I'm next

Kollegan M disputerade idag och blev godkänd. Förutom att jag är jätteglad för hennes skull, så upplever jag någon form av "inre frid" (fast inte så högtravande som det låter). Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att gå igenom det där också. Det borde iofs vara självklart att kunna tänka sig det, annars skulle man väl aldrig ens fundera på att doktorera, men i mitt fall har jag mest försökt att slingra mig undan tanken. Doktorsgraden var ju inte direkt det som lockade mig till det här jobbet, snarare att det var ett jobb överhuvudtaget och att någon ville anställa mig. Alla disputationer jag gått på tidigare har gett mig känslan "gode värld, låt mig slippa det här". Idag var det mer "OK, det här borde väl gå". Kan M så kan jag. (Och då menar jag inte att M skulle vara dålig på något sätt, ifall det skulle kunna tolkas så..)

Men, men, det är tonvis med jobb kvar innan jag är i närheten av dagens prestation, om jag nu kommer så långt. Tur att jag har världens bästa man som kommer att stötta mig i stressen som kommer. Steka pannkakor och torka snoriga ungars näsor. Älskar dig!