Because I'm worth it

Det finns människor som man slår knut på sig själv för att gilla. De är ju sådana, likeable, man ska gilla dem. Man vill lite vara som de. Och man vill att de ska gilla en själv. Så när man ska träffa en sådan person så skärper man sig, försöker vara en sån där som de gillar, för det är ju så man ska vara. De är ju lite bättre, själv är man lite sämre. Tills man upptäcker att man i själva verket har gått och inbillat sig själv att man är lite mindre värd än de där andra. Hoppsan. Så ska det ju inte vara. Plötsligt förstår man att det där som gör att man måste anstränga sig för att gilla, det gillar man inte egentligen. Plötsligt är de där människorna som man ville gilla, inte så himla viktiga att imponera på längre. Man kanske inte ens gillar dem. Man måste inte gilla dem. Befriande.

Sedan finns det totalt hopplösa människor. De som har fastnat i invanda mönster, är totalt förutsägbara och tråkiga. Som skulle behöva lite perspektiv på tillvaron, ta lite chanser, tro på sig själva. Man fattar inte hur de står ut med sig själva. Tills det där med egenvärde börjar sjunka in på en själv. Då fattar man plötsligt att det är fler som går och tror sig vara lite sämre än andra. De som ännu inte har fattat att de kanske i själva verket tycker sig vara lite mindre värda än andra. Så som man själv har gått och uppfattat världen till ganska nyligen. Hemmablind, typ. Vi är ju människor allihop. Och kanske är det bästa man kan göra, att lite omärkligt puffa de där hopplösa människorna i rätt riktning? För man kan inte tala om för någon att han eller hon inte har insett sitt värde, det måste man komma på själv. Och låta det ta tid.