Nu händer det grejer

Oh, god.

Först och främst, jag har varit lite usel som bloggare de senaste dagarna. Det har berott på såväl tidsbrist som inget speciellt att blogga om. Jobbet har liksom rullat på, och jag har gått på lite kurser och seminarium som har varit lite olika bra, men så är det ju. Men sedan började det hända grejer...

I förrgår (onsdags) pratade jag med huvudhandledare A (han som ju egentligen inte är min huvudhandledare längre, eftersom han är pensionerad, så jag kallar honom nog helt enkelt bara A i fortsättningen). Han började stressa som vanligt och tala om att det är viktigt att jag skriver klart bla bla, precis som vanligt. Nu fanns det emellertid en väsentlig skillnad i det att jag har börjat sammanställa en mapp med material som ska lämnas in för förhandsgranskning, och där finns en tydlig och genomtänkt tidsplan som visar att jag bör kunna få ihop det här. Ändå tjatade han vidare, det är svårt att återge, men efter en stund kom orsaken fram. Herr A ska åka och volontärarbeta i Afrika från årsskiftet fram till den 5 april. Jahaja.

Jag blev minst sagt lite förvirrad. Jag skulle kunna ha blivit lite förbannad för att han skiter i mig de sista månaderna, men förmodligen har han ju planerat detta medan han (och jag) trodde att jag skulle disputera i slutet av det här året. Och ärligt talat så tror ju jag att det går bra utan honom också, och ju mer jag tänker på det så tycker jag att det ska bli riktigt skönt att slippa ha honom här. Men ändå. Han är tämligen förnärmad av det faktum att han inte får vara min huvudhandledare längre, och när jag berättade att det numera är en annan professor (vad ska jag nu kalla honom då... G) som står som huvudhandledare undrade han vem det var som hade bestämt det, typ. Suck. Men eftersom de formella uppgifterna en huvudhandledare har runt disputationen är att ha kontakter med fakulteten, skriva på formulär och blanketter, etc, så ser jag ändå inte riktigt hur han hade tänkt göra det när han befinner sig i Afrika..? Så det handlar nog mer om stolthet och trampande på tår, vilket jag kan bli så trött på.

Idag pratade jag med nya huvudhandledaren G, som fick veta litegrann om vad jag tycker om både det ena och det andra. Han tycker att min tidsplan är rimlig och bra, och jag känner verkligen att jag har hans stöd och engagemang. Han tycker att jag ska diskutera kappans innehåll med andra än bara mina handledare, och det tycker jag också. Jag har en stark känsla av att A inte tycker det. Vi pratade också om vad jag ville göra efter disputationen. Jag förklarade hur jag känner, att jag faktiskt inte vet om jag vill hålla på med forskning eller inte, och att en starkt bidragande orsak är hur min nuvarande arbetsgrupp fungerar. Alltså, ska jag fortsätta forska så vill jag inte att det ska vara i den här gruppen. Det visade sig att jag förmodligen har möjlighet att kunna jobba lite med något av G:s projekt efter disputationen. Inga löften, inga tidsramar, men ändå. Det är faktiskt en kopiös lättnad att slippa den akuta söka-jobb-stressen när det finns så mycket annat att lägga energi på just nu. G är ganska speciell, det finns mycket att säga om honom. Men just nu gillar jag honom rätt mycket.