Ett litet steg för mänskligheten - ett stort steg för mig

Idag ägnade jag halvtimmen före lunch till att skriva ihop ett mail till prefekten, där jag vände lite ut och in på mig själv angående min resa mot botten och psykologen som fick det att gå uppåt igen. Bad om ett samtal för att förklara hur jag har upplevt det att vara doktorand på institutionen med professor A som huvudhandledare, samt för att få veta om prefekten hade några tankar om mitt liv efter disputationen (eftersom hon tidigare har uttryckt sig "jag avsätter pengar till lön åt dig året ut, sedan får vi se.") Sedan drog jag ett djupt andetag och tryckte på send. Satt en stund och skakade, gick och åt lunch och väntade mig sedan någon form av reaktion på eftermiddagen. Ett svarsmail åtminstone. Men inget kom. Antingen tyckte hon att hon hade så mycket att göra att hon får svara senare, eller så blev hon lite chockad. Kanske får jag veta imorgon. Jag är i allafall ganska stolt över mig själv, även om jag fegade lite och mailade istället för att knacka på dörren.