Mer om varför jobbet suger

Igår var jag på jobbet till nio, ungefär. Det låter som om jag är jätteflitig, men det är jag inte. Har inte gjort särskilt stora framsteg på hela veckan, faktiskt. För varje grej jag gör kommer jag på något alternativt sätt, och jag vet inte vad som är rätt. Och jag vet också att mina kollegor inte heller kan säga vad som är rätt. Statistik är ingen exakt vetenskap, det blir allt mer uppenbart. Dessutom är det tråkigt. Och som jag tidigare sagt, så blir mina resultat bara skit, oavsett hur jag räknar. Igår åkte jag hem när jag plötsligt fick helt oförklarbara siffror från statistikprogrammet, och jag orkade helt enkelt inte gräva i det. Men jag måste ju. Fast jag vet att det inte kommer att leda till ett skit.

Hela tiden gnager det dessutom i bakhuvudet, att allt det här, hela min avhandling, knappast kommer få särskilt stora konsekvenser i verkligheten. Det gäller i och för sig rätt många avhandlingar, men ändå. Jag får ju lön för det här. Är det värt det, för samhället? Eller är jag en parasit? Igår kväll kände jag mig som det. Ge mig en sjukhuskorridor att skrubba med tandborste, och jag skulle göra större nytta, typ.

Dessutom missar jag tid med mina barn. Det känns skit. Jag måste försöka tänka att det är värt det, att det ju faktiskt är tillfälligt, fram till disputationen. Men det faktum att själva uppgiften ibland känns en aning meningslös, gör det svårare att tänka så.

Idag har jag ändrat strategi något, tvingar mig själv att göra en sak i taget, koncentrera mig själv på att lösa det jag kan lösa istället för att slita mitt hår och tycka synd om mig själv över de grejer jag inte kan lösa. Hoppas det ska funka.