Så himla länge har jag varit övertygad om att alla mina kollegor tycker att jag är en skum typ som jobbar för långsamt och inte verkar intresserad av sitt jobb (vilket ju inte är helt osant..) Men med hjälp av en psykolog och karriärcoach har jag kunnat börja ifrågasätta dessa tankar, och insett att kanske är de inte sanna, kanske finns de bara i mitt huvud. Detta har gjort det oerhört mycket lättare att hantera allt möjligt, vilket har varit väldigt skönt.
Men så någon gång i förra veckan efter att jag hade erbjudit en kollega hjälp att fixa inför hennes disputationsfest, och jag berättade detta för en annan kollega, fick jag svaret av kollega två: "Vad bra, och så kan ju du kanske få samma hjälp av henne sedan, om du nu kommer så långt."
Eh, ja, om jag nu kommer så långt. Blev lite paff, men OK, nu vet jag ju vad som väntas av mig. Eller inte väntas. Tur att denna kommentaren kom på en dag när jag kände mig stark och kunde ta den som en "jag ska jäklarimig visa dem"-kommentar. Och den gnager därbak i huvudet, men jag har bestämt mig att ha den som hjälp istället för att låta det knäcka mig. För jag ska jäklar i mig visa dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar