Snurrigt

Ja, herregud. Först har man ingen huvudhandledare, sedan har man för många. Professor A kunde man ju inte ha eftersom han är pensionerad. Prefekten föreslog att jag skulle prata med två andra professorer. I förmiddags pratade jag med den ena, han skruvade på sig och tyckte att den andra professorn skulle passa bättre ämnesmässigt. Trots att det inte är handledning det handlar om, utan bara formaliteter kring disputationen. Så på lunchrasten infinner sig plötsligt en docent som gärna tar på sig rollen som huvudhandledare, för att meritera sig själv. Finemang, tänkte jag, men tyckte inte att jag lovade något. Borde ju kanske prata med den där andra professorn först. Pratade däremellan med prefekten, som uttryckte viss oro för att jag skulle ha docenten som huvudhandledare. Man borde nog prata med den andra professorn först, så att han inte skulle känna sig trampad på tårna. Så då gjorde jag det. Tänkte att jag skulle tala om för honom att docenten var intresserad, men hann liksom inte då professorn verkade anse att det var han som naturligen var den som skulle kliva in på pappret i ett sådant läge. Och det tycker väl jag också, egentligen, men blev ändå lite glad över docentens engagemang och vilja att ta sig an uppgiften. Så där stod jag med två som tyckte sig som självklara huvudhandledare. Smidigt, Annica. Fick ju då gå och prata med docenten igen, och han försökte att inte visa något, men blev nog egentligen lite sårad över att han inte fick förtroendet. Men, som han sa, det viktigaste är ju att det här löser sig utan att jag kommer i kläm och så erbjöd han sin hjälp om jag behövde den i något skede. Snäll kille. Och jag känner mig lite taskig. Varför kan jag inte prata med personer i rätt ordning? Och varför ska gubbars stoltheter och ömma tår ställa till det för mitt samvete?