Ett ufo kommer till stan

Jag var på fest i storstan igår. Satt och pratade med ett gäng jättetrevliga människor, några kände jag sedan innan, men det var längesedan vi träffades. Och man inser hur olika liv man kan få, fast man har gått nio år i samma skola, i samma lilla samhälle. Alla runt bordet bodde i lägenhet i stora staden, var trettio plus, välutbildade, singlar eller sambos. Jag var ufot i gruppen - gift, hade barn, bodde i hus på landet, grejer som jag normalt inte är ensam om i ett sällskap, och därför blev det ganska intressant.

Barn är nämligen kladdiga, fick jag veta. Och det värsta som finns är föräldrar som inte håller reda på sina barn, utan låter dem springa omkring och störa andra. Det hade varit lätt att gå i försvarsställning här, påtala att det finns trevliga sidor med att ha barn också, och de där stökiga barnen kanske möjligen är i trotsåldern och har föräldrar som är totalt utpumpade. Men det blev intressantare att inte protestera, utan lyssna istället. Det var inte helt lätt att veta om det var barn som mina som avsågs. De är inte ouppfostrade, men har rätt mycket spring i benen, och att sitta och äta med dem kan nog upplevas som rätt kladdigt. Och om det är barn som mina som är jobbiga för omvärlden, så vill jag kanske inte försvara mig och dem heller, utan jag måste ju respektera hur situationen upplevs för andra. Men jag misstänker att jag inte behöver ta åt mig så mycket utan har rätt bra koll på grabbarna. Hoppas jag.

I allafall, jag tyckte det var rätt kul att hamna i en sådan här situation, ingen där verkade tycka att mitt familjeliv var något att sträva efter, och att bosätta sig i en ännu mindre by än den vi är uppväxt med, tja, det hade ju inte de gjort direkt. Men alla gör som de vill, och det är ju rätt trist att bara ha vänner som gör exakt som man själv. Jag tror faktiskt inte att de trodde på mig när jag sa att jag skulle koka 40 liter äppelmos idag. Men så gör vi ufon på landet.