jag hittar anledningar att inte sätta igång än, eller att avbryta fast det funkar. Jag har bara trott att det är det som är att vara snäll mot sig själv, att ta en välbehövlig paus, eller att göra saker som ändå skulle göras.

Jag är snäll mot mig själv när jag skriver. När skrivandet funkar är mitt jobb roligt. Det tar lite tid att komma in i skrivandet, jag ska därför vrida huvudet lite mer åt höger så att jag hör gloriakillens uppmaningar bättre. Han är inte handlingskraftig nog att skaffa sig den där megafonen. Än.