Insikter

Hm... nu har jag drabbats av en insikt igen... positiv sådan. Såg på Oprah i fredags (johodå, man får dricka kaffe framför tvn när man jobbar hemma), och det handlade om... ja, jag minns inte riktigt vad temat för programmet var, såg inte hela heller, men det jag minns handlade om att uppskatta sig själv. Älska sig själv låter så.. äh, jag vet inte, men man skulle väl istället kunna säga att man ska ge sig själv cred för det man gör, för att inte gå under. Jojo, yadayada, det där vet vi redan, men ändå fick jag två aha-upplevelser:

1) Lyckliga barn har föräldrar som älskar sig själva. Eller uppskattar sig själva eller whatever. Intressant, eftersom man oftare hör uttryck som att det viktigaste för barn är att de är älskade av sina föräldrar. Medan det ju faktiskt skulle kunna vara så att den mamma/pappa som ger så mycket av sig själv att han/hon glömmer bort sig själv, faktiskt inte gör det bästa för sina barn. (Oprah pratar givetvis bara om kvinnor och mammor, men jag är ju av den uppfattningen att män också är människor och lika viktiga föräldrar ;-) En lycklig man beskrev sin mamma som "en som älskar livet".

2) Att uppskatta sig själv är en förutsättning för att kunna prestera. Intressant, eftersom jag inte känner mig direkt högeffektiv på jobbet trots att det är hög tid att vara det. Istället är jag arg på mig själv för att jag tillbringar en massa timmar här, men inte får ur mig den mängd text jag borde. För varje stycke jag faktiskt skriver är jag arg på mig själv för att jag inte har skrivit fem gånger så mycket. Och kanske är det just detta självförakt som gör att det inte går bättre? Jag funderade lite över det här i helgen, och bestämde mig för att testa om det bara genom att tänka annorlunda skulle gå att bli effektivare. I förmiddags gick det inte bra, då var jag tvungen att skriva klart min inlämningsuppgift till den kassa retorikkursen, och då satt jag och var sur för att jag inte hade lärt mig något som jag hade nytta av. Till slut blev uppgiften klar i allafall, och jag mailade iväg den tillsammans med kursutvärderingen. Skönt! Framåt eftermiddagen satte jag igång med art 2 igen, och istället för att spinna iväg och leta referenser, och tappa bort mig bland sökningar t ex, satt jag kvar med min text och skrev vidare, sa till mig själv att det gick framåt. Istället för att gå in på aftonbladet eller någon matblogg när huvudet var segt, så gick jag och hämtade en kopp te och fortsatte skriva. Det blev möjligt, bara för att jag tänkte uppmuntrande till mig själv istället för att sura till och tycka att jag var kass och hopplös. Mycket intressant. Jag trodde att jag hade kommit någonstans med hela självkänslobiten, men det visade sig faktiskt att jag rätt länge har varit destruktivt missnöjd med mig själv. Och att tankens kraft inte är oväsentlig. Fräckt.

Dags att åka hem nu.