Framåt. Inte neråt.

Nämenvafan. Skärpning nu Annica. Idag är en sån där dag då jag sitter kvar sent på jobbet. Jag funkar ju bäst då. Men idag och även ikväll har varit en ren katastrof, resultatmässigt. Började trilla ner redan igår, höll på att förvirra mig in i skogen idag. Jobbigt, segt, svårt, självömkande. Väldigt inproduktiv sinnesstämning. Tiden bara gick, kunde inte formulera mig i artikeln, blev bara stopp överallt.

Så ringde grabbarna. 4-åringen var ledsen och längtade efter mamma. Det sliter en del i det redan ömma modershjärtat, och jag höll på att deppa till. Fast ganska kort stund. Gnistan tog fart ganska fort. Ska jag nu tillbringa en massa tid borta från mina älsklingar så får det väl för helsike hända något under den tiden. Och jag vet ju att nyckeln till framsteg för mig handlar om att ha en tydlig plan, även om den måste revideras med tiden. På väggen hängde fortfarande min handlingsplan som säger att jag ska disputera den 30 november. Bort med den. Skulle vara till stor hjälp att snart få respons på art 3 från den vetenskapliga tidskrift som fick den för snart en månad sedan, för att veta hur stor arbetsinsats den kommer att kräva ytterligare innan den blir accepterad. Men det där tar tid, kan mycket väl gå en månad till innan jag vet. Och jag behöver en plan NU. Så jag gjorde en. Enligt den blir det disputation 11 april. Kan jag inte hålla det datumet så är det nog lika bra att lägga ner det här lilla projektet, för då är det väl ingen som tror att jag ska ro det i land, inklusive jag själv. Så nu jäklar. Tänkte skicka den till nya huvudhandledaren imorgon tillsammans med en beskrivning över vad jag har gjort så här långt. Ska lägga upp den här också, men den måste passera en scanner först.

Lite beslutsamhet gjorde susen. Nu ska jag banne mig skriva ett eller två stycken på diskussionen till art 4 också, sedan beger jag mig hemåt.