Självkänsla

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det här. Det ska handla om självkänsla. Inte självförtroende - att tro på sin egen förmåga - utan självkänsla, att inse sitt eget värde. Det kanske verkar självklart? Alla är lika mycket värda, det lär vi oss redan på dagis. Och du känner fortfarande så, att du är lika mycket värd som alla andra? OK, jättebra, då kan du sluta läsa här.

Du som inte tycker det då, du som tycker att du har en hel del som du måste förändra med dig själv innan du kan mäta dig med "alla andra" - det är till dig jag skriver. Eller, till mig själv för ett år sedan ungefär. Fast då hade jag inte fattat att det här gällde mig. Så dig som jag riktar mig till nu, du fattar kanske inte det heller? Det är därför som det här är svårt att lägga upp.

För hur talar man om för någon som tycker att alla andra är snyggare, mer lyckade, lyckligare, smartare, har lättare för sig i världen... you name it... att du är lika mycket värd som de, har rätt till lika stor plats i världen som de. Och att allt det som du tror gör dig mindre värd bara finns i ditt eget huvud. Visst, det finns de som är både snyggare och smartare än du, men visst finns det också de som är mindre snygga och mindre smarta? Nej, stopp nu, inte komma med undanflykter! Tänk efter istället, alla hinder som du sätter upp för dig själv, finns de på riktigt? Ta ett i taget, är du säker på att det är som du tror? För tänk om det inte är så? Fräckt, eller hur?

Nej, jag tror egentligen inte att jag kan göra någon som helst skillnad i någons liv genom ett enkelt blogginlägg. Ändå är det det som jag skulle vilja göra. Jag vet bara inte hur. För ett år sedan hade jag hela skallen full med hönsnät, jag kom ingenstans, var rädd för att disputera eftersom det skulle innebära att jag skulle få en titel som skulle göra att folk kunde ställa krav på mig. Och hur skulle det gå, jag var ju inte smart. Jag hade ju fuskat mig igenom hela högskolan och hela forskarutbildningen. Ni hör hur det här låter, eller hur? Jag har alltså inte fuskat, inte haft några fusklappar på tentor eller kopierat uppsatser på nätet. Bara hela tiden haft en känsla av att jag inte duger, trots klarade tentor, godkända doktorandkurser och faktiskt ett publicerat paper i en ansedd vetenskaplig tidskrift. Ändå har jag känt mig dummast i hela universitetsvärlden. Självkänslan.

Men så fick jag träffa en psykolog. Som av en lycklig slump. Det hette karriärcoaching, och det kändes ju rätt relevant att gå på när tryggheten snart skulle ta slut. Det blev inte så mycket karriärcoaching av det hela, istället fick jag sakta men säkert hjälp att sortera alla destruktiva tankar, och kunde till slut rulla ihop det där hönsnätet så att det fick ta mycket mindre utrymme, och istället tillåta mig själv ta min berättigade plats på jobbet och i livet. Jag tror aldrig det hade hänt, om jag inte fått professionell hjälp. Och jag inser ju nu, hur många som skulle behöva samma hjälp men som aldrig kommer att få den. För man fixar det inte själv.

När man är som djupast i självkänsloträsket är det inte en psykolog man längtar efter. Alla fel finns hos mig själv. Jag måste fixa det själv. Ska bara ta mig i kragen. Det går inte, men det beror ju på mig. Och under tiden kan man få för sig att det skulle bli lättare att ta sig i kragen om man vore lite smalare och mer vältränad och kunde ha lite snyggare kläder. Då lurar man sig själv. Några kilos övervikt hindrar ingen vettig människa från att vara lycklig, eller snygg, för den delen. Jag vet det nu.

För första gången i livet vet jag vad jag gillar när det gäller kläder. Jag tänker inte längre "det här kan jag ha, för det skulle den och den kunna ha, och då är det snyggt". Tvärtom nästan. "Den och den" klär sig jättesnyggt, men det är faktiskt inte min stil. Min stil är mjukare, feminin fast inte utmanande, naturnära färger, lager på lager, kjolar, koftor, blommigt, inte grafiskt, inte sportigt, på gränsen till bohemiskt, fast genomtänkt och välklätt. Så här ser jag inte ut än, jag har fortfarande doktorandlön... Poängen är i allafall att jag har kommit fram till det här själv, och det beror inte på att jag vill likna någon annan utan på att jag tycker att det är snyggt. Jag.

Jag ska permanenta håret också. Hehe. Jag har inget direkt stöd från någon i min omgivning. Får inga ovationer när jag berättar det. Har fått kommentarer i stil med "Jaha. Varför det?" Men det bryr jag mig inte om. Jag ska göra det i allafall. För jag vill det. Jag tror att det blir bra. Och blir det inte det så är det inte hela världen. Det finns hårband.

Nu blev det kanske lite utseendefixerat här på slutet, det var inte meningen. Jag ser annorlunda på andra saker nu också. Men det har jag skrivit om förut. Karriärmöjligheter som jag tidigare uteslutit känns möjliga, genomförbara. Det finns ett liv efter disputationen. Tur det.