Gubbklubben och jag

Idag har jag haft möte om kappan med A, B, C, D och G. (Är bokstäverna förvirrande? Repetition: A - förra huvudhandledaren, numera pensionerad men kvar på jobbet ändå; B - biträdande handledare; C - biträdande handledare, jobbar på ett annat universitet; D - kollega och medförfattare på art 3 och 4; G - nuvarande huvudhandledare).

Jag fick reda på först igår att A skulle komma på mötet. Har informerat honom via mail två gånger för två veckor sedan men inte fått svar. Han är ju (tror jag i allafall) lite sur för att han inte får vara huvudhandledare längre, men alla gubbarna skötte sig bra idag. Intressant att se att G tar kommandot över mötet, inte utrymmesmässigt, men tar på sig någon form av ordföranderoll. Visst, han är huvudhandledare, men är ju också medveten om att A fortfarande är det i praktiken. Jag kände mig väl förberedd, men så hade jag också jobbat till 22 igår kväll.... De köpte mitt förslag på titel (lite ändring, men det är helt OK), och min vinkel på kappan. Vi diskuterade även lämplig opponent och betygsnämndssammansättning. Lite knäppt är det att jag inte har bättre koll på vilka andra det finns som forskar på det här. Känner igen en del efternamn från artiklar jag läst, men det beror ju på att jag har hållit en så låg profil som det bara har varit möjligt under de första sju åren av doktorandtiden för att slippa avkrävas åsikter och framträdanden. Tyckte ju att jag var inkompetent då. Vet bättre nu, men det är ju så dags..

Pratade lite med C efter mötet, det var längesedan vi sågs. Han är supertrevlig och har ett eget kompetensfält i handledargruppen, och jag är glad att ha med honom. Han kom med en del antydningar typ "Hur länge har du egentligen hållit på nu?" och "Nu gäller det att du sätter dig ner och tar tag i det här och håller dig till tidsplanen." Till sist berättade jag för honom, väldigt kort, om hur jag hade känt mig de första åren, och att det är först under detta året, efter samtal med psykolog, som jag faktiskt på fullt allvar tror att det här lilla doktoreringsprojektet är genomförbart. Han förstod, tror jag. Jag vill så gärna berätta, men efter A:s reaktion när jag försökte prata med honom om det känns det inte så kul. Jag vill ju inte att det ska låta som ännu en undanflykt, för det är det inte.

Helt rätt har han ju också förstås i att jag måste jobba hårt för att leva upp till min tidsplan. Det blir en övning i självdiciplin, som jag borde ha börjat med tidigare.