Ärligt talat

Sitter och lyssnar på två, ehrm, stundtals högljudda kollegor (D och E) som beklagar sig över att det ska ta så lång tid att få ihop en bra power-point-presentation. "Det tar ju jättemycket tid från forskningsarbetet. Hur mycket tid ska man lägga på det här egentligen?"

Jag ger mig inte in i diskussionen, men sitter kvar och tänker. Vad är det för vits att forska om man inte tänker tala om vad man har kommit fram till? Visst, man publicerar vetenskapliga artiklar och rapporter, men ärligt talat, vet man hur många som läser dem? Kanske inte så jättemånga. Ärligt talat. Men det är lite känsligt att påtala det, jag har försökt. Kan man istället få hålla en snygg presentation inför ett gäng intresserade människor så borde det i realiteten vara värt hur mycket förberedelsejobb som helst. Men, visst, det är inte meriterande, ger inte nya forskningspengar. Fast ÄRLIGT TALAT, forskar vi bara för att få nya forskningsmedel? För vår egen skull, för att få behålla jobbet? Det här ska man inte prata högt om, har jag märkt, jag har som sagt försökt. Och visst, verkligheten ser ut så här, man måste få in pengar för att kunna fortsätta. Och då kan man tydligen kompromissa lite med meningsfullheten, och därigenom slippa höja blicken från naveln.

Jag tycker mig se på människor här runtomkring mig - några, inte alla - att de fortsätter med vad de håller på med för att de inte riktigt kan se sig göra något annat. Tror inte att de kan göra något annat. Jag gissar här förstås, men tror mig ändå vara rätt nära sanningen. Det är tragiskt. Och det stämmer förstås inte, men det är nog svårt att se efter många år på samma arbetsplats. Bäst att inte hamna där själv.

Edit: Det här inlägget är något redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.