Långt. Men viktigt.

Nu har jag varit blogg-tyst i några dagar. Skulle kunna skylla på att jag har haft fullt upp med annat, vilket iofs är sant, men ett blogginlägg tar inte många minuter att skriva. Bloggar som inte uppdateras slutar man att läsa. Nej, det är snarare blogg-prestationsångesten som har smugit sig på. Viljan att skriva något läsvärt varje dag, och känslan av att jag inte riktigt lever upp till det.

Jag började blogga för att kunna skriva om tre olika "teman":
Jobbet - för att ha någonstans att ösa ur mig hur det egentligen känns, eftersom jag kräks på alla överslätande sammanfattningar jag ger till folk som frågar hur det går.
Maten - för att jag lagar en massa mat och vill tipsa om recept och produkter som jag tycker är värda att prova.
Viktiga saker i allmänhet - ämnen som är viktiga för mig, men som inte alltid platsar som samtalsämnen kring fikabordet. Självkänsla och vårdnadsbidrag t ex.

När det gäller jobbet så sitter det alltid en tanke i bakhuvudet, om att bloggen skulle upptäckas av någon som jag inte vill ska läsa. Dessa personer är få, men risken finns givetvis. Jag skriver därför lite mer diplomatiskt nu för tiden, men egentligen spelar det ju ingen roll om jag samtidigt låter gamla inlägg ligga kvar. Jag funderar också på om det skulle gå att "offentliggöra" bloggen när jag har disputerat, för att låta berörda människor läsa om hur det kan kännas att vara doktorand. Men det är nog dumt, med tanke på att det finns en massa människor som vet vilka personerna A - G är, och min avsikt har aldrig varit att "prata skit" om någon även om det kan ha låtit så. Ni som läser det här och vet vilka A - G är har nog inte fått veta något om dem här som jag inte har sagt direkt till er. Det är inte personerna i sig som jag har något emot, det är sättet de jobbar på och hur gruppen som sådan (A, B, D, E, F och jag) fungerar (eller inte fungerar). Det känns som om mina erfarenheter är viktiga, men jag vet inte vad jag ska göra med dem för att förbättra något här på jobbet. Jag har i och för sig pratat med prefekten, det var bra. Nästa år är ju A i Afrika, då ska jag försöka fånga upp de andra. Det fungerar inte när han är här.

Maten då? Jo, jag lagar en massa mat, men tänker inte lägga ut något på bloggen om det inte är superlyckat. Skulle kunna skriva mycket mer om mat, men jämför mig dumt nog med ett gäng mycket bättre matbloggare som skriver genomarbetade inlägg och är jätteduktiga i allmänhet. Fast det här är korkat, jag vet det. Min hjärna jobbar på att komma över sådana nojor. Det finns några fler nämligen.

Så var det det där med andra viktiga saker. Jag vill skriva om riktigt Viktiga Saker, och om mina alldeles egna åsikter när jag har några. Jag funderar en massa på moral och ansvar, men det är ofta för rörigt i huvudet för att formuleras på ett konkret och läsbart sätt. Till exempel funderar jag kring om vi har någon form av ansvar att bidra till det samhälle vi faktiskt är en del av. Visst, bara genom att betala skatt så bidrar vi, men jag menar t ex att vara politiskt engagerad, eller att jobba ideellt som ledare för barnens fritidsaktiviteter. Någon måste ju göra det, och kanske har vi t o m en skyldighet att engagera oss? Politik både lockar och skrämmer mig av en massa olika anledningar, men någonstans har jag känslan av att jag borde engagera mig bara för att bidra med något. Att sitta hemma och gnälla hjälper ju liksom inte. Det här ska jag skriva mer om en annan dag, det jag egentligen skulle komma fram till var att jag inte har känt mig inspirerad att skriva om Viktiga Saker på senaste tiden heller. Varningsklockor började ringa när jag fann mig själv skriva inlägg om klänningar och strumpbyxor. Det var ju inte riktig där den här bloggen skulle hamna. Kanske var det någon som fann det intressant och underhållande, och det är ju bara bra i så fall, men klart är att det finns andra bloggar som skriver bättre om strumpbyxor.

Det här inlägget är redan långt märker jag, men egentligen har jag ännu bara skrivit inledningen till vad det egentligen skulle handla om. Inspirationen att skriva om Viktiga Saker kom nämligen tillbaka igår. Here goes:

Såg ni programmet igår kväll om Darfur? Det som pågår där är fruktansvärt, men det är inte det jag ska skriva om. Programmet väckte tankar jag har haft många gånger tidigare, men det är jobbiga tankar, och det är mycket enklare att glida tillbaka in i sin egen vardagslunk igen. Tankarna handlar om vår moral och vårt ansvar. Jag var lite inne på det ovan, angående samhällsengagemang, men då på ett mer lokalt plan. Tankarna går att applicera på ett globalt plan också.

Vad är det som gör att vi är så passiva? Jag menar då inte FN:s passivitet, eller ens västvärldens. Jag menar din och min passivitet.

Min.

Jag formulerar det hädanefter som min passivitet, men fundera gärna på om det kanske gäller för dig också. Så fort vi gömmer oss i ett kollektiv blir det enklare att komma undan ansvar. (Vilket påminner mig om att jag ska blogga om religion också vid ett annat tillfälle.)

Hur kan det komma sig att jag lever mitt lyckliga familjeliv här i trygga Sverige, när jag vet vad som pågår i exempelvis Sudan? Hur kan jag titta på ett tv-program som det igår, och förvisso bli väldigt illa berörd, men sedan ändå stänga av, gå ut i köket och plocka fram morgondagens middag ur frysen och sedan gå och lägga mig och sova gott? Jag skulle ju kunna göra så mycket mer än jag gör. Sänka min levnadsstandard, låta bli att köpa julklappar till de som redan har allt de behöver, och istället skicka pengarna till de som behöver dem bättre. Eller varför inte åka dit, jobba där jag verkligen skulle göra nytta. Svaret är lika enkelt som beklämmande.

För att jag slipper.

Jag slipper, jag behöver inte. Ingen tycker att jag är konstig som väljer att fortsätta leva som jag alltid har gjort. Ingen kräver av mig att jag ska göra mer än jag redan gör. Jag har ett fadderbarn i ett fattigt land, jag skänker pengar till röda korset varje månad, trycker på biståndsknappen när jag pantar flaskor, köper rättvisemärkt kaffe. Redan duktig. Men jag skulle kunna göra så mycket mer. Om det inte vore för att jag faktiskt slipper.

Om en månad är det jul. Jag är i full färd med planerandet av julmat och julklappar, samtidigt som jag mår lite illa av alltihop. Mår illa, av att samtidigt som jag funderar över hur mycket ansjovis som blir godast i janssons frestelse, så blir barn ihjälslagna och kvinnor våldtagna i Sudan.

Men kanske ännu mer av att jag slipper bry mig. Och kommer undan så enkelt.