Jag har just tillbringat en dryg timme med jordens gulligaste statistiker. Han är lugn, metodisk, pedagogisk, och hjälper hopplösa doktorander som mig med ett leende. Jag kommer dit i helt fel skede, när det hade varit alldeles för sent att ändra stora felaktigheter, och är innerligt tacksam att det verkar vara åtminstone ganska OK att ha räknat som jag har gjort. Han förstår att jag varken har tid eller lust att fördjupa mig i statistik, som ju egentligen är superviktigt, och dessutom något som han är intresserad av och duktig på. Eller han förstår kanske inte, men han hjälper mig i allafall tålmodigt, fastän han borde bli galen på sådana som jag.
Egentligen ska man konsultera statistiker redan när man planerar experiment, men nähädå, inte i den här gruppen inte. Där har vi ju så bra statistisk kompetens redan. Not. Istället gör man halvtaskigt upplagda försök, och känner sig dummast i världen när man inte fattar hur man ska behandla siffrorna. Och åren går. Sedan inser man med hjälp av psykolog att man inte är dum i huvudet, går till statistikern för att hjälpligt lappa ihop analyserna, och pressar slutligen ur sig en avhandling. Toppen.
Och hur f-n ska jag hinna få ihop art 2 innan jul? Det är ju bara två arbetsveckor kvar, varav den här redan känns fullplanerad med kurser och annat dumt. Imorgon lämnar jag material till förhandsgranskning. Liten milstolpe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar