Höstjobbdepp

Det är segt. Tråkigt. Jag kommer ingenstans, vill inte vara här. Försöker rycka upp mig, det går sådär. Fattar inte hur jag någonsin trodde att jag skulle vara klar i slutet av november. Jag har ju massor kvar. Eller hade det gått om jag inte haft något val? Nu har jag fått några månader till, och jag är fortfarande stressad. Men jag blir så trött på mig själv, vet inte längre hur många gånger jag har satt slutdatum och sedan ändrat. Jag tror snart inte på mig själv längre, och hur ska någon annan då kunna göra det? Förvisso behöver jag dessa extramånader, men det innebär ju att jag inte sitter kvar varje kväll och jobbar tills ögonen trillar ihop, utan istället tar det... tja, inte lugnt kanske, men metodiskt, en sak i taget. Och hinner känna efter. Hinner att åter igen inse att jag faktiskt tycker att det här är ganska tråkigt. När man har apmycket att göra på liten tid så hinner man inte reflektera över om det är kul eller tråkigt, och på ett sätt är det kul att det händer en massa. Och jag kom ganska nyligen, relativt sett, fram till insikten att jag nog faktiskt är kompetent nog att klara av det här med forskning, vilket ledde mig vidare till tankar på att det kanske det som är min framtid? Men nu tror jag inte att det är det, jag vill hellre hitta ett jobb som är kul att åka till, som jag kan beskriva ärligt för andra i någorlunda positiva ordalag. Så är det inte nu. Men vad skulle det vara då? Fasen att man inte vet... Men det kan ju vara hösten och regnet som gör att det känns så här också. Får väl se till våren.