Frustrerande artikelmöte

Idag har vi haft artikelmöte. Efter stor tvekan och mycket övervägande försökte jag efter mötet berätta för huvudhandledare A om mitt nya stabilare jag, och att jag jobbar på ett annat sätt nu än förut. Att jag inte har känt mig kompetent tidigare, tyckt att det har varit jättesvårt att ta mig an stora grejer som att lära sig statistikprogrammet. Nu känner jag mig smartare och kan diskutera statistik med mina kolleger. Till exempel. Men framför allt att jag tycker att jobbet funkar nu. Äsch, skitsvårt att sammanfatta, men precis som jag misstänkte var han inte alls mottaglig för den typen av samtal. Antingen för att han tycker det är jobbigt att prata om känslor och psykologi, eller så tycker han bara att det är en dålig ursäkt från min sida. Jag upplevde det som rätt jobbigt att inte bli tagen på allvar, det här är viktigt för mig, jag har förändrats och vill tala om det.

En annan jobbig grej med mötet var att kollega D, som "bara" är medförfattare och inte handledare, hittar saker i artikel 4 (och även i 3:an som redan är inskickad) som kunde ha gjorts på ett bättre sätt. Jag har alltså inte tagit grejer ur luften och räknat lite hur som helst, utan har kollat med B om det verkar OK. Ändå säger han inget när D förklarar varför man inte kan göra så, utan låter mig sitta där och verka inkompetent. Och på sätt och vis är det OK att jag är inkompetent, jag är faktiskt under utbildning, och det är också OK att B inte vet allt, men han kan väl ändå erkänna att han har haft någonting med mina tidigare uträkningar att göra? Det tragiska är att A har väldigt stor tilltro till B:s statistiska kunskaper, och jag vet inte hur, eller om, jag ska säga att han inte riktigt lever upp till A:s förväntningar. D har så himla avgörande grejer att komma med angående statistiken att jag måste räkna om ganska mycket, och förmodligen blir resultaten bättre sedan. Det är ju bara det att B tidigare har tyckt att mitt sätt att räkna har varit helt OK, och nu när det visar sig vara fel så sitter han bara där och säger ingenting, eller håller med D. Är jag för mesig som inte säger ifrån, att han tyckte att det var en bra idé att göra som jag gjorde först? Så att D men framför allt A fattar att han inte är så bra som de tror? Jag kommer att flytta D till andraförfattare och B till tredje. Om jag vågar. Jo, det gör jag nog. De kanske inte märker något?

D blir alltmer värdefull för mitt skrivande, han var den som kom på inriktningen på artikel 4, och är den enda som gör att den går att skriva överhuvud taget. Han satt och ursäktade sig lite för att han ändrade på så himla mycket, men då sa jag till honom att jag var glad att han var där. Det gör inte så mycket att jag måste räkna om, när det nu blir rätt. Hoppas det uppfattades som lite pik till de övriga herrarna.

Det positiva med dagens möte var ju i allafall att det inte blir någon disputation den 30 november, så det kan ni som hade tänkt komma och lyssna eller förväntat er en festinbjudan, stryka ur kalendrarna. Nytt datum blir beroende av referee-reaktionerna på art 3 och 4, men tidigast slutet på februari. Jag har ju själv fattat ett tag att det inte håller med november, men A har ju vidhållit att vi ska satsa på det datumet, trots att 4-månadersgranskningen i så fall redan skulle ha varit påbörjad. Jag frågade honom hur han hade tänkt, och då mumlade han något om att det var för att sätta lite press på mig så att art 3 och 4 blev klara. Jag kände mig som ett litet barn. Och sedan sitter han och insinuerar att det kan bli problem med finansieringen, men känner jag prefekten rätt så är det inga problem att få lön några månader till. Jag får väl fråga på tisdag.

Edit: Det här inlägget är redigerat (2/9-07) sedan den ursprungliga versionen.