Balans

Jag har blivit en mentalt friskare människa. Det är oerhört skönt. Det gör att jag nu kan göra saker som för några månader var fullständigt otänkbara men som egentligen är självklara. Det är också väldigt svårt att förklara för en "frisk" människa varför detta är svåra saker för mig, när t om min egen rationella hjärna talar om för mig att det är helt naturligt. Jag har kunnat höra mig själv på möten lova saker som jag egentligen inte vågar göra, men eftersom det är naturliga saker som jag skulle kunna säga till någon annan att göra så måste jag ju erbjuda mig själv att göra det också. Fast jag gör det inte sedan, det går alltid att slingra sig.

Men nu, när saker och ting börjar reda ut sig i mitt huvud, så börjar jag kunna göra de svåra sakerna också. Även genomföra svåra samtal. Jag har haft några nyligen. Det finns några personer i min närhet som inte mår bra, av väldigt olika anledningar. Först nu vågar jag attackera dessa personers problem och försöka hjälpa till genom att diskutera och ifrågasätta. Men jag vet ju också att man inte är mottaglig för den sortens hjälp när man mår dåligt, så det blir en balansgång mellan vad man kan säga och inte. Jag vet inte om jag lyckas och det är väldigt frustrerande. Denna frustration kan jag inte heller förklara för personen som jag försöker hjälpa, för det är verkligen ingen hjälp att få höra att man orsakar problem för mig. Då sluter man sig istället och mår sämre. Tror jag. Det är jäkligt svårt att inte vara självgod och använda sig själv som ett exempel på att man kan må skit, få hjälp och sedan må bättre. Personen som mår skit kan ju inte se sig själv på den platsen än, även om jag vet att han/hon kommer att komma dit, och istället tror personen att jag inte kan hjälpa till för jag fattar ju inte. Usch.