Regn och krypande bajskorvar

Nu är det en arbetsdag mindre kvar till dagen D. Den här dagen fick jag halvt uttråkad erfara att de enda samtalsämnen som engagerar folk är Det Eländiga Semestervädret samt De Eländiga Mördarsniglarna. Det förstnämnda håller jag ju inte med om, utan äger uppenbarligen förmågan att kunna ha semester i vilket väder som helst, och det senare är ju så dödens uttjatat att jag bara inte orkar mer. Ingen har ju något nytt och revolutionerande att komma med i kampen mot slemblobbarna, så kan vi inte bara enas i en förhoppning om en snorkall vinter så att alla ägg dör? (Nej, det kan vi ju inte, då måste vi ju ägna vintern åt att klaga på vädret. Igen...) Sedan finns det en grupp människor som inte har fått invasionen ännu, och lite halvnöjt konstaterar att det där med sniglar inte verkar vara så stort problem, inte där de bor i alla fall. Och liksom verkar tro att de kommer att slippa för all framtid. Ledsen om jag verkar en aning cynisk nu, men det är faktiskt bara en tidsfråga. Jag var så himla nöjd fram till förra sommaren, och när de började dyka upp framåt hösten tyckte jag ändå att de var rätt enkla att hålla i schack. Men i sommar har jag ju som bekant fått min beskärda del. Nämen, hallå Annica, nu var du ju där själv! Komma här och klaga på kollegor som bara kan prata sniglar, och sedan ägna ett halvt blogginlägg åt dem själv... Skäms.