Jag blåser förändringarnas vind

Ojojoj. Jag har en bra chef. Det har jag sagt förut, men det tål att sägas igen.

Hon tog sig tid. Hon lyssnade. Hon förstod. Jag behövde inte prata skit om professorn, det gjorde hon rätt bra själv. Eller inte pratade skit, det var relevant och sant alltihop. Men hon har nog aldrig hört en version "inifrån" förut. Det kändes oerhört skönt att få bekräftat att gruppens dysfunktionella struktur och arbetssätt är uppenbar även utåt.

Jag får förmodligen lön en bit in på nästa år också. Men det kunde hon bara nästan lova. Jag känner mig så dum som IGEN kommer och säger att jag inte hinner bli klar på utsatt tid. Jag sätter ju press på henne att fixa fram pengar samtidigt som hon är så himla mänsklig och säger att vi kan ju av etiska skäl inte slänga ut doktoranderna när de inte blir klara i tid.

Den största grejen med mötet var i allafall att jag fick veta att jag är den enda orsaken till att professorn faktiskt finns kvar istället för att helt gå i pension. Han har liksom fått tillåtelse att gå kvar här och lägga sig i ALLT, dessutom med konsultarvode, eftersom han fortfarande är min huvudhandledare. Prefekten blev därför oerhört lättad när hon fick veta att jag faktiskt har fungerande handledning från fler håll, såväl från biträdande handledare B och C (som sitter på ett annat universitet), som från kollega D, även om han inte är handledare på pappret. Det här kommer att innebära att professorn kommer att bli bortkopplad från arbetsgruppen snart, från årsskiftet antar jag. Det känns både bra och läskigt att få bidra till en sådan stor grej. För det är stort, professorn har jättestor makt över arbetsgruppen, trots att han inte borde ha det längre. På många plan. Det var alltså på grund av mig som han fick finnas kvar så länge, och det är på grund av mig som han nu kommer att få sluta med det.

Shit, att jag inte har vetat om det tidigare... så tänkte prefekten också, men vi lyfte stenar från varandras hjärtan idag.