Hur vet man?

Alltså. Jag har kommit tillrätta med en hel massa vad gäller jobb och hjärnspöken, och känner mig på det hela taget ganska bra, frisk, sane liksom. Ändå blir jag liksom femton år igen när någon frågar vad jag ska göra sedan. Efter disputationen. Shit, vad jag önskar att jag visste. Ett tag visste jag, då skulle jag starta butik, bli egenföretagare, slippa känna mig oanställningsbar genom att själv bli den som anställer. Men sedan allteftersom jag kom tillrätta med mina inkompetensföreställningar om mig själv som forskare och upptäckte att jag faktiskt är smart nog för att doktorera, måste jag ju också ifrågasätta min tidigare benhårda inställning om att forskning var fel för mig, jag vill göra något annat. Jag kunde inte tänka mig att utföra något annat kvalificerat jobb heller eftersom jag inte kunde se mig klara av den rollen - men nu, nu kan jag ju det. Frågan är bara vad?! Ska jag jobba som egenföretagare i butik eller café, jobba på myndighet eller kommun, jobba i företag och ha resultatansvar eller informationsansvar, jobba med något som kräver forskarutbildning, rentav forska? Lärare? Eller ska jag starta lantbruk som med tiden även kommer att innebära sysselsättning för maken? Suck, inget av dessa alternativ överväger egentligen något annat, det som är "nytt" jämfört med för ett halvår sedan är att jag faktiskt kan tänka mig att göra allt det här. Vissa alternativ kräver i och för sig lite mer mod än andra. Och jag måste ju inte gå direkt på företagarspåret nu heller, livet behöver ju inte avgöras i och med det jag företar mig den 1 januari 2008. (Som är en röd dag, jag vet..)

Men hur vet man vad man vill? Jag har ju inte provat något av det här, förutom forskningen. Och jag är faktiskt rätt säker på att det inte är min grej, fastän jag tror mig greja själva doktorerandet. Idag när jag gick på lunchpromenad tänkte jag på hur jag skulle reagera om jag faktiskt kom så långt som till disputation men inte blev godkänd. OK, det är ovanligt, men det händer ju trots allt ibland. Och jag kom fram till att jag förmodligen skulle bli ledsen, förstås, men att det ändå inte skulle vara hela världen. Typ, det måste ju hända någon, och man blir en erfarenhet klokare. Trots att det skulle vara det absolut värsta som skulle kunna hända en doktorand. Så jag blev lite rädd för min egen tänkta reaktion, bryr jag mig inte mer än så här? Vad i hela friden är det jag håller på med då? Men såklart så ska jag göra allt jag kan för att faktiskt övertyga opponent etc att jag är värdig doktorsgraden. Vad jag nu ska med den till sedan.

I allafall, och det var ju så jag började det här inlägget, det känns så himla knäppt att svara "jag vet inte" på frågan om vad jag tänker/vill göra sedan. Något borde jag ju ha kommit fram till efter sju år liksom. Men jag kan bara svara att jag inte vet, att jag förmodligen kommer att söka jobb som finns utannonserade i höst och hoppas på det bästa. Det känns bara inte särskilt vuxet. Man ska ju ha en karriärplan med mål. Och det har inte jag.