Epilog

Sådärja, nu är man doktor. Helt sjukt, men OK.

Disputationen gick jättebra. Jag svarade inte direkt fantastiskt på alla frågor, men det kändes ändå bra eftersom opponenten var så trevlig och inte ute efter att sätta dit mig. När jag var lite svävande så pressade hon mig inte, utan gick bara vidare. Schysst. Jag var inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle vara heller, utan kände mig rätt cool. Summa summarum: det var ju faktiskt inte så mycket att hetsa upp sig över. Fast det är ju lätt för mig att säga, nu. Ingen tröst alls för dem som har sitt "roliga" kvar.

Festen var hur kul som helst. Definitivt den roligaste disputationsfest jag har varit på, fast det kan ju bero på alla vackra ord som sades om mig ;-)! G höll ett väldigt uppskattande tal, prefekten också, och söta pärlhönan, och maken och pappa ska vi inte bara prata om... superfint. A var väl inte direkt översvallande, jag tror faktiskt att han är både lite förvånad att det gick så bra, och förstås sur för att han förlorade rampljuset till G. Maten var god, vinet jättegott, och trots att jag inte hann få i mig så mycket sprit så kan jag ändå med inlevelse rekommendera Absolut Vanilj + tranbärsjuice. Jag tror väl aldrig att jag har dansat så mycket på en fest de senaste tio åren, och den underhållning som somliga glada kollegor bidrog med på dansgolvet kommer jag att leva på länge! Och jag har så himla söta och trevliga släktingar, kollegor och vänner, att det faktiskt är synd och skam att man inte oftare har tillfälle att sammanföra dem!

Jaha, vad ska jag göra nu då? Tja, jag är anställd 2,5 månad till, och sedan får det lösa sig helt enkelt. Säkert är i allafall att den här bloggen har gjort sitt, men jag ämnar fortsätta på annan adress i garanterat jobbfri skepnad. Det blir inga länkar tillbaka hit, eftersom jag gärna vill behålla min anonymitet när det gäller jobbet. Skulle ni vara intresserade av att veta mer om vad som händer i min trädgård och i mitt kök, så är ni hjärtligt välkomna att hänga med till Annica odlar och lagar.

Tack och hej - leverpastej!

Hehe

Jahapp. Det var det. Vad ska jag göra nu då?

PAAAAARTY!!!

D

Jahapp. Då var det dags. Kl 9. Shit.

D minus ett

Jojo. Det drar ihop sig.

Idag har vi haft seminarium här på eftermiddagen. Jag har inte pratat själv, det blir nog av det imorgon, men handledare C har pratat, och opponenten och en betygsnämndsledamot. Hade blandade känslor innan, tänkte dels att jag inte hade tid att sitta där en hel eftermiddag, och dels var jag lite nervös över att de skulle beröra områden som jag inte är så bra på, och tycka att de är jätteviktiga i sammanhanget. Samtidigt var det lite lyxigt med en hel eftermiddag, som ju faktiskt anordnades om inte för min skull, så ändå lite på grund av mig. Seminarierna i sig var jättebra, och handlade faktiskt om grejer som jag känner att jag har koll på, så det var jätteskönt. Har börjat inse att det jag inte har koll på nu kan jag inte läsa in till imorgon i allafall. Det är nog bättre att gå och lägga sig i vettig tid istället.

Fast några saker måste jag göra först. Jag har fortfarande inget erratablad. Och så ska jag få över mitt pratmanus till A5-stora kort istället för fladdriga A4, som det är nu sedan genrepet. Men sedan åker jag hem.

Måste raka benen också, kjol imorgon ;-)!

D minus två

A är tillbaka.

Jag visste att han skulle vara är idag, och hade ju inte direkt sett fram emot det, men klumpen som dök upp i magen när jag såg hans bil på parkeringen imorse var ändå lite oväntad. Jag fick stanna upp och ladda lite innan jag gick vidare. Sedan fick jag ladda lite till i trapphuset innan jag gick in. Han sa hej, kramade om mig, gratulerade till tryckningen, och frågade om min presentation på fredag kommer att ta 30 minuter och om jag ville att han skulle kolla på den innan... Tjohej, full fart, jotack vi ska ha genrep i eftermiddag, du får gärna vara med..?

Hans blotta närvaro påverkar allt här i korridoren, plötsligt kretsar allt kring honom igen. Märkligt. Och fel. Riktigt fel. Jag tycker verkligen att det har varit skönt att han har varit borta sedan januari, men riktigt hur mycket jag har uppskattat hans frånvaro förstod jag nog inte riktigt förrän idag.

Något ändrades igårkväll. Jag gick från "jaja, det finns ju en tröst i att det faktiskt tar slut" till att bli skitnervös. Riktigt jäkla skitnervös, ville verkligen slippa, åka till närmaste internationella flygplats och bara rymma. Kanske hade känslan lite med att göra att jag visste att jag skulle träffa A idag. För hela förmiddagen idag blev det bara värre, jag mådde riktigt pissdåligt. Genrep skulle vi ha, men det är ju inte direkt något att vara nervös för, att prata igenom sin presentation för två gubbar? (A och G, that is.) Men det var jag.

Genrepet visade sig sedan gå rätt OK. Nervositeten släppte när jag började prata. Det var väl ingen toppenpresentation direkt, jag ska fixa till en hel del, men jag slutade må pyton i allafall. Det finns en intressant spänning mellan A och G, som var mer påtaglig än vanligt, men jag tycker att det är rätt underhållande. G är nuvarande huvudhandledare, och agerar verkligen som sådan, även i sällskap av A, som ju faktiskt har gjort hela handledarjobbet och är mycket mer insatt i ämnet. De var inte alls överens om vad som behövde justeras i min presentation, men grälade förstås inte öppet. Jag valde att spela blåögd och tackade snällt för deras kloka kommentarer och log inombords åt deras spelade artighet mot varandra. För det här är verkligen griniga gubbars prestige det handlar om, och den tänker jag inte låta mig begränsas av.

Så nu ska jag fippla om lite i presentationen. Och repetera.

Stora sonen har feber. Lilla sonen har slagit ut en framtand. Och mamman jobbar dygnet runt. Toppen. Men bara den här veckan också. Bara två dagar till.

D minus tre

Alltså. Jag jobbar på ett universitet. Den allmänna uppfattningen här är att en disputation förvisso är en slags milstolpe, men det är ju inget speciellt utan mer något man gör, annars kommer man inte vidare med sin akademiska karriär. Utanför universitetet finns min familj och vänner, som faktiskt är imponerade över att jag ska disputera. Jag möts alltså dagligen av intryck som är alltifrån "Jaså, är det din tur nu" till "Tänk att du ska göra det här, det är ju hisnande". Och allt däremellan. Är det konstigt att jag blir förvirrad?

För det är ju en rätt stor grej. Förstås. Jag kommer att vara skitstolt när det är klart, om det går bra. (Jo, det går förmodligen vägen även om det lär bli tufft, men jag förmår inte tänka bort den där "om"-biten.) Men Jante sitter på min axel och kan inte hålla käften. "Om du kan klara det här så kan det ju ändå inte vara någon större prestation" säger han.

Jo, jag hör hur dumt det låter. Men sån är jag.

D minus fyra

Jag vet varken hit eller dit, ut eller in. Det är fyra dagar kvar. Vad är vettigast att göra med fyra dagar? Försöker vara strukturerad och prioritera. Det funkar sådär en halvtimme åt gången, sedan får jag mental infarkt och svimmar inombords. Jag har ägnat en massa oro åt artiklarna 1 och 2, och väldigt lite åt 3 och 4, jämförelsevis. Och när man tänker efter så är nog opponenten mer intresserad av 3:an och 4:an. Hoppsan. Måste skriva manus till presentationen. Och erratablad (lista över tryckfel och andra fel man har hittat i den färdigtryckta avhandlingen). Vi ska genrepa på onsdag eftermiddag.

Sötaste maken tillbringade hela lördagen med att åka utrikes och handla vin, öl och sprit. Jag har handlat vackert gröna pappersdukar till festen, och värmeljushållare. Mat och serveringspersonal är beställd. Jag har införskaffat en någorlunda trevlig utstyrsel till själva disputationen, och en party-cerise klänning till festen.

Så vad saknas? Skor. Och självförtroende.

Småler och diggar

Minsann om det här inte är inlägg nr 200! Jag befinner mig fortfarande i det småleende stadiet - det här eländiga doktorerandet håller faktiskt på att ta slut! Jag håller på att göra min powerpointpresentation (uppdaterar den från fördisputationen), och känner att min egen presentation faktiskt har förutsättningar att bli rätt bra. Kan jag bara prata lugnt men engagerat, och inte bli för nervös (vilket kapar mitt engelska ordförråd med typ 60%) så ska den lilla biten nog gå bra. Sedan kommer jag att bli mosad av opponenten och betygsnämnden, och det kommer förvisso att kännas rätt jobbigt, men sedan är det faktiskt över. Och fest! Jag gör låtlistor hos "DJ in a box", visst inslag av schlager kan utlovas... Någon som har en önskelåt kanske? Jag lägger gärna in den! (Om det inte är Christer Sjögren som sjunger ;-)

Och nu när jag "råkade" komma in på schlagertemat, det är visserligen nästan två månader tills finalen, men alla länderna har ju bidragen klara, och youtube är en rätt användbar tillgång om man vill vara förberedd! Jag säger bara: Frankrike! Landet som alltsom oftast skickar trevliga men tråkiga ballader, har nu med en låt som är typ helskön! Killen som sjunger heter Sebastien Tellier, och är tydligen rätt stor internationellt (själv hade jag ingen aning...), och låten är redan släppt på hans skiva. Jag diggar.

(Hittar ingen liveversion som inte är filmad med mobilkamera, men här har någon lekt med slideshow-programmet och gjort lite turistreklam...)

April. Inte klokt...

Alltså. Det här är ju helt galet. Ändå finner jag mig själv småleende vid tanken på att om 10 dagar är det över. Fest.

Just nu skriver jag pressrelease. Fick rådet av en kollega att jag skulle formulera mig som om jag skulle förklara för min son. Jojo. Sonen skulle fråga vad det har med hockey att göra. Typ.

10 dagar. Sedan blir det ny blogg! Just nu är den rosa... skulle vilja kombinera med grönt utan att få effekten av lisebergskanin...

Pressrelease var det.

Nu är det april

Igår hade jag min mest produktiva dag sedan jag lämnade avhandlingen på tryck. Äntligen. Jag har bestämt mig för att fixa det här, och att det inte är särskilt svårt. Basta.

Rutten.

Det går inget vidare det här. Skulle varit väldigt produktiv i helgen, alla förutsättningar fanns. Gick inte. Det är något slags fel på mig. Kom inte med pepp nu, för det är jag inte värd. Ansökningstiden till Jobbet med stort J går ut nästa vecka. Borde skrivit ansökningarnas ansökan i helgen. Funkar inte heller så bra när man bara ser en lång lista med sina egna dåliga egenskaper framför sig. Det här är ju ingen ny känsla heller, jag känner allt för väl igen mig. Det betyder iofs att jag kan ta mig härifrån. Men för fasen Annica, du ska disputera nästa fredag. Nästa fredag. Herregud.

Jo, jag är här

Jaha, flitigare blogguppdatering har ju skådats. Tänker ofta att jag ska författa ett inlägg, men jag har liksom inte haft lust. Och varför har jag inte haft lust då? Jo, för jag känner mig kass. Allt det där jag skulle läsa, förbereda mig inför disputationen - jag kommer inte igång.

Kanske påverkas jag av alla runtomkring mig som säger att "vad skönt det måste vara att ha kommit så här långt". "Nu har du ju gjort det värsta." Har jag det? Jag får inte ihop det här. När jag satt och kämpade med kappan sänkte jag ambitionsnivån hela tiden, kände mig inte kompetent att diskutera kring vissa ämnen, så jag skrev inget om det även om det hade passat jättebra att göra det. Nu blev det ju en kappa iallafall, vilket på sätt och vis förvånade mig. Tänk att jag kunde skriva en avhandling?! Sedan skulle jag ju läsa in mig på allt det där andra, för att vara beredd på att ta diskussionen med opponenten på disputationen. Men som sagt, jag kommer inte igång. Är det för att andra säger till mig att "du kan ju redan det här, det är du som är experten".

Jag är inte experten.

Normalt är det säkert så att en doktorand som står inför disputationen faktiskt är expert på sitt ämne, men hallå, nu är det Annica vi snackar om. Annica, som till för inte så himla länge sedan kände sig som världens mest misslyckade doktorand, som bara gick här och lyfte lön utan att publicera. OK, sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, visst har jag varit improduktiv, men nu har jag faktiskt skrivit en avhandling som är tryckt. Jag skulle väl kunna säga att jag är lite förvirrad, men det har jag ju skrivit i typ varannat inlägg sedan den här bloggen startade, så det blir lite tjatigt.

Det känns bara så märkligt att jag har disputationen framför mig, vilken jag är lätt skräckslagen inför, samtidigt som jag planerar en fest för att fira att det gick bra. Visst, detta tyder på att disputationen bara är en formalitet, man ska inte bli uppsläppt förrän arbetet håller tillräckligt hög kvalitet. Det är ju bara det att käre handledare A är inte här, han är i Afrika, och har inte ens sett den. Eller jo, det har han, men han har inte haft möjlighet att lägga sig i. C är bara inblandad i hälften av arbetet, D som är en klok människa har inte haft tid att kolla något jag har skrivit, G är inte insatt i ämnet, och B som väl egentligen skulle vara "ansvarig" handledare nu, tja, han är inte riktigt den som skulle sätta ner foten och uttrycka något så drastiskt som att det här inte håller. Så det där med att det är handledarens ansvar att inte släppa upp doktoranden för tidigt, ja det argumentet funkar inte riktigt här.

Men. Nu är det ju trots allt så att jag har lärt mig en del om mig själv under det senaste året. Och för att tillåta mig själv ett uns självgodhet, så tycker jag nog att jag har fått ur mig en del klokheter här på bloggen. Genom att läsa tillbaka påminner jag mig själv om hur jag fungerar, och vad vägen framåt är. Jag måste släppa alla mina dumma tankefällor. Tänker jag att jag är kass så blir inget bättre. Tänker jag att jag ska fixa det här så gör jag det. Jag har faktiskt skrivit min avhandling, den finns på riktigt. Jag har redan gjort saker jag inte trodde jag kunde. Nu ska jag bara göra en till. Och det finns ändå ingen återvändo.

Det här är nog på riktigt i allafall

Avhandlingen finns nu. På riktigt. Ett exemplar är tom fastspikat på institutionen. Fräckt. Nu håller jag på att bjuda in folk till fest. Superkul!

Laddad, typ

Hejhej bloggen, ursäkta min försumlighet de senaste dagarna. Har varit lite... omotiverad. Nåja, nu är det måndag, nya friska tag, fyra arbetsveckor kvar till disputationen. Nu går jag ut starkt och ökar.

Festlokal har jag fixat, och tillsammans med söte maken har partyplanerandet påbörjats. Det ska bli kul, men det kräver lite organisering. Som maken så klokt påpekade - det känns lite märkligt att disputationsfesten blir större än vårt bröllop... fast det har ju sin naturliga förklaring i att vi inte bjöd hela jobbet på bröllop.

Sedan är det ju den där presentationen och opponeringsprocessen också... jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med först. Börja göra powerpointpresentationen kanske, och bygga ut den efterhand? Började göra en lista på områden att förbereda, men den glömde jag hemma. Smart. Nåväl, energin är tillbaka, nu kör vi.

Mindre än en månad kvar

Jag har sååå svårt att ladda om. Dagarna minskar i antal inför dagen D, men jag kommer inte igång riktigt. Fast jag är på väg upp ur den värsta svackan, alltid något. Festplanering är kul, fast en lokal hade inte varit fel. Planerar en ny blogg också, förresten. Utan jobb i.

Depp

Nej, usch vad jag inte har lust med det här. Känner mig gnällig och tråkig, vill ingenting egentligen. Liten släng av vårdeppighet kanske? Nämen, tjena vad lägligt... Måste skärpa mig. Imorgon typ. Nähä, då ska jag till tandläkaren direkt efter dagislämningen. Ingen humörhöjare direkt. Usch vad jag gnäller.

Fast jag har träffat en väldigt söt bebis idag. Mysigt.

Uppdatering

Halli hallå, vad händer nu då? Jo, jag har hittat 19 korrekturfel i kappan, som jag har rättat till. Hade också glömt att nämna två personer i acknowledgements, det är iofs två personer som nu inte ens vet om att jag ska disputera snart, men eftersom de faktiskt har bidragit så är det ju trevligt om de står med. Sedan är det lite bökigt eftersom jag nu i söndags eftermiddag fick veta att paper 3 är accepted with major revisions. Positivt att det är det förstås, men ska jag skriva i List of publications att den är accepted, och i vilken tidskrift, vilket vore önskvärt, så måste jag också få tillstånd av förlaget att återge den i avhandlingen. Det här brukar inte vara något problem om en artikel redan är publicerad, men frågan är ju hur man gör när det fortfarande är major revisions som ska göras. Jag har mailat till förlaget, men inte fått något svar ännu. Tryckeriet behöver den slutgiltiga versionen på onsdag, så har jag inte fått svar då, eller att de inte vill att jag ska ange den som accepted, så får den stå som submitted.

Hela tiden får jag höra att nu är det värsta avklarat i och med att jag har skrivit själva avhandlingen, men jag tycker verkligen inte det. Jag är inte alls redo för disputationen, tror inte att jag kommer att kunna svara på hälften av frågorna. Men. Efter hur resan har sett ut så här långt så vet jag ju också att jag stressar upp mig en hel del inför varje moment (fördisputation, skriva diskussion, mm), och sedan visar det sig att det faktiskt var fullt genomförbart. Tänk om det är så med disputationsakten också? Psykologi igen.

Fest ska det också bli. Bokning av festlokal krånglar. Mitt förstahandsalternativ var upptaget. Fick ett bra förslag idag som jag håller på att kolla upp.

I helgen ska vi ha födelsedagskalas både lördag och söndag. Hela huset ska således städas, och det behövs... Men var är min energi?

Uppåt

Har fått ett korrekturexemplar av avhandlingen idag. Den är fiiin! Fast jag tittar mest på framsidan då, när jag börjar bläddra så inser jag hur trött jag är på texten... Jättebra, ska ju bara läsa igenom den toknoga nu och hitta fel.

I övrigt är det en bra dag idag. Avhandlingen är färdig (typ), jag har fått paper 3 accepterat (!) med major revisions, och solen skiner. Så jag ämnar bjuda kollegorna på paj i eftermiddag.

Dessutom fyller jag år!

Tryck? Check!

Puh. "Massa småfix som tar tid" tror jag visst att jag uttryckte mig. Jotack. Igår åkte jag hem klockan tolv PÅ NATTEN, men blev ändå inte klar. Ringde tryckeriet på förmiddagen idag, det var OK att jag kom på eftermiddagen. Tio i tre var jag klar, fast jag är inte riktigt nöjd med baksidestexten... men det får kvitta. Gick till tryck-farbröderna med lätta steg, och hade väl tänkt mig att jag skulle flyga därifrån, men redan utanför dörren slogs jag av insikten att det värsta är faktiskt kvar. Hello optimism.

38 dagar kvar.

Fast nu ska jag åka hem. Solen skiner, klockan är strax över fyra, och jag ska äta makens mumsiga pannkakor med mina fina pojkar. Så alldeles synd om mig är det inte ;-)!

Helg?

Tryckning på tisdag. Svettigt. Språkgranskaren ville ha hela kappan söndag morgon (idag alltså) för att hinna läsa den. Det fick hon, jag mailade den kl 00.57 inatt. Då hade hon mailat kl 21.55 och undrat var den var. Självklart kan jag inte vara annat än tacksam för att hon tänker jobba med den idag, men jag vet också att hon kommer att lägga tid på annat än att granska språket, hon gillar att komma med kommentarer om innehållet också. Det är OK, bra kommentarer vill man ju ha, men att döma av de versioner hon har haft förut, så tycker hon att det ska skrivas till stycken lite här och där, och det har jag faktiskt inte tid med. Kappan kan självklart bli mycket bättre än den är, men för mig är "good enough"-nivån tillräcklig.

Satt på jobbet mellan halv tio och halv åtta igår, åkte hem och såg melodifestivalen, och jobbade sedan typ två timmar till. Nu sitter jag på jobbet igen för ett par timmars fixande. Bilder, acknowledgements, passa in i formatmallen, skriva baksidestext, hitta de sista referenserna, skriva referenslista... massa småfix som tar tid. Men snart. Snart har jag min bok.