Suck. Det är så jäkla skönt när man har kommit fram till något som känns så himla rätt, som gör livet enklare, som man är nöjd med och man har kommit fram till själv. MEN man vill också så himla gärna kommunicera allt det här till sin omgivning eftersom det är så himla smart, och som många faktiskt skulle ha väldigt stor nytta av att tänka lite annorlunda. Det är bara det att det går inte att sammanfatta i några få meningar, och det är ofta all tid man får på sig. Istället, när man försöker, så förolämpar man någon istället. Dumt. Jag har totalt förändrat mitt sätt att se på saker som kroppsuppfattning, självkänsla och prioriteringar i vardagen. Det är jätteskönt, och jag vill så himla gärna förmedla mina tankar. Bloggen är ju bra då förstås, även om min läsarskara är begränsad så innehåller den några som jag vill nå med det här. Och att då häva ur sig, som jag gjorde igår, "Det är väl bättre att vara tjock och glad än smal och sur" kanske inte var så smart, och togs nog inte emot som en komplimang. Det var i och för sig inte tänkt som en komplimang heller, utan snarare en känga åt den sanslösa viktfixeringen som råder i hela samhället. Men otaktiskt formulerat förmodligen.
En annan galet irriterande grej är att se hur vissa - företrädesvis medelålders män - kan uttrycka sig med en säkerhet som de egentligen inte besitter, och få folk med sig genom att påstå saker på ett sätt som gör att man inte tycker sig kunna säga emot. Och om man skulle protestera, intar de ett lugnt överlägset intryck, och signalerar därmed till omgivningen vem av oss det är som egentligen vet vad han/hon snackar om. Jag blir galen.
Om några veckor ska jag gå en kurs i retorik. Jag är i stort behov av denna konst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
("Det är väl bättre att vara tjock och glad än smal och sur" kanske inte var så smart, och togs nog inte emot som en komplimang. Det var i och för sig inte tänkt som en komplimang heller, utan snarare en känga åt den sanslösa viktfixeringen som råder i hela samhället. Men otaktiskt formulerat förmodligen.)
Ja, kanske en aning otaktiskt. Jag hade iofs bara skakat av mig det och sagt att jag är sur när jag är tjock och glad när jag är smal (och faktiskt även när jag dietar), så det är väl olika från person till person? Och den person du delade ut kängan till verkar ju inte vara tjock och glad, eftersom han/hon klagade? (nu kanske jag läser in saker som inte står?).
Var och en blir lycklig på sin fason, antar jag?
Kram, ses till helgen.
Jo alltså, det här var i ett glatt samtal i ett större sällskap, och personen i fråga beskyllde mig på skoj för att vara skyldig till hennes övervikt eftersom jag bakar så goda kakor. Jag svarade, lika glatt, med nämnda kommentar, och även om det såg ut som om den togs emot på ett bra sätt, så är jag ändå lite rädd att jag sårade henne eftersom jag i princip sa att hon var tjock. Och så får man ju inte säga. Hon är inte tjock heller, på sin höjd lite mullig. Samt snygg, trevlig och skitduktig på sitt jobb, men det räcker inte för alla tjejer tyvärr. Det stör mig.
Kram tebaks, vi ses!
Ahaaa, på det viset. Jo, då kan hon ju ha blivit sårad, men jag tror faktiskt inte det. Hon tog själv upp ämnet och du skojade bort det genom att säga att vikten är oviktig (tihi) och att det är det inre som räknas. Inga konstigheter, tycker jag. :)
Hej. Den rimmade kycklingen tillreds på följande vis;
1 pkt (900g) kycklinglår eller 1 pkt kycklingklubbor (färska med skinn, efter vad som finns tillgängligt i affären) lägg dem på ett fat. Salta dem. Täck med plast i ett dygn. KOka upp vatten så det täcker kycklingen, lägg i 1-2 lökar, vitpepparkorn, ett lagerblad. Koka kycklingen 10 min. Ta av den från plattan och ställ svalt tills den är kall. Ta upp kycklingen och ta bort skinnet. Färdigt att ätas, tillsammans med gott bröd och en god sallad.
/Hanna
Skicka en kommentar